Militärhistoriepodden

Tyska orden är en av de klassiska kristna riddarordnar som bildades under korstågen till Mellanöstern. Trots detta är det främst ordens korståg och erövringar i Baltikum – i områden som idag utgör Estland och Lettland – som gjort den mest känd.Tyska orden utgjorde i flera hundra år en mäktig kraft i regionen och bidrog till att ge Baltikum en västeuropeisk prägel. Riddarna förde långa och blodiga krig, bland annat vid Peipussjön år 1242 och i det berömda slaget vid Tannenberg år 1410.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Tyska ordens historia. Orden blev framför allt betydelsefull som ett skydd mot öster i dåtidens Baltikum. Dess framväxt och etablering var en del av de medeltida korstågen i norra Europa. Kopplingarna till det svenska rikets expansion österut, i det som idag är Finland, är tydliga.Tyska orden kom också länge att spela en central roll inom Hansan. Flera viktiga handelsstäder i de östra delarna av Östersjön – även på Gotland – kontrollerades och skyddades av orden.När ordensstaten till slut kollapsade under 1500-talet skapades ett maktvakuum. Detta utnyttjades bland annat av det svenska riket, som inledde sin östliga expansion i dåtidens Livland, motsvarande dagens Estland. Den svenska stormaktstiden inleddes på allvar med övertagandet av Reval.Bild: Slaget vid Tannenberg var en avgörande strid mellan Tyska orden och en allians av polska och litauiska styrkor. Det markerade början på slutet för Tyska ordens dominans i Östeuropa. Slaget vid Tannenberg den 15 juli 1410, ur Berner Chronik av Diebold Schilling den äldre, ca 1483. Källa: Diebold Schilling d. Ä., via tyska Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suezkrisen är konflikten som såg till att Storbritannien och Frankrike slutligen tappade greppet om sina kolonier i mellanöstern. Storbritannien och Frankrikes regeringar hade, sedan den egyptiske presidenten Gammal Abdel Nasser 1952 tillträde, irriterat sig på Nassers ökade inflytande och destabiliserande politik i mellanöstern.När Nasser beslutade att nationalisera Suezkanalbolaget för att finansiera ett dammbygge längs med Nilen fick dock de båda länderna nog och började planera för en militär intervention, men det skulle inte gå som de tänkt sig.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Suezkrisen 1956-1957.Det var inte bara Storbritannien och Frankrike som involverade sig i den här konflikten. På båda sidor fanns supermakterna, som för ovanlighetens skull höll en gemensam linje och stödde Nasser. USA hade under en tid försökt närma sig Egypten och såg sig själva som dekoloniseringenspolitikens fanbärare.Det var således inte självklart att USA skulle stödja sina allierade Storbritannien och Frankrike i deras anspråk i mellanöstern. Sovjetunionen å andra sidan hade under Chrustjovs ledning samtidigt försökt närma sig mellanöstern för att lämna sin tidigare isolationistiska utrikespolitik. I Nasser såg Sovjetunionen en intressant partner som tycktes ha förmågan att pressa bort västerländska intressen i området, och såg då en möjlighet att använda Suezkrisen som hävstång för att hjälpa Nasser i detta.I slutändan var det dock Israel och FN:s agerande som skulle leda till att Storbritannien och Frankrike fick lämna Egypten och Suezkanalen med byxorna nere. Israel hade tagit på sig rollen att starta konflikten genom ett överraskningsanfall mot Sinaihalvön. Storbritannien och Frankrike skulle sedan använda detta anfall som förevändning för en intervention i området riktad mot Suezkanalen. Problemet var bara att Israels krigsmål var att slå ut den egyptiska militära förmågan, men när egypterna lyckades genomföra en snabbreträtt från Sinai och lämnat området åt Israel så såg man från Israels håll ingen anledning att fortsätta konflikten. När FN, under USA:s ledning, klubbade igenom en resolution om vapenvila så accepterade Israel denna.Detta drog undan mattan för den ”intervention” som britter och fransmän förespråkat. Plötsligt stod deras koloniala ambitioner i öppen dager.Krisen, om än kort, fick stor påverkan på framtida utveckling i området. Konflikten mellan Israel och Egypten kom inte till någon lösning, och skulle leda till ytterligare två stora krig under de kommande 20 åren. Storbritannien och Frankrike tappade sin prestige i mellanöstern, och snart vände sig stat efter stat mot sina tidigare styresmän. Sovjetunionen hade lyckats förödmjuka de gamla väststaterna och fick ökat inflytande i området i utbyte. För Frankrike och Israel blev konflikten också en katalysator för deras ambitioner att skaffa kärnvapen.Bild: Rök stiger upp från oljetankar bredvid Suezkanalen som drabbades under den första engelsk-franska attacken mot Port Said, 5 november 1956. Wikipedia, Public Domain Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tyska högsjöflottan var ett allvarligt hot mot det brittiska sjöherraväldet. Från sina hamnar på den nederländska kusten kunde den nå ut på Nordsjön och allvarligt störa den för britterna livsviktiga handeln. Men det fanns ett problem. Tyskarna ville undvika att möta hela den numerärt överlägsna brittiska flottan.I stället inriktade man sig på att försöka slå ut delar av Royal Navy. Britterna å sin sida försökte stänga in den tyska flottan och i andra hand locka ut den för att krossa den. En katt och råtta lek blev resultatet. Under de första krigsåren utkämpades bara mindre strider mellan mindre delar av de båda flottorna.