Militärhistoriepodden

24 juni 1859 inleddes Slaget vid Solferino mellan de allierade franska och sardinsk-piemontesiska arméerna mot den österrikiska armén. Slaget utvecklades på ett förvirrat och bit för bit sätt fram till lunchtid. Efter extremt kostsamma strider bröt fransmännen igenom det österrikiska centrumet på eftermiddagen. Mindre handlingar, inklusive en kraftfull fördröjning av den österrikiska generalen Ludwig von Benedek, fortsatte fram till mörkrets inbrott, vilket gjorde att fransmännen och piemonteserna var för utmattade för att förfölja de besegrade österrikarna.De österrikiska förlusterna var enorma, med 14 000 man dödade och sårade och över 8 000 saknade eller fångade. Franco-Piemontesiska förlorade 15 000 dödade och sårade samt över 2 000 saknade eller fångar. Dessa tunga förluster bidrog till Napoleon III:s beslut att söka vapenvilan med Österrike som i huvudsak avslutade det andra italienska självständighetskriget.I denna repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Slaget vid Solferino.Dessa blodiga händelser inspirerade Henri Dunant att leda rörelsen för att etablera Internationella Röda Korset. I dag finns det flera minnesmärken över händelserna som omger slagen, inklusive ett museum som visar uniformer och vapen från tiden och en krypta som innehåller benen från tusentals offer.Dunant kunde aldrig glömma vad han såg och 1862 skrev han ner sina minnen från slaget, vilka nu finns tillgängliga i en ny svensk utgåva: Europas bortglömda blodbad. Minnen från Solferino. Boken var en enorm framgång för den redan förmögna författaren. Men framför allt kan det sägas att det aktivt bidrog till grundandet av Röda Korset och till den banbrytande Genèvekonventionen av 1864 om vård av de sårade i krig och skydd av civilbefolkningen.Den mest skrämmande aspekten av Dunants observationer är inte vittnesmålet om själva slaget, utan "vården" av de sjuka och sårade efteråt. Hans beskrivningar av de primitiva behandlingsmetoderna, som mest bestod av opraktiserade amputationer och oändligt lidande och törst, är hjärtskärande och gruvsamma i sina detaljer.Bild: Napoleon III instruerar sina vakter under marskalk Regnaud att storma SolferinoAdolphe Yvon - Eget arbete, Wikipedia, Public Domain.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De mest inflytelserika personliga skildringarna av krigets villkor på västfronten under första världskriget är Ernst Jüngers Stålstormen och Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. Jüngers bok är en personliga verklig skildring av en ung officers upplevelser. Remarques bok är en skönlitterär berättelse med ett budskap. Båda fick stor betydelse under mellankrigstiden och även efter andra världskriget. Frågan är vad dessa båda böcker kan lära oss om första världskriget i allmänhet och soldaternas upplevelser i synnerhet?Inför detta avsnitt av Militärhistoriepodden har Martin Hårdstedt och Peter Bennesved läst två militärhistoriska klassiker. Jüngers bok är en av de viktigaste personliga skildringarna av kriget på västfronten. Realistisk, brutal och närvarande. Boken kom under 30-talet att hyllas av den nazistiska regimen och Jünger blev en populär person på ett sätt som vi idag kan uppfatta som tveksamt. Hans övriga författarskap mot demokrati och liberalism har färgat bilden av honom som person. Trots detta är Stålstormen ett viktigt tidsdokument. Jünger var dessutom den sist levande person som fått den högsta tyska krigsutmärkelsen Pour le merite.Remarques bok är en litterär storsäljare. I nazitysklands förbjöds den och brändes på bokbål. Den var alltför öppet krigsnegativ och pacifistisk för att kunna tolereras av nazisterna. För eftervärlden är På västfronten intet nytt den sannolikt mest inflytelserika boken om västfronten och första världskriget. Den har präglat flera generationers förhållningssätt till det tillsynes meningslösa dödandet på västfronten 1914-18.Bild: Tyska stormtrupper (Stoßtruppen) lämnar sina skyttegravar för anfall under första världskriget. Dessa elitförband utvecklades för snabba och överraskande attacker vid västfronten. Foto: Okänd, Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons. Dessutom ett porträtt av Ernst Jünger från första världskriget.