Militärhistoriepodden

Gustav III:s ryska krig 1788–1790 blev i stort en svensk besvikelse – men slaget vid Svensksund i juli 1790 vände krigslyckan. Sjöslaget, som utkämpades den 9–10 juli, resulterade i en förkrossande svensk seger över den ryska skärgårdsflottan. Den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskrev senare slaget som ”den svenska flottans största glans”.I reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det dramatiska slaget vid Svensksund och hur denna seger förändrade krigets utgång.Den svenska skärgårdsflottan, som utvecklats kraftigt under 1700-talet parallellt med uppförandet av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, visade sig vara överlägsen sin ryska motpart. Men vad låg bakom den svenska framgången? Vilken taktik användes? Och varför kunde Sverige åsamka den ryska flottan ett så förkrossande nederlag?Slaget vid Svensksund var en del av ett större händelseförlopp. Bara en dryg vecka före slaget hade både den svenska högsjöflottan och skärgårdsflottan undkommit en potentiellt förödande inneslutning i Viborgska viken, där de varit omringade av ryska styrkor. Sverige var mycket nära en kapitulation – något som hade kunnat innebära slutet på både kriget och Gustav III:s maktställning.Mot sina befälhavares rekommendationer – med ett viktigt undantag: Carl Olof Cronstedt – fattade Gustav III beslutet att möta ryssarna vid Svensksund. Ironiskt nog var det just Cronstedt som senare, år 1808, skulle komma att kapitulera till ryssarna i Sveaborg under Finska kriget.Segern vid Svensksund räddade inte bara krigets utgång – den kan också ha räddat kungens ställning i Sverige.Slaget vid Svensksund (1790), målad av Johan Tietrich Schoultz. Denna dramatiska scen visar det avgörande sjöslaget mellan Sverige och Ryssland under Gustav III:s ryska krig. Striden slutade med en stor svensk seger, en av de största marina triumferna i Sveriges historia. Målningen illustrerar den intensiva kampen i Finska viken där svenska galärflottan övermannade en numerärt överlägsen rysk flotta. Slaget visade effektiviteten i svensk taktik och ledarskap under press.Källa: Försvarsmakten.se Licens: CC BY 4.0 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få namn är så starkt förknippade med Finlands kamp under Vinterkriget 1939–40 som Suomussalmi och Raatevägen. Underbemannade och med bristfällig utrustning lyckades finska trupper, under ledning av den legendariske generalen Hjalmar Siilasvuo, besegra två sovjetiska divisioner.Den finska framgången med den så kallade motti-taktiken väckte internationell uppmärksamhet. Segern kunde visserligen inte förhindra nederlaget i kriget, men den stoppade en total kollaps av det finska försvaret i norr – och gav hopp i en tid då Finland stod nära att krossas av den sovjetiska övermakten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det kanske mest mytomspunna slaget under Vinterkriget. Slaget vid Suomussalmi har fått en särställning i historieskrivningen. Mycket av det vi förknippar med det finska vinterförsvaret återfinns här: den bitande kylan, skidpatrullerna, motti-taktiken, Röda arméns hjälplöshet i ödemarken, och inte minst den finska sisu – viljestyrkan att inte ge upp trots övermakten.Slaget utvecklades ur Sovjetunionens framstöt mot den lilla kyrkbyn Suomussalmi. Den sovjetiska planen var att nå Bottenviken och därmed klyva Finland i två delar. Anfallet kom överraskande, och de få finska trupper som fanns tillgängliga gjorde insatsen desto mer anmärkningsvärd.Den 7 januari 1940 tystnade vapnen. På Raatevägen låg resterna av den 44:e sovjetiska divisionen utspridda: förstörda stridsvagnar, artilleri, ammunition, döda soldater och hästar. En vecka tidigare hade den 163:e divisionen tvingats retirera från Suomussalmi med stora förluster. Sovjetarmén förlorade mellan 9 000 och 13 000 soldater i stupade och sårade. Två hela divisioner var utslagna. De finska förlusterna uppgick till cirka 750 stupade samt 1 000 skadade och saknade.Bildtext: Soldater rör sig i Svenskskogen vid Suomussalmi under vintern 1940. Museiverkets Historiska bildsamling (identifierare HK19840314:122) och visar finska soldater i rörelse i Suomussalmi, Finland, troligen i samband med Vinterkriget 1939–1940. Licensen CC BY 4.0Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under stora delar av kalla kriget utgjorde den svenskutvecklade Stridsvagn S, tillsammans med den brittiska Centurion-stridsvagnen, ryggraden i de svenska pansarförbanden. Med sin radikala och unika konstruktion utmanade Stridsvagn S den vedertagna bilden av hur en stridsvagn skulle se ut och fungera. Den väckte internationellt intresse och testades av flera länder – ibland med goda resultat. Ändå valde ingen att följa Sveriges exempel. Var Stridsvagn S ett tekniskt mästerverk eller ett strategiskt missgrepp?I reprisen av Militärhistoriepodden djupdyker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i historien om en av svensk försvarsindustris mest mytomspunna skapelser. Diskussionen rör sig från tekniska detaljer som pansartjocklek, kanonkaliber och mörkersikten till större frågor om taktik, doktrin och försvarspolitik.Stridsvagn S – även kallad "S-vagnen" – var tornlös och