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskutera Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sjökrigföringen de första krigsåren av första världskriget.Tyskarna kunde hota det brittiska sjöherraväldet på i huvudsak tre sätt. Först med kryssare utanför Europa som opererade och störde den brittiska handeln. För det andra utgjorde den tyska högsjöflottan ett ständigt hot som band i stort sett hela den brittiska sjömakten till Nordsjön och Engelska kanalen. I tredje hand ökade hotet från tyska ubåtar och utvecklades till det kanske effektivaste tyska medlet att slå mot britterna.Tyska kryssare söktes upp och sänktes i de två slagen vid Cornel utanför Chiles kust och Falklandsöarna i november och december 1914. Att komma åt den tyska högsjöflotta blev svårare. Britterna kunde inte som under föregående krig med motståndare på kontinenten blockera den tyska flottan och tvinga den att hålla sig i hamn. Nya vapen som minor och ubåtar utgjorde ett alltför allvarligt hot mot de stora brittiska ytfartygen.Ett anfall på den tyska flottbasen vid ön Helgoland i augusti 1914 ledde inte till att tyskarna tog upp striden. Inte heller striden vid Dogger bank i januari 1915 ledde till ett lyckat resultat. Vid båda dessa tillfällen valde tyskarna att endast möta britterna med sina snabba slagkryssare.Det låsta läget mellan tyskarna och britterna ledde till att tyskarna alltmera övergick till ubåtskrig. Det var effektivt och det fördes utan restriktioner som var en förutsättning för att tillräckligt många handelsfartyg sänktes och påverkade de brittiska krigsansträngningarna. Ett stort problem var att även neutrala fartyg sänktes och inte minst sänkningen av det amerikanska passagerarfartyget Lusitania i maj 1915 fick icke önskvärda konsekvenser. Sänkningen kom att påverka den amerikanska opinionen i riktning mot att gå med i kriget på ententens sida. Det skulle i slutänden leda till tyskarnas nederlag i kriget. Bild: Tyska högsjöflottans slagskepp i linjeformation, 1917. Bilden visar ett eskader ur den kejserliga tyska flottan under första världskriget. Källa: Willis John Abbot, The Nations at War, Leslie-Judge Co., NY, 1917. Wikipedia. Licens: Public domain. Digitaliserad av Great War Primary Documents ArchiveKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Omedelbart fick den nya staten försvara sin suveränitet i krig med sina arabiska grannländer. Israel inte bara försvarade sig utan kunde också utöka sitt territorium jämfört med det som var förslaget i FN:s delningsförslag från 1947. Kriget skapade ett stort palestinskt flyktingproblem som vi ser konsekvenserna av ännu idag i Mellanöstern.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förutsättningarna för det första av en rad militära konflikter mellan araber och israeler i Mellanöstern. Grunden för krigsutbrottet 1948 var det inbördeskrig som pågått i det brittiska mandatet Palestina sedan FN offentliggjort sitt delningsförslag i november 1947.Men väpnade konflikter hade pågått i Palestina mellan araber och judar under hela mellankrigstiden och tidigare. Motsättningarna grundade sig på den historiska problematiken med sionismens mål att skapa ett nationalhem åt judarna i Palestina och den arabiska befolkningens allt starkare nationalism och vilja att skapa en palestinsk stat. Under första världskriget hade britterna lovat båden judarna och araberna att stödja deras mål om en egen stat. Efter andra världskriget understöddes de judiska kraven allt starkare av de västeuropeiska makterna mot bakgrund av hur brutalt Förintelsen hade drabbat den judiska befolkningen i Europa. I maj 1948 sattes allt på sin spets då det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades.Historien om kriget 1948-49 är även historien om den israeliska krigsmaktens födelse. Den tidigare milisorganisationen Hagannah förvandlades inom kort efter krigsutbrottet till Israels formella krigsmakt efter västerländskt mönster. På mycket kort tid infördes värnplikt för män och kvinnor som innebar att staten Israel förfogade över en armé som var mer än 100 000 män och kvinnor stark 1949.Kriget innehöll även uppmärksammade och starkt kritiserade terrorattentat som det mot FN-medlaren Folke Bernadotte som likviderades av medlemmar i den så kallade Stern-ligan. Bernadottes agerande uppfattades som ett hot mot israeliska intressen. Efterspelet blev omfattande och den internationella reaktionen stark.Bild: Arabiska irreguljära, tillsammans med en bränd lastbil på väg till Jerusalem. The Palmach, Israel Defense Forces - The Palmach Archive via PikiWiki. Public Domain.Lyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitism. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sommaren 1962 blev Nikita Chrusjtjov alltmer övertygad om att utplacering av sovjetiska kärnvapen på Kuba var en strategiskt sund idé. Det skulle visa sig att han hade fel – istället ledde det till en av kalla krigets farligaste situationer: Kubakrisen. Det var då som världen var som närmast ett fullskaligt kärnvapenkrig.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikprofessorn Martin Hårdstedt Kubakrisen 1962.Mot bakgrund av att Sovjet hade känt sig förödmjukat av att USA hade utplacerat Jupiter‑robotar i Turkiet, trodde Chrusjtjov att något liknande i Kuba skulle tolereras av den amerikanska regeringen. Sovjet skulle helt enkelt ge igen. Samtidigt löste det ytterligare ett problem: den senaste ballistiska roboten R‑14 hade visserligen god räckvidd, men använde flytande bränsle, vilket innebar att den krävde flera timmar för att göra stridsklar – och kunde bara stå i vänteläge under begränsad tid.Detta hade kunnat vara acceptabelt – om inte den amerikanska motsvarigheten Minuteman kunde hållas stridsklar under obegränsad tid och skjutas iväg inom loppet av minuter. I vapenteknologins kalla krig var denna skillnad en stor strategisk utmaning för Sovjet. Minuteman I blev operativ i oktober 1962, just när Kubakrisen bröt ut.Som svar på detta sökte Chrusjtjov att ge igen med samma mynt. Fidel Castro hade nyligen genomfört statskupp, och med sovjetiskt stöd säkrades Kubas revolution samtidigt som Sovjet kunde bygga baser bara några mil från södra Florida. Sovjet förstod att detta riskerade en diplomatisk kris, men resonemanget löd att om USA accepterat robotar i Turkiet – varför skulle inte den oerfarne presidenten Kennedy acceptera något liknande, särskilt om han ställdes inför ett fullbordat faktum? Problemet var att det var nära omöjligt att dölja detta för omvärlden – och snart var krisen ett faktum.Bild: President John F. Kennedy i möte med medlemmar ur den nationella säkerhetsrådets exekutivkommitté (EXCOMM) under Kubakrisen. Från vänster: president Kennedy, försvarsminister Robert S. McNamara och biträdande försvarsminister Roswell Gilpatric. Fotot är taget i Cabinet Room, Vita huset, den 29 oktober 1962. Foto: Cecil Stoughton, White House Photographs. John F. Kennedy Presidential Library and Museum, Boston. Licens: Public Domain.Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland redan igång i Fredrikshamn.För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svensk kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september 1944 tvingades den finska armén vända sina vapen mot sina tidigare bundsförvanter i den tyska 20. bergsarmén i norra Finland. Vapenstilleståndet med Sovjetunionen den 18 september innebar ett krav på att finnarna skulle driva ut tyskarna ur Lappland.Inledningsvis utspelade sig ett slags ”låtsaskrig”, men under sovjetiskt tryck övergick konflikten i början av oktober 1944 till regelrätta strider mellan finska och tyska styrkor. Under sin reträtt brände tyskarna ner det mesta av värde, däribland stora delar av staden Rovaniemi. Tiotusentals människor tvingades på flykt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Lapplandskriget 1944–45, som markerade slutet på andra världskriget för Finland. Kriget bör inte ses som ett isolerat skeende, utan snarare som en del av en helhet tillsammans med Vinterkriget 1939–40 och Fortsättningskriget 1941–44 – tre faser i Finlands komplexa krigsdeltagande.Lapplandskriget blev en stor utmaning för Finland. Samtidigt som tyskarna skulle drivas ut, krävde Sovjet att Finland påbörjade en omfattande demobilisering av armén, i enlighet med vapenstilleståndsavtalet. Till detta kom ett utmattat civilsamhälle och hundratusentals flyktingar från Karelen, som återigen måste avträda till Sovjetunionen. Tiden präglades av osäkerhet – en sovjetisk (formellt allierad) kontrollkommission bevakade noggrant Finlands agerande. Hotet om en fullständig sovjetisk ockupation hängde i luften.Trots detta lyckades den finska armén genomföra militära operationer som tillfredsställde Sovjet. Den tyska armén, som omfattade över 200 000 man, retirerade successivt mot Nordnorge. De sista tyska trupperna lämnade finskt territorium så sent som i slutet av april 1945.Bildtext: Rovaniemi i ruiner efter tysk reträtt under Lapplandskriget