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjuårskriget 1756-63 utkämpades på tre kontinenter och har därför kallats det första världskriget. I Nordamerika och Indien konfronterades Storbritannien och Frankrike i en kamp om kolonier och kontroll över världshaven. I Europa slogs Fredrick den stores Preussen på liv och död mot franska, ryska och habsburgska arméer.Krigföringen på den europeiska kontinenten innebar något av en höjdpunkt för linjetaktiken och inte minst de välexercerade infanteribataljonerna och deras muskötsalvor.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Sjuårskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser främst i Nordamerika och Europa.Konfliktens förhistoria är komplicerad och handlade om den tidens snabba skiftningar och nycker i utrikespolitiken. Preussen ställdes mot en överväldigande koalition av stater bestående av Habsburg, Frankrike, Ryssland och till och med Sverige. I botten på motsättningarna fanns Preussens uppkomst som militärmakt och seger över Habsburg under 1740-talet. På många sätt var det frågan om en maktuppgörelse inom det tyskromerska riket mellan kejsarmaktens Habsburg och utmanaren Preussen. Stöd fick Preussen endast av Storbritannien.Till konflikten på kontinenten hörde även en uppgörelse mellan Storbritannien och Frankrike om kolonier och kontroll över handelsvägar över hela jordklotet. Främst kom kriget att föras i Nordamerika och i Indien. Britterna visade sig i slutänden överlägsna och kunde med kriget slutligen etablera sig som den främsta kolonialmakten på Frankrikes bekostnad.På kontinenten kämpade preussarna mot övermakten och lyckades trots allt rida ut kriget utan att krossas. Inte minst berodde detta på deras militära förmåga och Fredrick den stores ledarskap även om segrar blandades med blodiga nederlag. Med sin taktiska förmåga och inte minst sin flexibilitet och ”sneda slagordning” vann Fredrick spektakulära segrar som vid Rossbach och Leuthen 1757 mot numerärt överlägsna arméer.Litteraturtips är två titlar ur Ospreys serie: Simon Miller Rossback och Leuthen 1757 (2002) och Daniel Marston The Seven Year´s War (2001).Bild: General Wolfes död (1771), på Abrahams slätter, nära Quebec av Benjamin West; wikipedia, Public Domain.   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På morgonen den 14 september 1808 omkring klockan fyra stötte ryska trupper samman med en svensk förpost strax söder om Oravais kyrkby i Österbotten. Striden utvecklades snabbt i takt med att fler och fler soldater sattes in.Slutligen retirerade de svenska trupperna skyddade av en kanon under befäl av den endast 16 år gamle Wilhelm von Schwerin. Detta blev inledningen på ett slag som slutligen utvecklade sig till ett svenskt nederlag. Var detta den sista chansen att stoppa den ryska erövringen av den östra riksdelen Finland?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ägnar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved åt att beskriva och diskutera ett av finska krigets mest kända och blodigaste slag.Den svenska armén var hösten 1808 åter på reträtt efter att ha haft vissa framgångar under våren och sommaren. Strax söder om Oravais kyrkby intog Adlercreutz med omkring 5 000 svenska soldater en ganska stark ställning i ett sista försök att stoppa ryssarna. Från söder kom en rysk armé på 5-6 000 man under den ryske befälhavaren Kamenskij.I efterhand har det spekulerats kring vad hade hänt om slaget hade blivit en svensk seger. Under slaget var den svenska armén nära att bryta igenom den ryska linjens center, men ryska förstärkningar förhindrade ett ryskt nederlag. Det är innebörden av strofen ”Det var när Oravais blodiga dag, Till sorg gick opp, När segern själv blev ett nederlag” som återfinns i Runebergs dikt Wilhelm von