låg, vilket gjorde den svår att upptäcka och lättare att skydda. Eldröret riktades genom att hela vagnen lutades eller vridits med bandens hjälp – ett grepp som var lika genialt som omdiskuterat. Vissa bedömare menade att Sverige med S-vagnen hade byggt världens bästa stridsvagn för sin tid. Andra ansåg att den inte ens kunde klassas som en stridsvagn, utan snarare som en självgående pansarvärnspjäs.Kritiker påpekade att Stridsvagn S hade begränsad rörlighet i strid, att den saknade förmåga till eldgivning i rörelse och att den var underlägsen i jämförelse med sovjetiska vagnar som T-62, T-72 och T-80. Förespråkarna svarade att vagnens effektivitet låg i hur den användes: i defensiv terräng, med god planering och i en doktrin anpassad för svensk alliansfrihet och begränsade resurser.Stridsvagn S blev på många sätt ett tekniskt och taktiskt experiment – djupt rotat i Sveriges kalla krigets-försvarstänkande. Men hur ska vi egentligen se på den i efterhand? Som ett lysande exempel på svensk ingenjörskonst och kreativitet – eller som ett dyrt stickspår i utvecklingen av pansarvapnet? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På morgonen den 2 december 1805 inledde ryska och österrikiska trupper ett anfall mot den franska armén strax väster om den lilla staden Austerlitz, öster om dagens tjeckiska Brno. Slaget slutade i en total seger för Napoleon och den franska armén.Efter lunch bröt fransmännen igenom den allierade linjen. Trots desperata försök från det ryska gardet att hejda genombrottet kunde de allierade inte rädda situationen. Delar av deras linje kollapsade och övergick i oordnad reträtt. Slaget vid Austerlitz – det så kallade Trekejsarslaget – har gått till historien som Napoleons största och mest briljanta seger.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av militärhistoriens mest klassiska slag. Men det är inte bara själva slaget som gör Austerlitz så intressant. Under veckorna före drabbningen förde Napoleon en stor fransk armé från Frankrike österut och manövrerade skickligt ut sina motståndare.Vid Ulm ringades en betydande österrikisk armé in och tvingades kapitulera. Därefter besegrades den kombinerade rysk-österrikiska armén vid Austerlitz. Framgångarna byggde på att den franska armén marscherade utan traditionell tross och var uppdelad i självständiga kårer, vilket möjliggjorde snabba förflyttningar och flexibel krigföring. De allierade blev helt enkelt överrumplade.Napoleon lyckades koncentrera tillräckligt stora styrkor till Pratzenplatån väster om Austerlitz och avgjorde slaget innan ryssarna hann få avgörande förstärkningar.Slaget innebar att Österrike tvingades söka fred med Napoleon. Kriget skulle trots detta fortsätta, i praktiken ända fram till 1815 då Napoleon slutligen besegrades. Austerlitz markerade början på en period av nästan oavbrutna franska segrar – en epok i militärhistorien som fortfarande studeras och diskuteras i dag.Bildtext: Napoléon vid slaget vid Austerlitz 1805, målning av François Gérard. Slaget befäste Napoléons rykte som militärt geni och markerade höjdpunkten av hans makt i Europa.Källa: François Gérard – L’Histoire par l’image [1]. Digital version producerad av Agence photographique de la Réunion des musées nationaux [2]. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romarna byggde ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av det nuvarande Europa. Från det lilla området runt staden Rom expanderade riket genom en serie framgångsrika erövringskrig – möjliga tack vare en militär organisation och slagfältstaktik som få motståndare kunde stå emot. Det handlade inte bara om formationer och vapen, utan också om kommunikation, logistik och mentalitet.I avsnitt 8 av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessorn Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved, båda vid Umeå universitet, den romerska krigföringens utveckling – och varför den var så effektiv. Särskilt intressant är hur romarna lyckades besegra den mäktiga grekiska falangen, som i århundraden dominerat slagfältet med sina täta led av hopliter beväpnade med långa spjut.Romarna mötte falangen med rörlighet. Genom flexibel taktik och en organisation som kunde anpassas efter motståndaren, lyckades romarna övervinna falangens stelhet. Men framgången låg inte bara i formationerna. Utrustningen – inklusive soldaternas rustning, sköldar och kastspjut – spelade också en viktig roll.Med expansionen följde också ett logistiskt genombrott. Romarriket utvecklade ett imponerande nätverk av vägar och fälthärläger över hela sitt växande territorium. Krigföringen gick från att skydda gränsen till ett djupförsvar som krävde ständig militär närvaro långt från huvudstaden.En annan avgörande förändring gällde arméns sammansättning. Från början utgjordes legionerna av medborgare – jordbrukare som deltog i kriget vid behov. Men genom reformer under 100-talet f.Kr. övergick Rom till ett system med yrkessoldater, en legoarmé som blev lojal inte främst mot staten utan mot sina fältherrar. Denna lojalitetsförskjutning fick stora konsekvenser – inte minst politiskt. Män som Julius Caesar kunde utnyttja sina legioners lojalitet i kampen om makten i Rom.Avsnittet belyser också romarnas möte med Hannibal, deras farligaste fiende under de puniska krigen. Trots den förödande förlusten vid Cannae år 216 f.Kr. lyckades Rom till slut vinna mot Karthago. Hur gick det till?Och till havs? Rom hade ingen marin tradition – ändå lyckades man skapa en krigsflotta som kunde utmana och besegra Karthago. Men trots alla dessa framgångar: varför kunde romarna till slut inte stå emot trycket från de germanska stammarna? Hur bidrog den militära utvecklingen – och dess svagheter – till imperiets fall? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det spanska inbördeskriget utkämpades mellan 1936-39, åren före andra världskrigets utbrott. Kriget var i alla avseenden hänsynslöst och blodigt. Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget.Konflikten visade upp alla inbördeskrigets karakteristika: summariska avrättningar av fångar, brutala övergrepp på civil befolkningen, hat och urskiljningslöshet mot politiska motståndare. I kriget dog åtminstone 500 000 människor – militärer och stridande.I veckans repris t av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved, bägge verksamma vid Umeå universitet, olika aspekter av spanska inbördeskriget.Kriget väckte starka känslor över hela världen, men det blev högerdiktaturerna Tyskland och Italien som framförallt bidrog militärt till upprorssidan ledd av generalen Franco. Republiken fick hålla till godo med frivilliga och ett tvivelaktigt militärt stöd från Sovjetunionen. Västdemokratierna förhöll sig neutrala. På republikens sida deltog omkring 600 svenskar.Ur militär synvinkel är det italienska och tyska deltagande med trupper och materiel särskilt intressant. Både Mussolini och Hitler sände sammanhållna förband och rådgivare till nationalistsidan under Franco. Dessutom en hel del modern materiel. Mest känd är den tyska Condorlegionen som understödde nationalisterna och gjorde stora insatser genom att ge Francos trupper ett övertag i luften med sina moderna stridsflygplan. Frågan är om Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget. I avsnittet diskuteras bland annat det verkliga värdet av de erfarenheter som de italienska och tyska insatserna verkligen gav.Den tyska bombningen av Guernica i april 1937. Vad hände egentligen och hur ska vi förstå bombningen? Händelsen leder in på frågor om det förändrade kriget och civilbefolkningens situation i händelse av ett storkrig i Europa vid tiden för spanska inbördeskriget. Spanska inbördeskriget gav brutala föraningar om vad ett systematiskt bombkrig mot civila mål skulle kunna innebära. På plats var svenskar som upplevde nationalistsidans anfall mot i stort sätt försvarslösa städer.Bild: Beväpnade civila från den republikanska sidan under slaget vid Irún 1936. Bilden visar hur civilpersoner deltog aktivt i försvaret mot de nationalistiska trupperna under det tidiga skedet av det spanska inbördeskriget. Slaget vid Irún var avgörande för kontrollen över gränsen till Frankrike, och dess utgång innebar att nationalisterna kunde bryta förbindelserna mellan republiken och omvärlden. Okänd fotograf. Bild: Republican forces during the Battle of Irún, 1936. Public domain (CC0). Källa: Wikimedia Commons.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De engelska långbågsskyttarnas dödliga pilregn förknippas ofta med de spektakulära segrarna vid Crécy (1346), Poitiers (1356) och Azincourt (1415) under det utdragna hundraårskriget (1337–1453). Enligt legenden kunde välriktade salvor av pilar fälla hela kavallerianfall av tungt rustade franska riddare. Men hur stor betydelse hade egentligen långbågarna – och vad är myt?I reprisen av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved långbågens roll i medeltida krigföring. Med egna erfarenheter av bågskytte bidrar Peter till samtalet med praktiska insikter om bågar, dragstyrka och teknik. Diskussionen rör sig också kring frågan: var långbågen verkligen mer effektiv än armborstet?Under hundraårskriget valde engelsmännen att rusta sina trupper med långbågar, medan fransmännen i större utsträckning satsade på armborstet. Båda vapentyperna hade sina styrkor och svagheter – långbågen krävde lång träning men kunde avlossa många pilar snabbt, medan armborstet var enklare att använda men långsammare i eldgivningen.Men det handlar om mer än bara vapen. Hundraårskriget var en av Europas mest utdragna och destruktiva konflikter, där feodala lojaliteter och dynastiska ambitioner formade en lågintensiv men förödande väpnad kamp om kontrollen över det franska kungadömet. Arméerna var små i jämförelse med senare tiders, och kärnan bestod ofta av tungt utrustade riddare, utbildade i den tradition som formats under korstågens tid.De engelska långbågarna symboliserar ett skifte i Västeuropas krigföring: från riddarideal och närstrid till en mer taktisk användning av avståndsvapen. Krigen under denna period speglar också en tid då Europas furstar hade begränsade resurser och militär makt. I många avseenden var krigföringen under medeltiden fortfarande outvecklad, särskilt jämfört med både antiken och den moderna eran som skulle ta form fram till Napoleonkrigen. Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Masada-klippan och den befästa fästningen där de judiska seloterna gjorde sitt sista motstånd mot Romarriket har en närmast mytologisk betydelse i dagens Israel. Fortfarande svär unga israeliska soldater sin trohet uppe på Masada – en plats som blivit en symbol för motstånd, offer och nationell identitet.Det judiska upproret, som inleddes år 66 e.Kr., blev en katastrof för det judiska folket. År 70 förstördes Jerusalem i grunden av romarna, och den sista fasen av upproret utspelade sig på Masada. Under åren 73–74 belägrades fästningen av den romerska armén i en militär operation som fortfarande imponerar historiker. Genom att anlägga en enorm ramp uppför berget och omringa platsen med ett system av läger och vallar tvingade romarna de judiska försvararna till ett sista desperat beslut.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska slutstriden vid Masada. Belägringen är inte bara central i berättelsen om de judiska upproren, utan även ett unikt exempel på romersk belägringsteknik. Rester av romarnas anläggningar – vallarna, lägren och framför allt den väldiga rampen – finns ännu kvar och ger oss en sällsynt inblick i antikens krigskonst.Den mest omdiskuterade aspekten av Masada är berättelsen om det kollektiva självmord som enligt den judiske historikern Flavius Josefus ska ha ägt rum, där seloterna valde döden framför romerskt slaveri. Men hur pålitlig är denna källa? Moderna forskare menar att berättelsen måste tolkas med försiktighet – det finns inga oberoende bekräftelser på att självmordet faktiskt ägde rum.Konsekvenserna av de judiska upproren blev ödesdigra. Det judiska folket skingrades, och en lång exil inleddes. Först mot slutet av 1800-talet väcktes idén om en återkomst till det historiska hemlandet, och det var först år 1948 som staten Israel grundades. Masada lever kvar – som symbol och myt, men också som ett fysiskt monument över romersk krigföring och judiskt motstånd.Bildtext: Masada är en symbol för judiskt motstånd och är mest känd för det romerska belägringsdramat år 73 e.Kr. Platsen är idag ett världsberömt arkeologiskt monument och ett UNESCO-världsarv. Foto: Andrew Shiva / Wikipedia. Licens: CC BY-SA 4.0.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Våren 1863 var kriget mellan Nordstaterna och Sydstaterna långt ifrån avgjort. Det gick ändå att se vissa tecken på att kriget börjat luta över till Nordstaternas fördel. Det som brukar utpekas som vändpunkten i kriget är slaget vid Gettysburg i juli 1863.Sammanlagt omkring 170 000 soldater drabbade samman i det som blivit inbördeskrigets mest berömda slag. Förlusterna i döda och skadade var förfärande. Mellan 45 000 och 51 000 under de dagar slaget pågick. Av dessa stupade åtminstone 8 000.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden resonerar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om amerikanska inbördeskriget från slaget vid Gettysburg i juli 1863 till Sydstaternas kapitulation i april 1865. Efter nederlaget vid Gettysburg blev situationen för Sydstaterna alltmera desperat. Nordstaternas mänskliga resurser och industriella kapacitet visade sig överlägsen. Handelsblockaden mot Södern ströp tillgången på vapen och andra viktiga produkter.Trots att Sydstaterna var på defensiven i slutet av 1863 var kriget inte avgjort. Nordstaterna inledde en omfattande strategisk räd genom Södern ledd av generalen Sherman för att dela Sydstaterna, slå ut viktiga ekonomiska områden och ringa in sydstatsarméerna under Robbert E Lee i norr. Samtidigt belägrades Richmond och Petersburg och slutligen tvingades Robbert E Lee att kapitulera mot övermakten i april 1865. Då hade mer än 600 000 amerikaner fått sätta livet till och oskattbara ekonomiska värden förstörts.Södern lång i spillror. Inbördeskriget har ännu idag aktualitet för många amerikaner. Minneskulturen har i vissa delar av Södern levt kvar och frodats. Det så kallade ”lost cause”-rörelsen har stundtals levt upp för att lyfta fram Söderns kamp för att försvara sin rättighet. Samtidigt kvarstår den svåra frågan om slaveriet. Många uppfattar ett försvar för Söderns kamp som ett direkt försvar för slaveriet vilket väckt diskussion och starka reaktioner ända in i vår egen tid.Bild: Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, den 3 juli 1863, skildrat i en handkolorerad litografi av Currier och Ives. Bilden visar ett avgörande ögonblick under det amerikanska inbördeskriget, där nordstaterna till slut segrade efter tre dagars blodiga strider. Nathaniel Currier och James Merritt Ives – Bild från Library of Congress, digitalt ID: cph.3g02088. Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 12 april 1861 inleddes amerikanska inbördeskriget när de konfedererade öppna eld mot Fort Sumter utanför Charleston som hölls av unioniststyrkor. Krigsutbrottet hade föregåtts av en många år lång konflikt mellan stater som ville avskaffa slaveriet och stater som ansåg att det borde vara kvar.Slavfrågan delade amerikanarna i norr och söder, men bakom denna ytliga konflikt låg djupare motsättningar som handlade om kultur, ekonomi och ideologi. Abraham Lincolns val till president satte konflikten på sin spets eftersom han drev en tydlig antislavpolitik. De södra slavstaterna som bröt sig ur bildade Konfederationen och de stater som stod kvar blev Unionen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved amerikanska inbördeskrigets utbrott och kriget fram till slaget vid Gettysburg som av många brukar uppfattas som krigets vändpunkt.De militära förutsättningarna var inledningsvis inre självklar på Nordstaternas sida. Det fanns visserligen strategiska faktorer som Nordstaternas stora befolkning och mer utvecklade industri, men Sydstaterna hade minst lika stor militär kompetens. I krigets inledning visade sig Sydstaterna ha en viss fördel av detta.I krigets inledning inkallades manskap på båda sidor som hade liten eller ingen militär utbildning. Antalet officerare med militär yrkeskunskap var få. Ganska omedelbart visade det sig att de nya långskjutande infanterigevären och artilleriet gynnade försvarsstrid. Den som hann gräva ner sig eller gruppera med skydd hade en avgjord fördel.I Europa uppfattade man att kriget var ett amatörkrig. Faktum är att amerikanska inbördeskriget var det första industriella kriget i den meningen att industriell kapacitet och nymodigheter som järnväg och telegraf spelade en stor roll.Fram till våren 1863 höll Sydstaterna emot och kriget var långt ifrån avgjort. Sydstaternas mest framstående befälhavare Robert E Lee lyckades försvara Richmond och inleda en offensiv norrut mot Washington. Oroväckande för Sydstaterna på längre sikt var att Nordstaterna hade tryckt tillbaka Sydstaternas arméer i väst och erövrat Mississippifloden. Sydstaterna var därmed delade i två delar och snaran drogs sakta åt kring Södern. Krigets skulle sommaren 1863 kulminera i slaget vid Gettysburg. Bild: Slaget vid Fort Sumter, som avbildats av Currier och Ives, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Syrakusa – en ständigt omstridd stad. Sedan antiken har dess historia kantats av stora slag och episka belägringar. Imperier och tyranner har kommit och gått, men få perioder är lika dramatiska som den muslimska invasionen av Sicilien under 800-talet.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt om Siciliens historia – med särskilt fokus på Syrakusas roll i kraftmätningen mellan den muslimska expansionen och det bysantinska imperiets nedgång.Invasionen av Sicilien inleddes år 827 och var en utdragen process som först avslutades 902. Belägringen och det slutgiltiga fallet av Syrakusa år 878 var en av de mest avgörande milstolparna i denna kampanj. Som en av Siciliens största och bäst befästa städer var Syrakusa också det viktigaste bysantinska fästet på ön.Syrakusa låg strategiskt placerad – både som västlig utpost i det bysantinska riket och som kontrollpunkt över handelslederna söderut och genom Messinasundet i öst. Dess fall signalerade inte bara en lokal förlust, utan också början på slutet för det grekisk-romerska inflytandet i västra Medelhavet.Efter Syrakusas fall följde Taorminas erövring år 902, vilket definitivt satte punkt för bysantinskt styre på Sicilien. Under de följande två århundradena kom istället Palermo att växa fram som det nya maktcentrumet på ön – ett tydligt tecken på den nya eran i Medelhavets historia.Bildtext: Miniatyren skildrar den arabiska erövringen av Syracuse år 878, ett centralt skeende i Medelhavets medeltida maktkamp. Ur Madrid Skylitzes, en bysantinsk krönika illustrerad på 1100-talet av okända konstnärer. Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid. I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg. I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket. Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen.  Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808. Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många. En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland. I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion. Lyssna också på Finska Kriget – När Sverige förlorade sin östra rikshalva och Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21   Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domain Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tetoffensiven i början av 1968 blev en blodig påminnelse för USA om att Nordvietnam och FNL (Vietcong) inte var besegrade, trots att de vietnamesiska förlusterna var så stora att FNL nästan slogs ut.Det stod klart att USA behövde en ny strategi – och om möjligt en väg ut ur Vietnam. Lösningen blev den så kallade "vietnaminiseringen". Kriget skulle inte längre föras av amerikanska marktrupper.I det fjärde och sista avsnittet i vår jubileumsserie om Vietnamkriget sammanfattar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de sista sex åren av konflikten. Richard Nixon tillträdde som president efter valet 1968 och inledde en ny Vietnamstrategi – åtminstone enligt honom själv.Trots detta fortsatte kriget med intensiva amerikanska bombningar mot infrastruktur och även tätorter som Hanoi ända fram till 1972. Under denna period introducerades nya vapentyper, och i Vietnams luftrum möttes amerikanska och sovjetisktillverkade stridsflygplan i direkt konfrontation.De så kallade julbombningarna i december 1972 väckte en stark global opinion. Sveriges statsminister Olof Palme gick i spetsen för kritiken mot USA, och Sverige kom att utmärka sig bland västländerna genom sitt tydliga motstånd.En amerikansk reträtt inleddes gradvis och efter långdragna förhandlingar mellan USA och Nordvietnam undertecknades ett fredsavtal 1973. En svår och återkommande fråga är om kriget varit helt meningslöst ur ett amerikanskt perspektiv. Vad hade USA egentligen uppnått – om något alls?Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vietnam är än idag världens mest bombade land. Under Vietnamkriget fällde USA:s samlade luftstyrkor omkring åtta miljoner ton bomber över både Nord- och Sydvietnam. En stor del användes som taktiskt stöd till marktrupperna, men en betydande andel ingick även i strategiska bomboffensiver mot infrastruktur, industrizoner och kommunikationsnät.Trots USA:s tekniska överlägsenhet och industriella kapacitet blev bombningarna i stort sett ett misslyckande – något som blev särskilt tydligt i samband med Tetoffensiven 1968.I det tredje avsnittet i serien om Vietnam i Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt perioden 1965–1968, då USA trappade upp sin militära närvaro i Vietnam. Fokus ligger på bomboffensiven Operation Rolling Thunder och den dramatiska Tetoffensiven.Efter 1965 var det uppenbart att regimen i Sydvietnam inte på egen hand kunde stå emot trycket från norr. Den sydvietnamesiska regeringen var instabil, och det kommunistiska motståndet – särskilt gerillan Vietcong – hotade att infiltrera och underminera stödet för regimen. För att vända utvecklingen fick president Lyndon B. Johnson i praktiken fria händer att skala upp USA:s militära engagemang.USA:s fulla militära kapacitet mobiliserades därför under 1965. Målet var att vinna kriget med överlägsen eldkraft och modern teknik. Det var särskilt flygkriget som ansågs lovande, då det kunde begränsa antalet amerikanska förluster på marken. Därmed inleddes Operation Rolling Thunder – en av de mest omfattande bomboffensiverna i världshistorien.Men kriget lät sig inte vinnas från luften. Trots enorma resurser och tusentals fällda bomber uteblev de strategiska framgångarna. Hemma i USA växte kritiken i takt med att de amerikanska förlusterna ökade. Den amerikanska opinionen skakades i grunden när Nordvietnam 1968 inledde den samordnade Tetoffensiven under det vietnamesiska nyåret. Även om offensiven slogs tillbaka militärt, blev den en politisk och psykologisk seger för Nordvietnam. Den visade omvärlden att USA:s luftkrigföring inte knäckt motståndet – tvärtom var moralen fortsatt stark på nordvietnamesisk sida.Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter en lång period av franskt kolonialstyre började Tricoloren förlora sitt grepp om Indokina. När Frankrike kapitulerade vid Dien Bien Phu våren 1954, förändrades konflikten i Vietnam i grunden. USA, som tidigare stött de vietnamesiska frihetssträvandena, började nu betrakta utvecklingen med helt andra ögon.Frankrikes nederlag mot Nordvietnam uppfattades inte som en seger för självständighet, utan som ett hot om kommunistisk expansion – något som USA inte kunde acceptera.I det andra avsnittet av Militärhistoriepodden om Vietnamkriget diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved varför och hur USA 1954 började engagera sig i konflikten mellan Nord- och Sydvietnam.Bakgrunden till det amerikanska beslutet står att finna i Trumandoktrinen från 1947 – ett av kalla krigets viktigaste policydokument. Den fastslog att USA skulle motverka kommunismens spridning varhelst den uppstod, även utanför Europa. Därmed globaliserades det kalla kriget. Ingen annan stat hade vid den tiden kapacitet att genomföra ett sådant ambitiöst utrikespolitiskt program.Koreakriget (1950–1953) blev det första testet för Trumandoktrinen. Men snart insåg president Eisenhower, Trumans efterträdare, att en liknande utveckling höll på att ske i Sydostasien. Situationen i Vietnam skiljde sig dock från Korea på en avgörande punkt: Vietnam omgavs av flera nyligen självständiga och instabila stater som Laos, Kambodja, Malaysia och Indonesien. Om Vietnam föll för kommunismen, kunde dominoeffekten leda till att hela regionen destabiliserades.Detta resonemang formulerades i den så kallade dominoteorin – en idé som kom att motivera USA att satsa enorma resurser på att förhindra att en svag och korrupt sydvietnamesisk stat föll i kommunistiska händer. Det blev inledningen på en gradvis amerikansk upptrappning, ett krig som kom att bli en vattendelare i USA:s utrikespolitiska historia.Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det franska nederlaget i slaget vid Dien Bien Phu i mars–maj 1954 mot Viet Minh innebar slutet på Frankrikes koloniala närvaro i Indokina. Regionen hade varit under fransk kontroll sedan 1860-talet.Den politiska konsekvensen av nederlaget blev att Vietnam delades i två delar: en kommunistisk folkrepublik i norr och en auktoritär regim i söder med Saigon som centrum. I det maktvakuum som uppstod efter fransmännens reträtt tog USA över som stödjande kraft till den instabila sydvietnamesiska regeringen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar och analyserar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved utvecklingen i Vietnam från den franska erövringen till den definitiva reträtten 1954. Den japanska ockupationen under andra världskriget försvagade det franska inflytandet kraftigt. Under kriget grundades en organisation för nationell samling i Kina, vilken med tiden kom att domineras av kommunister under ledning av Ho Chi Minh. Den väpnade grenen, Viet Minh, visade sig vara militärt skicklig och lyckades 1954 besegra fransmännen.Inledningsvis hade Frankrike viss framgång. Städer som Hanoi återtogs, men Viet Minh kunde inte besegras på landsbygden och i djungelområdena. Den franska strategin att vinna ett avgörande genom att locka Viet Minh till ett stormanfall mot en starkt befäst position vid den strategiska knutpunkten Dien Bien Phu i nordvästra Vietnam misslyckades katastrofalt. De franska styrkorna, placerade i en dalgång, kunde övervakas och beskjutas från bergen. Viet Minh lyckades, med stor möda, släpa upp tungt artilleri till höjderna och förvandla det franska lägret till en dödsfälla.Trots flygunderstöd föll den franska positionen successivt. Efter 57 dagars belägring kapitulerade de franska styrkorna den 7 maj 1954. Nära 10 000 franska soldater och utländska legosoldater togs till fånga – de flesta av dem dog i fångenskapen innan de frigavs.Bildtext: Främlingslegionärer förhör en misstänkt Việt Minh-medlem, Vietnam 1954.Den franska Främlingslegionen spelade en central roll i kolonialkriget mot Viet Minh under Indokinakriget. Förhören av misstänkta gerillamedlemmar var en del av den hårda motståndsstrategin i en konflikt som kom att prägla regionens historia.📷 Källa: U.S. National Archives and Records Administration. Filnamn: NARA - 541969.tif. War and Conflict Number: 383🕊️ Bilden är i public domain.Omslag: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

24 juni 1859 inleddes Slaget vid Solferino mellan de allierade franska och sardinsk-piemontesiska arméerna mot den österrikiska armén. Slaget utvecklades på ett förvirrat och bit för bit sätt fram till lunchtid. Efter extremt kostsamma strider bröt fransmännen igenom det österrikiska centrumet på eftermiddagen. Mindre handlingar, inklusive en kraftfull fördröjning av den österrikiska generalen Ludwig von Benedek, fortsatte fram till mörkrets inbrott, vilket gjorde att fransmännen och piemonteserna var för utmattade för att förfölja de besegrade österrikarna.De österrikiska förlusterna var enorma, med 14 000 man dödade och sårade och över 8 000 saknade eller fångade. Franco-Piemontesiska förlorade 15 000 dödade och sårade samt över 2 000 saknade eller fångar. Dessa tunga förluster bidrog till Napoleon III:s beslut att söka vapenvilan med Österrike som i huvudsak avslutade det andra italienska självständighetskriget.I denna repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Slaget vid Solferino.Dessa blodiga händelser inspirerade Henri Dunant att leda rörelsen för att etablera Internationella Röda Korset. I dag finns det flera minnesmärken över händelserna som omger slagen, inklusive ett museum som visar uniformer och vapen från tiden och en krypta som innehåller benen från tusentals offer.Dunant kunde aldrig glömma vad han såg och 1862 skrev han ner sina minnen från slaget, vilka nu finns tillgängliga i en ny svensk utgåva: Europas bortglömda blodbad. Minnen från Solferino. Boken var en enorm framgång för den redan förmögna författaren. Men framför allt kan det sägas att det aktivt bidrog till grundandet av Röda Korset och till den banbrytande Genèvekonventionen av 1864 om vård av de sårade i krig och skydd av civilbefolkningen.Den mest skrämmande aspekten av Dunants observationer är inte vittnesmålet om själva slaget, utan "vården" av de sjuka och sårade efteråt. Hans beskrivningar av de primitiva behandlingsmetoderna, som mest bestod av opraktiserade amputationer och oändligt lidande och törst, är hjärtskärande och gruvsamma i sina detaljer.Bild: Napoleon III instruerar sina vakter under marskalk Regnaud att storma SolferinoAdolphe Yvon - Eget arbete, Wikipedia, Public Domain.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De mest inflytelserika personliga skildringarna av krigets villkor på västfronten under första världskriget är Ernst Jüngers Stålstormen och Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. Jüngers bok är en personliga verklig skildring av en ung officers upplevelser. Remarques bok är en skönlitterär berättelse med ett budskap. Båda fick stor betydelse under mellankrigstiden och även efter andra världskriget. Frågan är vad dessa båda böcker kan lära oss om första världskriget i allmänhet och soldaternas upplevelser i synnerhet?Inför detta avsnitt av Militärhistoriepodden har Martin Hårdstedt och Peter Bennesved läst två militärhistoriska klassiker. Jüngers bok är en av de viktigaste personliga skildringarna av kriget på västfronten. Realistisk, brutal och närvarande. Boken kom under 30-talet att hyllas av den nazistiska regimen och Jünger blev en populär person på ett sätt som vi idag kan uppfatta som tveksamt. Hans övriga författarskap mot demokrati och liberalism har färgat bilden av honom som person. Trots detta är Stålstormen ett viktigt tidsdokument. Jünger var dessutom den sist levande person som fått den högsta tyska krigsutmärkelsen Pour le merite.Remarques bok är en litterär storsäljare. I nazitysklands förbjöds den och brändes på bokbål. Den var alltför öppet krigsnegativ och pacifistisk för att kunna tolereras av nazisterna. För eftervärlden är På västfronten intet nytt den sannolikt mest inflytelserika boken om västfronten och första världskriget. Den har präglat flera generationers förhållningssätt till det tillsynes meningslösa dödandet på västfronten 1914-18.Bild: Tyska stormtrupper (Stoßtruppen) lämnar sina skyttegravar för anfall under första världskriget. Dessa elitförband utvecklades för snabba och överraskande attacker vid västfronten. Foto: Okänd, Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons. Dessutom ett porträtt av Ernst Jünger från första världskriget.