hösten 1944. Foto: Okänd / Wikimedia Commons.Lyssna också på Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tredje puniska kriget startade med att Kartago anföll Numidierna och Kung Masinissa i ett försök att stävja deras sakta maktövertagande i regionen. Trots att anfallet mot Numidierna blev ett fiasko, togs händelsen av Rom som intäkt för ett traktatsbrott, vilket ledde till att den romerska senaten beslutade att skicka militär bestraffningsexpedition till Karthago.Allt var nu upplagt för ett tredje, och för Kartagos del, avgörande krig mot Rom. Målet, den här gången, var inte att sätta Karthago på plats, utan att för sista gången helt och hållet slå ut den Kartagiska ekonomiska maktbasen, inkluderat själva staden i sig.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det tredje puniska kriget och Kartagos förstörelse.Efter att det andra puniska kriget hade avslutats år 201 fvt. var den Karthagiska staten underkuvad den Romerska republiken. Det överenskomna fredstraktatet innebar att Karthago inte längre fick föra anfallskrig mot andra stater, och inte heller var de tillåtna att hålla sig med fler än tio krigsskepp. I praktiken innebar det att den Romerska republiken styrde landets utrikespolitik. Situationen utnyttjades snart av Numidierna, ett kungarike som kontrollerade stora delar av nordvästra Afrika och som tidigare varit allierat med Kartago.Kartagerna ville dock tillfredsställa Rom initialt, och önskade ingen konfrontation. År 149, när den romerska flottan anlände till Utica straxt norr om staden Kartago, erbjöd Kartagerna därför sina vapen och sina återstående skepp i en fredsgest. Efter att konsulerna krävde stadens evakuering insåg dock de styrande i Kartago vilka motiv som egentligen styrde Roms agerande – d.v.s. total förintelse. Nu påbörjades förhandlingar för att rädda staden. Slutligen övergick detta till en romersk attack och hårdknackat kartagiskt motstånd.År 148 tog Hasdrubal över ledningen i Kartago, en ättling till Hannibal, känd från det andra Puniska kriget. Under denna tid allierar sig Hasdrubal med Andriscus i Grekland, som snart kommer att kröna sig själv till Kung över Makedonien och motståndet stärks ytterligare. Det skulle ta tre år innan belägringen av Kartago avslutades och staden raserades. Mot Rom fanns lite inte mycket att göra. Händelsernas dramatiska skede överträffades endast av den samtidiga belägringen av Korinth i Grekland samma år.Kartagos förstörelse, men även utvecklingen i Grekland under samma tid, vittnar om en omläggning av Romersk politik mot en tydligare imperialistisk riktning under denna period. Kartago, precis som resterande grekiska stadsstater, skulle inom kort förlora sin relativa självständighet och istället införlivas i den Romerska republiken som en provins styrd av en romersk prokonsul. I och med Kartagos förstörelse bildades nu provinsen ”Afrika”, och något självständigt Kartago upphörde att existera. Det tredje puniska kriget vittnar således om en intressant övergång från kontroll över klientstater, ”söndra och härska” och politiskt inflytande, till faktiska provinser kontrollerade från Rom.Bild: Romerska soldater som bemannar en katapult för en attack mot Kartagos murar, under belägringen som slutade i förstörelsen av Kartago 146 f.Kr. Cato den äldres berömda kommando, "Delenda est Carthago" (citerad i Pultarchs "Life of Cato") är huggen i träet på den enorma katapulten. Av Edward Poynter 1868, Public Domain.Lyssna också på Det första puniska kriget och Det andra puniska kriget – Hannibals revansch Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medans Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italiska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 fvt. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italiska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första puniska kriget pågick i tjugo år innan något resultat kunde nås. Kriget böljade fram och tillbaka. Medan Rom dominerade landkrigföringen på Sicilien och tvingade Karthagerna till gerillataktiker, dominerade Karthagerna till sjöss och såg till att landstriderna aldrig blev definitivt avgörande.Först när den Romerska Republiken lärde sig att hantera sjökrigföringens konst, byggde en stark flotta och fick vindarna på sin sida, skulle kriget nå någon form av slut. Det sista stora slaget under första puniska kriget år 241 f.v.t. var också ett sjöslag. I mars detta år, vid Siciliens västra spets, nådde konflikten sin kulmen genom slaget vid de Egadiska öarna, varefter ett fortsatt krig blev omöjligt för Karthago.