Schwerin i Fänrik Ståls sägner. Kanske är det dikten som utgavs i mitten av 1800-talet som har färgat vår uppfattning att slaget hade kunnat bli en svensk seger. Frågan är om det hade kunnat vända kriget. Sannolikt inte under hösten 1808.Bildtext: ”Svenskarnas sista attack” är en teckning av Magnus Adlercreutz, publicerad i Carl Otto Nordensvans bok Finska kriget 1808–1809 (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1898). Bilden visar den dramatiska slutstriden vid slaget vid Oravais, där svenska trupper genomförde ett sista heroiskt anfall innan de besegrades.Källa: Nordensvan, Carl Otto: Finska kriget 1808–1809. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Visby är ett av Sveriges historias mest mytomspunna slag, samtidigt som det var ett av de mest obetydliga ur ett geopolitiskt perspektiv. Medan slaget i sig har rönt stort intresse från historiker och arkeologer, huvudsakligen på grund av de fynd som gjordes under början av 1900-talet utanför Visbys gamla stadsmur, var slagets konsekvenser relativt små, ur ett vidare perspektiv.Slaget hade sin upptakt i ett danskt försök att utnyttja en politisk oreda i Sverige och samtidigt återta makten från den tyska Hansan. Åren innan invasionen hamnade Kung Magnus Eriksson av Svearike i konflikt med sina söner om hur det växande kungadömet skulle skötas. Den yngre sonen Erik allierade sig med Valdemar Atterdag för att vinna stöd i utbyte mot skånska städer, men när Erik plötsligt dog i pesten och ingångna avtal tappade sin funktion beslutade Valdemar Atterdag att ta saken i egna händer och invadera skånelandskapen samt Gotland.I detta avsnitt av militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361.Konflikten mellan kungasönerna och den gamle kungen i Sverige gav Valdemar en enkel seger och under juli 1361 kunde han utan något motstånd avsegla mot Gotland för att där lägga under sig staden Visby.En viktig orsak till att Gotland ingick i Valdemars planer var att Visby under denna tid en viktig handelsstation och hade nära band med den tyska Hansan. Tack vare handeln över Östersjön var Visby en av de rikaste och mest folktätaste städerna i hela Skandinavien. Men detta lockade också tyska handelsintressen. Hansan eftersträvade tullfrihet och hade vuxit till sådan grad att den utövade stort inflytande över de nordeuropeiska kungahusen, Danmark och Sverige inkluderat. Genom att ta Gotland och staden Visby i besittning önskade Valdemar därmed få kontroll över den handel som gick i nordöst-sydvästlig riktning från finska viken ner mot Skåne och Öresund och samtidigt minska Hansans inflytande i regionen.22 juli 1361 sägs det att landstigningen genomfördes, och den 27 juli stod Valdemar utanför Visbys murar. Slaget som sådant är relativt enkelt ur ett militärhistoriskt perspektiv. Valdemars här var betydligt mer välutrustad än vad de gotländska bönderna var.  Trots detta tycks de ha varit någorlunda jämbördiga i fråga om storlek. Flera frågor kvarstår dock som ser till att slaget om Visby fortsätter att engagera, och mycket har vi att tacka de massgravar som finns kvar. Till exempel finns det frågetecken kring varför de begravdes utan att de avkläddes sina ringbrynjor och hjälmar, huggsåren tycks antyda att många blivit slagna i ryggen, och det finns en del frågor om varför borgarna i staden tycktes lämna saken åt de gotländska bönderna.Bild: Utgrävningarna av massgravarna från slaget i Visby 1361. Wikipedia, Public Domain. (Sök efter Visby i mediearkivet hos Historia.nu)Text: Peters Bennesved Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under hösten 1914 gjorde ubåtarna en spektakulär entré i första världskrigets sjökrigföring. Tysklands sänkning av tre brittiska kryssare utanför Nederländerna i september 1914 blev ett tecken på vad som komma skulle, och snabbt drog Royal Navy öronen åt sig. Tekniskt sett såg det ut som om ubåtar kunde krossa brittisk dominans till havs på ett enda slag – om omständigheterna var rätt.