Filmlandsfärjan

Färjan guppar in en sväng till det trygga 80-talet igen, bland överdimensionerade kavajer, oljefatstrummig reggae och ett soligt fejk Hamptons.  "Weekend at Bernie's" från 1989 har en oerhört enkel premiss; två wallstreet-fånar råkar hitta sin chefs lik när de besöker hans "sommarställe" och bestämmer sig för att låtsas att chefen inte är död. Med ALLT vad den typen av beslut innebär. Joakim har ju varit lite orolig för att han inte längre kan se film från 80-talet längre, men kanske är det den här typen av väldigt specifik fåntrattspremiss som är räddningen för honom!  

Näste Bond till rakning! Denna gång är det Pierce Brosnans tur att få sin sämsta Bondfilm synad i sömmarna av oss och vi beger oss in i en vansinnig värld av bestående av Nordkoreanska diamantplyten, outhärdliga engelska stroppar och den sedvanliga Bondska gubbsjukheten. Allt toppat med rekordmässig product placement. Det rör sig alltså om: "Die Another Day" från 2002! Framförallt är detta en dokumentation för oss och alla er som inte kommer minnas en sekund av filmen efter att ni sett den, för som vanligt när vi kollat på en dålig Bondfilm, känns det efter titt som om vi stirrat in den där laserpinnen som Will Smith viftar med i MiB som raderar folks närminnen.  

Charles Dickens var en baddare på att skriva, men än bättre var han på branding då han genialt nog döpte sin julsaga till "A christmas carol". Den titelmässiga tydligheten har gjort att hans verk fått otaliga adaptioner, bland annat en 80-talig sådan i Richard Donners "Scrooged". I årets julavsnitt myser vi ned oss framför en rekordironisk Bill Murray, en 25-procentig Bobcat Goldthwait och mången obehaglig praktisk effekt.  God jul!      

Thanksgiving. En amerikansk högtid som, i alla fall inte ännu, importerats till Sverige. Som utlovat så gör vi ett litet avsnitt tillägnat högtiden och drar därmed "Raka spåret till Chicago", John Hughes mysrulle från 1987 med John Candy och Steve Martin. En film som bärs väldigt högt i det allmänna medvetandet, vilket vi naturligtvis måste syna. Vi kan i alla fall fortsatt konstatera att vi är tacksamma för att John Candy existerat, om än en alldeles för kort stund. Vad är du tacksam för?

Vi trummar vidare i vår mission att bocka av de konstaterat svagaste korten i James Bond-katalogen och turen har nu kommit till Timothy Daltons "License to kill" från 1989. Än en gång så håller James Bond upp en spegel mot sin samtid och denna gång är det 80-talets Miami Vice:iga stilism som präglar den tillvaro som alls vår agent 007 navigerar. Att det inte kommer vara en kanonfilm, det är ju ändå förväntat, men hur står sig uselheten jämte de tidigare två filmerna? Det blir i alla fall Karl-Alfredskt barslagsmål, en misstänkt AIDS-rädd Bond och en nyckläckt Benicio Del Toro. Håll till godo!     

Året är 1995 och Sylvester Stallone är på toppen av sin karriär.  Han erbjuds att ta på sig Judge Dredds ikoniska hjälm i Danny Cannons filmatisering av den lite obskyra superhjälten och förväntas inte ta av sig den förrän filmen är klar. Det är nämligen ett av karaktärens obligatorska drag, hjälmen FÖRBLIR på. För alltid.  Sly tar av sig den ca 15 minuter in i filmen och insisterar på mer komik, gärna via Rob Schneider. Det här är en film som skildrar en dystopisk framtid, ett rättsväsende sprunget ur kaos och vikten av att våga säga nej till Sylvester Stallone.     

Näst intill ett tjänstefel av oss att det dröjt så här länge innan vi tagit oss an Polisskolan! En filmserie i 7 delar som innehåller toppar likväl som bråddjupa dalar och som ömt bärs runt i Elias och Jakobs bröst, inkapslad i barndomens trygga skimmer. Och Jocke, ja han skiter lite i vilket.  Att avhandla hela serien GÅR inte, så vi fick helt enkelt välja en installation och då känns det väl ändå bäst att börja från början, men den första filmen i serien från 1984. Åldrats, det har den naturligtvis. men värdigt? Undertextningen hade minsann inte gjort det.  