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt det första puniska kriget mellan republiken Rom och det puniska handelsimperiet Karthago, 261-241 f.v.t.Tiden efter Alexanders död 323 före vår tideräkning präglades länge av ständiga maktkamper mellan de olika kungarikena runt medelhavets östra delar. Det som en gång varit ett Makedonskt imperium under Alexander bröt samman i flera riken som slogs för att befästa sina positioner och få inflytande över viktiga handelsvägar.Det var huvudsakligen de östra och grekiska kungarikerna, Ptolemaierna och Karthagerna som utgjorde de huvudsakliga spelarna i denna maktkamp runt medelhavet. Under mitten av 200-talet f.v.t. kom dock detta att förändras radikalt. I väst klev republiken Rom fram och grep makten över hela den italiska halvön. Denna nya maktspelare skapade friktion i området som snart skulle leda till nya krig, krig som skulle leda Rom från att vara en liten stadsstat i medelhavets periferi, till att bli ett imperium i sin egen rätt.Krigets direkta orsaker var rotad i Roms expansion. Under 260-talet f.v.t. befann sig den grekiska stadsstaten Taras på italienska halvöns sydöstra spets isolerad och under hårt tryck från den romerska republiken. I desperation vände sig Taras österut till den grekiska kungen av Epiros, Pyrrhus. Pyrrhus såg en möjlighet till grekisk expansion västerut genom Taras bedjan. Republiken Rom visade sig dock inte vara någon lätt motståndare och snart var republiken och Pyrrhus involverade i ett krig som inte ledde någon vart. När Pyrrhus drog sig tillbaka förtvinade Taras under Roms tyngd och nu fanns inte längre några buffertzoner mellan Rom Karthago kvar. När sedan det karthagiska inflytandet över Sicilien kom i gungning var konflikten mellan dessa stormakter ett faktum. År 261 f.v.t. bröt kriget ut.Bild:Detalj från Ahenobarbus-reliefen som visar två romerska fotsoldater från andra århundradet f.Kr. Wikipedai, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazityskland och Sovjetunionen mördade under perioden 1933 till 1945 14 miljoner civila i ett område som innefattar östra Polen, Ukraina, Vitryssland, västra Ryssland och Baltikum. De civila offren dog inte pga krigshandlingar utan en genomtänkt mordisk politik. Koloniala ambitioner utifrån två totalitära ideologier slutade med skapad massvält, nackskott och gasning. Den amerikanske historikern Timothy Snyder kallar området för Bloodlands i en bok med samma namn. Han hävdar att vi måste utgå från territoriet för att förstå vad som hände.I samarbete med podden Historia Nu publicerar vi en intervju med professor Martin Hårdstedt utifrån boken Bloodlands av historikern Timothy Snyder.Två totalitära regimers koloniala ambitioner sammanföll i brödboden Ukraina. Sovjetunionens ledare Stalin valde att medvetet svälta ihjäl 3 miljoner ukrainska bönder i kollektiviseringen av jordbruket, som var tänkt att ge ett överskott som kunde användas för att industrialisera samhället. I den stora terrorn 1936 till 1938 var polacker och kulaker särskilt utpekade. 700 000 människor avrättades under två år för att säkerställa revolutionen.Adolf Hitler planerade att låta 30 miljoner människor svälta ihjäl i Bloodlands för att ge utrymme för en jordbrukskolonisation av Ukraina, för att säkerställa Tysklands mattillgång. När krigslyckan satte stopp för planerna inriktades dödandet framförallt mot judar som främst sköts nära sina hem än skickades till dödslägren i Polen.När Tyskland anföll Polen den 1 september var det första steget på vägen att besegra Sovjetunionen. På Östfronten fick tyskarnas fantasier om raskrig fritt spelrum. Massavrättningarna av judar började på hösten 1941 och fortsatte till 1944. Cirka 1,5 miljoner ukrainska judar dödades, och över 800 000 fördrevs österut.Bild: Einsatzgruppe mördar judar i Ivanhorod, Ukraina, 1942. En kvinna försöker skydda ett barn med sin egen kropp precis innan de beskjuts med gevär på nära håll. Wikipedia, Public Domain.Musik: The Comeback Yid Bulgarish av Humans Win, Storyblock AudioLyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig samt Holodomor – Josef Stalins terrorsvält för att kuva ukrainarna. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste åratalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget byggdes ett omfattande nätverk av bunkrar och bergrum över hela landet – från dolda kommandocentraler till självförsörjande skyddsrum. Dessa anläggningar var konstruerade för att motstå attacker och möjliggöra liv under jord i veckor, med egna energikällor och vattenreningssystem.Rykten om hemliga tunnlar och aktiva bunkrar lever kvar, och vissa tror att anläggningar än idag står redo vid en ny kris. Dessa konstruktioner har blivit föremål för många myter och konspirationsteorier. Forumet Flashbacks tråd om Riksbunkern har över 8 000 inlägg.I samarbete med Militärhistoriepodden publcierar vi podden Historia Nu samtal med idéhistorikern Peter Bennesved, till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinsitut.Under andra världskriget byggdes civila och militära