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt första världskrigets ubåtskrig.Delvis hade flottan rätt i sin oro. Introduktionen av ubåtar i krig var avgörande för utvecklingen till sjöss under de följande åren – men kanske inte på det sätt som de strategiska tänkarna först föreställde sig. Rädslan för torpedsprängningar gjorde att amiralerna avstod från riskfyllda sjöstrider. Denna försiktighet blev så småningom ett problem, särskilt för Tyskland, eftersom den undergrävde möjligheten till ett avgörande flottmöte mellan parterna.Som svar utvecklade tyskarna en ny strategi: att använda ubåtar mot civila handelsfartyg för att blockera leveranser till de brittiska öarna. Så föddes det oinskränkta ubåtskriget, vilket till sist skulle få ödesdigra konsekvenser för krigets gång.Under 1915 gjorde teknikerna och befälen misstag, men lärde sig fort – 1916 sänktes stora mängder handelsfartyg på väg till Storbritannien. Problemet var bara att mycket av lasten kom från USA. Den amerikanska presidentadministrationen under Woodrow Wilson växte snabbt missnöjd med utvecklingen. Dessutom sänktes civila passagerarfartyg, med många dödsoffer som följd – vilket till sist bidrog till att USA förklarade krig mot Tyskland. Så trots att den tyska ubåtsstrategin till en början var framgångsrik blev den samtidigt en av huvudorsakerna till Tysklands nederlag.Bildtext: Besättningen på en tysk ubåt av UC-1-klass står på däck under Första världskriget. Dessa ubåtar, introducerade 1915, användes främst för att lägga ut minor och kunde bära upp till tolv stycken. Deras relativt lilla storlek gjorde dem svåra att upptäcka, vilket ökade deras effektivitet i undervattenskrigföring. Mellan februari och april 1917 sänkte tyska ubåtar 1 845 000 ton allierat och neutralt tonnage. UC-1-klassen spelade en strategisk roll i Tysklands marina krigföring, särskilt genom att hota handelsrutter. Fotograf: Okänd / IWM Collections, IWM Photo No.: Q 20220Källa: Wikimedia Commons / Imperial War MuseumsUpphovsrätt: Public Domain (fotografi taget före 1 juni 1957, brittisk kronupphovsrätt har löpt ut)Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I gryningen den 5 juni 1967 genomfördes en av världshistoriens mest lyckade överraskningsattacker. Med hjälp av moderna franska jetstridsplan attackerade israels flygvapen ett stort antal egyptiska flygbaser och slog ut mer eller mindre hela den egyptiska flygvapenarsenalen på bara timmar.280 egyptiska stridsplan, varav 90 st sovjetiska MiG-21, och samtliga av Egyptens strategiska tunga bombflyg förstördes i attacken. Inte nog med det så genomfördes liknande flygräder mot Syrien, Jordanien och även Irak, samt ett otal luftstrider.Inom loppet av ett dygn hade Israel tillskansat sig totalt luftherravälde över i princip hela Mellanöstern. Hur gick det till?  I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Sexdagarskriget 1967.Det framgångsrika överraskningsanfallet mot flygvapnet följdes av en snabb offensiv på marken, fördelat i tre kilar genom Sinai-halvön. Målet var att nå Suezkanalen i väster, men kanske än viktigare, att återta kontrollen av Sharm-El-Sheik vid Tiransundet för att på så vis återta kontrollen över sjöfarten sydöst ifrån Israel.Anfallet över land blev precis som flygattacken mycket lyckad, men var helt beroende av att de egyptiska luftstridskrafterna var utslagna. Under den snabba förflyttningen västerut fanns få möjligheter att få stöd från israeliskt artilleri, vilket ställde krav på att flygvapnet skulle kunna understödja marktrupperna. Så länge egyptiskt flyg fanns tillgängligt skulle det alltså vara svårt att nå taktiska fördelar på marken. På det sättet var en lyckad flygattack helt avgörande för den israeliska framgången på land. Själva operation ”Focus”, som överraskningsanfallet skulle kallas, var också en välövad och välplanerad operation som hade diskuterats i flera år före det slutgiltiga anfallet.Samtidigt som den israeliska offensiven började nå sitt mål i väst den 7-8 juni, nådde man också framgångar österut, i