Vi insåg till vår stora förvåning att det redan är december och därmed snart jul, så vi bestämde oss för att det utlovade Polisskolanavsnittet får vänta en stund. Jul kräver naturligtvis julfilm och därför kastade vi oss istället över världens starkaste renässansman och hans familjekomedi "Jingle all the way" från 1996. Producering av Chris Columbus, som levererat en annan ikonisk julfilm i "Ensam Hemma", lägger ju upp för totalmys. Men orkar den verkligen jingla all the way? Vill man skita i det här med "vit jul" kan man ju med fördel ta en sup varje gång vi gör en Arnoldimitation. Glöm inte varannan vatten.

Dags för del två i vår selektiva resa i den enorma bondkatalogen där vi kikar på den rulle som sägs vara den sämsta för varje bondskådis. Näste man till rakning är Roger Moore med sin svajjiga "Moonraker" från 1979 regisserad av Lewis Gilbert! En film som förvisso är trogen de klassiska formerna i form av en diabolisk bondskurk med bristande konsekvenstänk, en charmig hejduk med gigantism (Jaws så klart) som gör comeback samt så klart bondbrudar med fullkomligt vansinniga namn. Att det här inte är kanon är som sagt redan etablerat, men HUR dåligt är det och vad finns det egentligen för koppling mellan Roger Moore och en folkpark i Övertorneå? Lyssna så kanske saker och ting klarnar.  

Klockan 23:21 den 28:e februari 1986, skadades den svenska samhällskroppen svårt och såret har varit öppet sedan dess. Med facit i hand efter katastrofala utredningar och antiklimaktiska presskonferenser med hävdad "lösning" på mordet, så borde vi väl bara ha kopplat in en Mikael Persbrandt-snut direkt?  Kjell Sundvalls "Sista kontraktet" från 1998 tar inspiration från det så kallade "Sydafrikaspåret" och vi får se en early Persbrandt som börjar hitta sin rytiga leverans och allmänt hårdkokta stil som vi kommit att älska så. Det är också en sån där film som vill vara amerikansk och hollywooddyr fast med svensk budget. En omöjlig ekvation med andra ord, eller?   

Jared Hess "Napoleon Dynamite" från 2004 är ett något så märkligt som ett tidsdokument som är svårt att datera. Likt en saga, utspelar den sig i ett sällsamt gränsland mellan vår verklighet och ett Wes Anderson-doftande tidigt 00-tal.  En total kultfilm är det hursomhelst och en självklarhet för oss att avhandla, men är den fortfarande rolig? Kan Napoleon Dynamites karaktär fortfarande anses vara lite udda eller bör han numera ses som en excentrisk modeikon som var före sin tid? Något vi vågar påstå är i alla fall att det har hänt saker med humor sedan 2004. Har du ett par moonbots, så är det läge att ta på dem innan play tryckes.       

Midsommartraditioner. Grodhopp runt hednisk fallossymbol. sillsörplande och framtidssiande via blommor under kudden. Vi svenskar älskar ju att internationellt kokettera över hur tossiga vi är på midsommar. I Ari Asters skeva jävla "Midsommar" har vi aldrig varit tossigare.  Färjan kör ännu ett lyssnarförslag och lite av en holiday special, eftersom midsommarn står för dörren i skrivande stund. En otroligt obehaglig filmstund, men ett superhärligt avsnitt! Glad midsommar!     

"Might be the greatest superhero movie ever". Ja, så har det minsann på förhand sagts om Andrés Muschiettis "The Flash" och efter en rad väldigt lovande trailers och nostalgiskt mysiga löften om cameos så satte vi oss återigen ned tillsammans i biosalongen i hopp om att våra tidigare brännskador skulle svalkas något. Kommer vi få plåster på våra sår eller ska ett nytt skapas?       

Vi utsätter oss ännu en gång för Zack Snyders dårskap och tvingas bevittna sättet varpå han misshandlar ett källmaterial vi älskar så.  En premiss som kan få vilken superhjältevurmare som helst att bli nipprig. DC:s två giganter ställs mot varandra, vänlig utomjordisk fuskstyrka mot mörk snillrik brutalitet. Vem står till slut som segrare?  Ingen är svaret. Ingen. Det finns inga vinnare i den här tragiska historien som är Batman v Superman: Dawn of Justice.