anläggningar för att skydda befolkningen. Men under kalla kriget genomsyrade bunkrarna det svenska landskapet – från enkla skyddsrum i stadskärnorna till underjordiska komplex konstruerade för att motstå kärnvapenattacker.Bunkrarna byggdes inte bara av militära skäl utan även för att inge trygghet. Myndigheterna betonade vikten av beredskap men hemlighöll detaljer om de mest strategiska anläggningarna. Detta skapade en dubbel verklighet: en öppen diskussion om civilförsvaret och en hemlig försvarsstruktur.Efter andra världskriget ersattes hotet från Nazityskland av fruktan för Sovjetunionen, vilket ledde till en ny försvarsstrategi där hela samhället skulle kunna motstå en attack. Skyddsrummen blev en integrerad del av stadsbilden och totalförsvaret utvecklades.Under kalla kriget byggdes bunkrar, bergrum och kommandocentraler över hela landet. En del var offentliga skyddsrum, men många var dolda och endast tillgängliga för militära eller statliga funktioner. Bergrumsanläggningar som Hemsö fästning och Aspöanläggningarna var en del av en hemlig försvarsstruktur inför en eventuell sovjetisk invasion.Bunkrarna skulle fungera som självförsörjande enheter under lång tid. Många hade egna energikällor, vattenreningssystem och förråd. Vissa kunde hysa hundratals personer i flera veckor, medan andra var mindre observations- eller sambandscentraler.Många historier om kalla krigets försvarsanläggningar lever kvar. Vissa tror på ett nätverk av tunnlar som förbinder bunkrarna, medan andra spekulerar i att vissa anläggningar fortfarande är operativa.En seglivad myt är att det finns ett dolt tunnelsystem under Stockholm som kopplar samman strategiska byggnader. Enligt vissa teorier skulle det kunna användas av regeringen vid en attack, medan andra tror att det är en kombination av gamla järnvägstunnlar och gångar som med tiden fått en mytisk aura.En av de mest omtalade anläggningarna är Riksbunkern, som enligt rykten skulle fungera som en skyddad plats för regeringen vid krig. Dess exakta plats och funktion är okända, men den sägs vara insprängd i berget någonstans i Stockholmsområdet och utrustad för att hysa landets ledning under en längre tid.Det spekuleras i att bunkern är förbunden med ett tunnelsystem, vilket skulle göra det möjligt för regeringen att förflytta sig utan att gå ut i det öppna. Dessa rykten har aldrig bekräftats, men stärks av att Sverige hade en omfattande beredskap för att skydda sin ledning under kalla kriget.Bildtext: Femörefortet i Oxelösund – en av Sveriges mest avancerade kustförsvarsanläggningar under kalla kriget. Nu museum. Av Xauxa Håkan Svensson - Own work. CC BY-SA 3.0Musik: Underground Bunker av LIVINGFORCE. Storyblock AudioLyssna också på Sverige och det kalla kriget: Den andra stormaktstiden (del 3) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps. Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politiskt konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 25 april 1915 landsteg brittiska, australiska och nyzeeländska trupper på Gallipolihalvön i dagens Turkiet. Redan den 18 mars hade en allierad flottstyrka förgäves försökt forcera Dardanellerna, men tvingats tillbaka med stora förluster på grund av minor och osmanska kustbatterier. I över åtta månader försökte de allierade inta halvön för att öppna vattenvägen mellan Medelhavet och Svarta havet. Operationen blev ett stort misslyckande och kostade 58 000 soldater livet. Den ansvarige Winston Churchill tvingades avgå från sin post i amiralitetet och tog senare befälet över en bataljon på västfronten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar professor Martin Hårdstedt och idéhistorikernPeter Bennesved en av första världskrigets mest kända operationer. De allierades strategi var att öppna en ny front i södra Europa för att understödja Ryssland och försvaga Tysklands allierade. Operationen misslyckades, inte minst på grund av en kraftig underskattning av det osmanska försvaret. Osmanerna var väl förberedda och stöddes av tysk materiel och militär kompetens. Terrängen på Gallipolihalvön gjorde landstigningar svåra, och det kuperade landskapet gynnade försvararna. Anfallet körde snart fast, och försök att bryta dödläget genom nya landstigningar och frontala attacker ledde bara till mycket stora förluster.Vid Gallipoli gjorde australiska och nyzeeländska soldater stora insatser, och fortfarande firas landstigningsdagen den 25 april som en form av nationell högtid på andra sidan jordklotet – ANZAC Day.Bildtext: Landstigningen vid Gallipoli, april 1915. Nyzeeländska trupper var en del av den allierade styrkan som gick i land vid det som snart kom att kallas ANZAC Cove. I åtta månader utkämpades strider i svår terräng mot hårt motstånd från osmanska styrkor, vilket resulterade i omkring 125 000 döda – däribland 2721 nyzeeländare. Målning av Charles Dixon. Archives New Zealand / Charles Dixon – Landing at Gallipoli CC BY-SA 2.0Länk: warart.archives.govt.nz/node/1085Lyssna också på När Winston Churchill räddade världen.