Jerusalem och med riktning mot Jordanien. Även nordöst sattes en omtalad offensiv igång – attacken mot Golanhöjderna i Syrien. Denna markstrid var betydligt mer komplicerad än den snabba ökenvandringen över Sinai, och stödet för en utbyggd offensiv mot Syrien var inte helt odelad, om än framgångsrik.Att säga att kriget var koncentrerat till endast sex dagar är dock något av en överdrift. Sexdagarskriget föregicks av en 10 års-period av politiska spänningar och mängder av regelrätta krigshandlingar mellan Israel och dess arabiska grannar med ursprung ibland annat Suezkrisen 1956-1957. Vapenvilan skulle också följas av en period av ständiga avsteg och regelrätta utnötningsoffensiver fram till utbrottet av ett nästa krig – Oktoberkriget 1973, eller Yom Kippur-kriget som det också kallas.Bild Israeliska stridsvagnar på frammarsch mot Golanhöjderna. juni 1967, Israels presskontor, CC BY-SA 4.0, Wikipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tyska orden är en av de klassiska kristna riddarordnar som bildades under korstågen till Mellanöstern. Trots detta är det främst ordens korståg och erövringar i Baltikum – i områden som idag utgör Estland och Lettland – som gjort den mest känd.Tyska orden utgjorde i flera hundra år en mäktig kraft i regionen och bidrog till att ge Baltikum en västeuropeisk prägel. Riddarna förde långa och blodiga krig, bland annat vid Peipussjön år 1242 och i det berömda slaget vid Tannenberg år 1410.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Tyska ordens historia. Orden blev framför allt betydelsefull som ett skydd mot öster i dåtidens Baltikum. Dess framväxt och etablering var en del av de medeltida korstågen i norra Europa. Kopplingarna till det svenska rikets expansion österut, i det som idag är Finland, är tydliga.Tyska orden kom också länge att spela en central roll inom Hansan. Flera viktiga handelsstäder i de östra delarna av Östersjön – även på Gotland – kontrollerades och skyddades av orden.När ordensstaten till slut kollapsade under 1500-talet skapades ett maktvakuum. Detta utnyttjades bland annat av det svenska riket, som inledde sin östliga expansion i dåtidens Livland, motsvarande dagens Estland. Den svenska stormaktstiden inleddes på allvar med övertagandet av Reval.Bild: Slaget vid Tannenberg var en avgörande strid mellan Tyska orden och en allians av polska och litauiska styrkor. Det markerade början på slutet för Tyska ordens dominans i Östeuropa. Slaget vid Tannenberg den 15 juli 1410, ur Berner Chronik av Diebold Schilling den äldre, ca 1483. Källa: Diebold Schilling d. Ä., via tyska Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suezkrisen är konflikten som såg till att Storbritannien och Frankrike slutligen tappade greppet om sina kolonier i mellanöstern. Storbritannien och Frankrikes regeringar hade, sedan den egyptiske presidenten Gammal Abdel Nasser 1952 tillträde, irriterat sig på Nassers ökade inflytande och destabiliserande politik i mellanöstern.När Nasser beslutade att nationalisera Suezkanalbolaget för att finansiera ett dammbygge längs med Nilen fick dock de båda länderna nog och började planera för en militär intervention, men det skulle inte gå som de tänkt sig.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Suezkrisen 1956-1957.Det var inte bara Storbritannien och Frankrike som involverade sig i den här konflikten. På båda sidor fanns supermakterna, som för ovanlighetens skull höll en gemensam linje och stödde Nasser. USA hade under en tid försökt närma sig Egypten och såg sig själva som dekoloniseringenspolitikens fanbärare.Det var således inte självklart att USA skulle stödja sina allierade Storbritannien och Frankrike i deras anspråk i mellanöstern. Sovjetunionen å andra sidan hade under Chrustjovs ledning samtidigt försökt närma sig mellanöstern för att lämna sin tidigare isolationistiska utrikespolitik. I Nasser såg Sovjetunionen en intressant partner som tycktes ha förmågan att pressa bort västerländska intressen i området, och såg då