Ni som kan Filmlandsfärjans historia vet att besättningens vänskap blev for life under ett månader långt Bond-maraton. James Bond är på sätt och vis poddens problematisk pappa. Därför har vi tyckt att det varit lite svårt att närma oss Bond som podd-stoff. Det och det faktum att det finns 25-filmer. Jocke kom dock på den briljanta idén till en kompromiss i form av att ta den sämsta filmen från respektive Bondskådis repertoir. Först ut är Guy Hamiltons "Diamantfeber" från 1971, Jean Connerys sista film som Jamesh Bond. Det är drygt 7 år sedan vi såg den senast och vi inser minuter in att det här är en film som har en en sällsam förmåga att tyna bort ur ens minne och som liksom sopar undan alla sina spår av uselhet direkt efter genomtitt. Minnet börjar redan nu bli luddigt igen, man har bara en konstig känsla av att man varit med om något otäckt.  

Handen på hjärtat, om vi får välja fritt bland alla högaktuella scenarion där jorden kommer förintas, så väljer vi väl ändå att bli krossade av en festlig Kejsar Ming-figur från planeten Mongo till tonerna av Queen? Det skulle ju pigga upp lite i alla fall mitt i allt det fasansfulla.  Filmer som Mike Hodges "Flash Gordon" från 1980 görs inte längre och kommer nog aldrig mer göras. Skådespelare skådespelar inte på det sättet de gör här och kommer nog aldrig mer göra det. Därför är det här en upplevelse man bör ta del av, i alla fall en liten stund bara. Typ tills de där små ödlemännen från Borås amatörteaterförening är med. Det kan vara lagom om man inte pallar med skarpa färger och överspel.  Ja ni hör ju själva, det finns saker vi måste prata om.

Säga vad man vill om Joel Schumacher, men en statisk regissör är han inte. Det kan man nämligen omöjligt säga om en man som gör happy meal-rullen "Batman & Robin" 1997 för att sedan två år senare göra en film som handlar om att Nicholas Cage jagar snuffporrsmördare.  Lyssnarförslaget "Super-8" från 1999 är på papperet en otrolig film. Manusförfattaren bakom Se7en, en diger samling skådespelare och en unik premiss. Det bådar väl onekligen för ett genialt beckmörker...väl? Joakim bjuder på en överaskning som ger avsnittet en minst sagt unik inramning och lite särskilda förutsättningar vi behöver förhålla oss till. Varmt välkomna till kanske vårt märkligaste avsnitt hittills!  

Sverige är på många sätt ett rikt land. Vi har fem veckors semester, en jävla massa timmer, många alpina OS-medaljer och mycket, mycket mer. Det vi dock är rejält svältfödda på är inhemsk skräckfilm. Det finns kanske några, men det finns garanterat bara en där Kjell Bergkvist, Johannes Brost och Lena Endre hemsöks av en demon som bor i ett vindsförråd. Joakim Ersgårds "Besökarna" från 1988 är något av ett familjeprojekt som engagerat näst intill hela klanen Ersgård och är en film med stora ambitioner. Nej, nu nådde den kanske inte upp till riktigt alla dessa, men skit i det nu, för det är en film som ändå överraskar oss positivt och som framför allt innehåller en hel del att prata om! Om du av någon outgrundlig anledning har en "Bass Pale Ale" som stått i din, eller dina föräldrars  kylskåp sedan Ingvar Carlsson var statsminister, så är detta tillfället du inte visste att du väntat på att få dricka den.      

Galenskaparna. En svensk institution inom underhållning som självklart inte går att avhandla rättvist i endast ett normallångt avsnitt. Men, för att åtminstonde försöka göra det här så värdigt vi bara kan, så har vi bjudit in skådespelaren, regissören, musikern OCH Galenskaparnaconnossieuren Johan Pettersson för att hålla oss i handen genom detta avsnitt. Ett avsnitt som tar avstamp i Galenskaparnas första (och bästa?) långfilm "Leif" från 1987 och som berör humorfenomenet i stort.

Äntligen är den här! Filmen som vi laddat upp inför i över två år! Senast vi gick in en biosalong bärandes på en spänd förväntan över att få se en ny take på vår älskade läderlapp, så möttes vi istället av ren bedrövelse. Ett svek av Zach Snyderska mått. Blir det en ny dunderbesvikelse eller är Matt Reeves hjälten vi behöver med inte förtjänar just nu?