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sepoyupproret i Indien bröt ut maj 1857 när indiska soldater i brittisk tjänst gjorde myteri. Den tändande gnistan var rykten bland de muslimska och hinduiska soldaterna att papperspatronerna till de nya infanterigevären var insmorda med ko- och grisfett. Eftersom man måste bita av patronens pappersdel vid laddning kom soldaterna i kontakt med fettet som de ansåg var en hädelse.Upproret blev våldsamt och ledde till en blodig uppgörelse mellan britterna, som tvingades kalla in förstärkningar, och de indiska soldaterna. Omkring 6 000 britter dödades och så många som 800 000 indier. Städer lades i ruiner. Bestialiska övergrepp skedde från båda sidor i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest våldsamma upproren i den brittiska kolonihistorien. Bakom upproret låg inte bara religiösa föreställningar och missnöje bland indiska soldater, så kallade sepoyer, utan konflikten gällde i grund och botten ett mer spritt hat mot britternas kolonialpolitik. Inte minst hur britterna lade sig till med indiska landområden och beskattade den indiska befolkningen. Indien administrerades inte av den brittiska staten utan av British East Indian Company. Det fanns ett vidspritt missnöje mot kompaniets administration.Militärt kom upproret att kretsa kring de regementen inom främst den Bengaliska armén som i de norra och nordöstra delarna av Indien intog städer och inledde krig mot britterna. Dehli blev utsatt för den mest förödande belägringen som när kriget var över hade förvandlats till en grushög. Kriget innebar omfattande mord och våld mot civila.Myteristerna gick hänsynslöst fram mot den brittiska befolkningen. Britterna hämnades med omfattande massakrer och avrättning av myterister. Först 1858 kunde britterna få full kontroll över Indien igen.Upproret kom att prägla relationen mellan indierna och den brittiska kronan under de kommande årtionden av 1800-talet. Efter kriget införde den brittiska kronan direktstyre från London. För många indier uppfattades det som var ett myteri för britterna som ett första befrielsekrig och därmed ett steg mot den självständighet som kom efter andra världskriget.Bild: Attack av myterister på Redan-batteriet i Lucknow, 30 juli 1857, Okänd konstnär, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741, under Finska kriget 1741–1743, är bland de största katastroferna i svensk militärhistoria. Uppfyllda av övermod och med orealistiska mål inledde hattpartiet i riksdagen, de så kallade Hattarna, ett illa förberett anfallskrig mot Ryssland.Konsekvenserna blev ödesdigra: landavträdelser och starkt ryskt inflytande över Sveriges inrikespolitik. Det mänskliga priset betalades av tusentals svenska soldater, som dog utan att resultat uppnåddes.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av Sveriges mest glömda krig. Hattarnas ryska krig inleddes sommaren 1741. Trots franska subventioner och ett avtal med Osmanska riket var förberedelserna bristfälliga. Redan vid Villmanstrand led svenska trupper katastrofala förluster: av Wrangels 4 000 man stupade eller sårades hälften. Flottan drabbades av sjukdomar och i augusti 1742 kapitulerade armén i Helsingfors.Som resultat av förlusten avträddes Sveriges sydöstra delar av Finland till Ryssland, vilket lämnade viktiga gränsfästningar på ryskt territorium. Ryssarna påverkade svensk tronföljd och förde in en rysk styrka på 12 000 man strax utanför Stockholm för att "skydda" landet mot Danmark. Dalkarlarna reste sig och tågade till huvudstaden i den så kallade "daldansen", där den svenska militären gick in på Norrmalmstorg. Sverige befann sig därefter i ett politiskt och militärt svaghetstillstånd, som inte skådats på flera århundraden.Bild: Karta över slaget vid Villmanstrand, 23 augusti 1741 (Public domain, Wikimedia Commons).Lyssna också på Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den store sin ledde i sin framgångsrika här allt närmare Indien. Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.Det står klart i efterhand att även om Alexander var ett taktiskt och strategiskt geni var han ingen statsbyggare. Något beständigt imperium blev det dock inte. Efter hans tidiga död 323 f.v.t. bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323. Detta är en repris.Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad. Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.Efter slaget vid Hydaspes nåde dock Alexander väg ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen påväg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.Enligt Alexanders biografer tog alkoholen också över allt mer under Alexanders sista år och innan han dog hade hans tidigare gudalika uppenbarelse och förmåga fått en annan karaktär. År 323 f.v.t. dör Alexander svårt försvagad och utan en utsedd arvinge. Exakt vad det var som tog hans liv tvistas det ännu om, men klart är att hans stora alkoholintag knappast gav honom motståndskraften och skärpan att hantera varken naturliga sjukdomar eller försök till förgiftningar, oavsett vad det nu var som ledde fram honom till Styx.Något beständigt imperium blev det dock inte. Hans stora gärning ligger i hans sätt att föra krig. Ganska snart bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter. Inte minst förändrades läget i de östra delarna av medelhavet när den tidigare makedonska supermakten tappade sitt grepp. Detta skulle också leda till att nya stormakter kunde etablera sig. Den enes död, den andres bröd, som det heter, och efter många år av inbördes konflikter mellan kvarlevorna av Alexanders imperium låg medelhavet snart öppet för en ny och växande stormakt på den italienska halvön.Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Schweiz har länge betraktats som något av ett broderland till Sverige vad gäller sin neutrala och alliansfria hållning. Sedan 2024 har dock Sverige definitivt lämnat sin neutralitet bakom sig. Men varför fortsätter Schweiz att upprätthålla sin neutralitet och alliansfrihet?I det här avsnittet av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt Schweiz unika historia och dess särskilda förhållande till allianser och krig.En självvald neutralitet är i själva verket ett relativt nytt fenomen i Schweiz historia. Sedan 1600-talet har landets neutralitet varit påtvingad och garanterad av Frankrike. Frankrikes engagemang var då av strategisk betydelse och kopplat till landets geopolitiska konflikt med det Habsburgska imperiet. Det var avgörande för Frankrike att alppassagerna genom de schweiziska kantonerna inte plötsligt skulle hamna i habsburgska händer.Även efter de europeiska krigen under det tidiga 1800-talet förblev den schweiziska neutraliteten påtvingad, nu av den segrande alliansen efter slaget vid Leipzig 1813. Schweiz visade då beredvillighet att underordna sig den nya europeiska ordningen, vilket möjliggjorde att dess neutralitet formaliserades.Först efter världskrigen började det schweiziska politiska ledarskapet formulera en idé om neutralitet som ett kulturellt och politiskt projekt. Detta stöddes av landets framgångsrika diplomatiska manövrer mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget. Genève utvecklades till ett centrum för underrättelsetjänster från de krigförande länderna, samtidigt som Schweiz tillät handel med båda sidor.Efterkrigstiden visade att detta lilla land i Europas mitt kunde fortsätta att nyttja sin position som mellanhand och finansiellt nav för att säkra sin frihet även i framtiden.Neutralitetsfrågan har sedan dess förblivit en politiskt känslig fråga i den schweiziska offentligheten. Landet har visserligen deltagit i internationella militära insatser, men aldrig med stridande förband, och alltid med politiska kontroverser i bagaget. Till och med landets inträde i FN – som skedde först 2002 – ledde till hård debatt och ett mycket jämnt folkomröstningsresultat.Schweiz hållning till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har också varit föremål för debatt, och frågan är i skrivande stund ännu inte avgjord.Bild: Marignano 1515 – början på Schweiz väg mot neutralitet.Urs Grafs teckning visar slagfältet vid Marignano, där Schweiz led ett förkrossande nederlag mot Frankrike. Nederlaget blev en vändpunkt. Det visade gränsen för den schweiziska krigsmaktens möjligheter och inledde en utveckling där stormakterna, främst Frankrike, började garantera Schweiz neutralitet av strategiska skäl. Teckning: Urs Graf, ca 1515. Kunstmuseum Basel, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr i om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.Sverige hade åren för slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.Det blev det sista alternative som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain. Bild hemsida: Slaget vid Lund 1676. Konung Karl XI (1655-1697) slår sig igenom fientliga skvadroner. Målning av Johan Philip Lemke. I målningens mittparti synes Karl XI jämte Ascheberg och Dahlbegh spränga igenom de danska linjerna, dit de förirrat sig. Efter dem en ryttare i blå kappa. I förgrunden döda hästar och krigare. I mellanplanet på en öppen hed två svenska kavalleriformationer. I bakgrunden synes staden Lund, framför denna trupper uppställda i fyrkanter, och längst bort Öresund. Blå vinterhimmel med ljusa moln. Inom ramverket text över målningen. Nationalmuseum. Wikipedia, Public Domain   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.