en möjlighet att använda Suezkrisen som hävstång för att hjälpa Nasser i detta.I slutändan var det dock Israel och FN:s agerande som skulle leda till att Storbritannien och Frankrike fick lämna Egypten och Suezkanalen med byxorna nere. Israel hade tagit på sig rollen att starta konflikten genom ett överraskningsanfall mot Sinaihalvön. Storbritannien och Frankrike skulle sedan använda detta anfall som förevändning för en intervention i området riktad mot Suezkanalen. Problemet var bara att Israels krigsmål var att slå ut den egyptiska militära förmågan, men när egypterna lyckades genomföra en snabbreträtt från Sinai och lämnat området åt Israel så såg man från Israels håll ingen anledning att fortsätta konflikten. När FN, under USA:s ledning, klubbade igenom en resolution om vapenvila så accepterade Israel denna.Detta drog undan mattan för den ”intervention” som britter och fransmän förespråkat. Plötsligt stod deras koloniala ambitioner i öppen dager.Krisen, om än kort, fick stor påverkan på framtida utveckling i området. Konflikten mellan Israel och Egypten kom inte till någon lösning, och skulle leda till ytterligare två stora krig under de kommande 20 åren. Storbritannien och Frankrike tappade sin prestige i mellanöstern, och snart vände sig stat efter stat mot sina tidigare styresmän. Sovjetunionen hade lyckats förödmjuka de gamla väststaterna och fick ökat inflytande i området i utbyte. För Frankrike och Israel blev konflikten också en katalysator för deras ambitioner att skaffa kärnvapen.Bild: Rök stiger upp från oljetankar bredvid Suezkanalen som drabbades under den första engelsk-franska attacken mot Port Said, 5 november 1956. Wikipedia, Public Domain Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tyska högsjöflottan var ett allvarligt hot mot det brittiska sjöherraväldet. Från sina hamnar på den nederländska kusten kunde den nå ut på Nordsjön och allvarligt störa den för britterna livsviktiga handeln. Men det fanns ett problem. Tyskarna ville undvika att möta hela den numerärt överlägsna brittiska flottan.I stället inriktade man sig på att försöka slå ut delar av Royal Navy. Britterna å sin sida försökte stänga in den tyska flottan och i andra hand locka ut den för att krossa den. En katt och råtta lek blev resultatet. Under de första krigsåren utkämpades bara mindre strider mellan mindre delar av de båda flottorna.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskutera Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sjökrigföringen de första krigsåren av första världskriget.Tyskarna kunde hota det brittiska sjöherraväldet på i huvudsak tre sätt. Först med kryssare utanför Europa som opererade och störde den brittiska handeln. För det andra utgjorde den tyska högsjöflottan ett ständigt hot som band i stort sett hela den brittiska sjömakten till Nordsjön och Engelska kanalen. I tredje hand ökade hotet från tyska ubåtar och utvecklades till det kanske effektivaste tyska medlet att slå mot britterna.Tyska kryssare söktes upp och sänktes i de två slagen vid Cornel utanför Chiles kust och Falklandsöarna i november och december 1914. Att komma åt den tyska högsjöflotta blev svårare. Britterna kunde inte som under föregående krig med motståndare på kontinenten blockera den tyska flottan och tvinga den att hålla sig i hamn. Nya vapen som minor och ubåtar utgjorde ett alltför allvarligt hot mot de stora brittiska ytfartygen.Ett anfall på den tyska flottbasen vid ön Helgoland i augusti 1914 ledde inte till att tyskarna tog upp striden. Inte heller striden vid Dogger bank i januari 1915 ledde till ett lyckat resultat. Vid båda dessa tillfällen valde tyskarna att endast möta britterna med sina snabba slagkryssare.Det låsta läget mellan tyskarna och britterna ledde till att tyskarna alltmera övergick till ubåtskrig. Det var effektivt och det fördes utan restriktioner som var en förutsättning för att tillräckligt många handelsfartyg sänktes och påverkade de brittiska krigsansträngningarna. Ett stort problem