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjuårskriget 1756-63 utkämpades på tre kontinenter och har därför kallats det första världskriget. I Nordamerika och Indien konfronterades Storbritannien och Frankrike i en kamp om kolonier och kontroll över världshaven. I Europa slogs Fredrick den stores Preussen på liv och död mot franska, ryska och habsburgska arméer.Krigföringen på den europeiska kontinenten innebar något av en höjdpunkt för linjetaktiken och inte minst de välexercerade infanteribataljonerna och deras muskötsalvor.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Sjuårskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser främst i Nordamerika och Europa.Konfliktens förhistoria är komplicerad och handlade om den tidens snabba skiftningar och nycker i utrikespolitiken. Preussen ställdes mot en överväldigande koalition av stater bestående av Habsburg, Frankrike, Ryssland och till och med Sverige. I botten på motsättningarna fanns Preussens uppkomst som militärmakt och seger över Habsburg under 1740-talet. På många sätt var det frågan om en maktuppgörelse inom det tyskromerska riket mellan kejsarmaktens Habsburg och utmanaren Preussen. Stöd fick Preussen endast av Storbritannien.Till konflikten på kontinenten hörde även en uppgörelse mellan Storbritannien och Frankrike om kolonier och kontroll över handelsvägar över hela jordklotet. Främst kom kriget att föras i Nordamerika och i Indien. Britterna visade sig i slutänden överlägsna och kunde med kriget slutligen etablera sig som den främsta kolonialmakten på Frankrikes bekostnad.På kontinenten kämpade preussarna mot övermakten och lyckades trots allt rida ut kriget utan att krossas. Inte minst berodde detta på deras militära förmåga och Fredrick den stores ledarskap även om segrar blandades med blodiga nederlag. Med sin taktiska förmåga och inte minst sin flexibilitet och ”sneda slagordning” vann Fredrick spektakulära segrar som vid Rossbach och Leuthen 1757 mot numerärt överlägsna arméer.Litteraturtips är två titlar ur Ospreys serie: Simon Miller Rossback och Leuthen 1757 (2002) och Daniel Marston The Seven Year´s War (2001).Bild: General Wolfes död (1771), på Abrahams slätter, nära Quebec av Benjamin West; wikipedia, Public Domain.   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På morgonen den 14 september 1808 omkring klockan fyra stötte ryska trupper samman med en svensk förpost strax söder om Oravais kyrkby i Österbotten. Striden utvecklades snabbt i takt med att fler och fler soldater sattes in.Slutligen retirerade de svenska trupperna skyddade av en kanon under befäl av den endast 16 år gamle Wilhelm von Schwerin. Detta blev inledningen på ett slag som slutligen utvecklade sig till ett svenskt nederlag. Var detta den sista chansen att stoppa den ryska erövringen av den östra riksdelen Finland?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ägnar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved åt att beskriva och diskutera ett av finska krigets mest kända och blodigaste slag.Den svenska armén var hösten 1808 åter på reträtt efter att ha haft vissa framgångar under våren och sommaren. Strax söder om Oravais kyrkby intog Adlercreutz med omkring 5 000 svenska soldater en ganska stark ställning i ett sista försök att stoppa ryssarna. Från söder kom en rysk armé på 5-6 000 man under den ryske befälhavaren Kamenskij.I efterhand har det spekulerats kring vad hade hänt om slaget hade blivit en svensk seger. Under slaget var den svenska armén nära att bryta igenom den ryska linjens center, men ryska förstärkningar förhindrade ett ryskt nederlag. Det är innebörden av strofen ”Det var när Oravais blodiga dag, Till sorg gick opp, När segern själv blev ett nederlag” som återfinns i Runebergs dikt Wilhelm von Schwerin i Fänrik Ståls sägner. Kanske är det dikten som utgavs i mitten av 1800-talet som har färgat vår uppfattning att slaget hade kunnat bli en svensk seger. Frågan är om det hade kunnat vända kriget. Sannolikt inte under hösten 1808.Bildtext: ”Svenskarnas sista attack” är en teckning av Magnus Adlercreutz, publicerad i Carl Otto Nordensvans bok Finska kriget 1808–1809 (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1898). Bilden visar den dramatiska slutstriden vid slaget vid Oravais, där svenska trupper genomförde ett sista heroiskt anfall innan de besegrades.Källa: Nordensvan, Carl Otto: Finska kriget 1808–1809. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.