var att även neutrala fartyg sänktes och inte minst sänkningen av det amerikanska passagerarfartyget Lusitania i maj 1915 fick icke önskvärda konsekvenser. Sänkningen kom att påverka den amerikanska opinionen i riktning mot att gå med i kriget på ententens sida. Det skulle i slutänden leda till tyskarnas nederlag i kriget. Bild: Tyska högsjöflottans slagskepp i linjeformation, 1917. Bilden visar ett eskader ur den kejserliga tyska flottan under första världskriget. Källa: Willis John Abbot, The Nations at War, Leslie-Judge Co., NY, 1917. Wikipedia. Licens: Public domain. Digitaliserad av Great War Primary Documents ArchiveKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Omedelbart fick den nya staten försvara sin suveränitet i krig med sina arabiska grannländer. Israel inte bara försvarade sig utan kunde också utöka sitt territorium jämfört med det som var förslaget i FN:s delningsförslag från 1947. Kriget skapade ett stort palestinskt flyktingproblem som vi ser konsekvenserna av ännu idag i Mellanöstern.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förutsättningarna för det första av en rad militära konflikter mellan araber och israeler i Mellanöstern. Grunden för krigsutbrottet 1948 var det inbördeskrig som pågått i det brittiska mandatet Palestina sedan FN offentliggjort sitt delningsförslag i november 1947.Men väpnade konflikter hade pågått i Palestina mellan araber och judar under hela mellankrigstiden och tidigare. Motsättningarna grundade sig på den historiska problematiken med sionismens mål att skapa ett nationalhem åt judarna i Palestina och den arabiska befolkningens allt starkare nationalism och vilja att skapa en palestinsk stat. Under första världskriget hade britterna lovat båden judarna och araberna att stödja deras mål om en egen stat. Efter andra världskriget understöddes de judiska kraven allt starkare av de västeuropeiska makterna mot bakgrund av hur brutalt Förintelsen hade drabbat den judiska befolkningen i Europa. I maj 1948 sattes allt på sin spets då det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades.Historien om kriget 1948-49 är även historien om den israeliska krigsmaktens födelse. Den tidigare milisorganisationen Hagannah förvandlades inom kort efter krigsutbrottet till Israels formella krigsmakt efter västerländskt mönster. På mycket kort tid infördes värnplikt för män och kvinnor som innebar att staten Israel förfogade över en armé som var mer än 100 000 män och kvinnor stark 1949.Kriget innehöll även uppmärksammade och starkt kritiserade terrorattentat som det mot FN-medlaren Folke Bernadotte som likviderades av medlemmar i den så kallade Stern-ligan. Bernadottes agerande uppfattades som ett hot mot israeliska intressen. Efterspelet blev omfattande och den internationella reaktionen stark.Bild: Arabiska irreguljära, tillsammans med en bränd lastbil på väg till Jerusalem. The Palmach, Israel Defense Forces - The Palmach Archive via PikiWiki. Public Domain.Lyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitism. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sommaren 1962 blev Nikita Chrusjtjov alltmer övertygad om att utplacering av sovjetiska kärnvapen på Kuba var en strategiskt sund idé. Det skulle visa sig att han hade fel – istället ledde det till en av kalla krigets farligaste situationer: Kubakrisen. Det var då som världen var som närmast ett fullskaligt kärnvapenkrig.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikprofessorn Martin Hårdstedt Kubakrisen 1962.Mot bakgrund av att Sovjet hade känt sig förödmjukat av att USA hade utplacerat Jupiter‑robotar i Turkiet, trodde Chrusjtjov att något liknande i Kuba skulle tolereras av den amerikanska regeringen. Sovjet skulle helt enkelt ge igen. Samtidigt löste det ytterligare ett problem: den senaste ballistiska roboten R‑14 hade visserligen god räckvidd, men använde flytande bränsle, vilket innebar att den krävde flera timmar för att göra stridsklar – och kunde bara stå i vänteläge under begränsad tid.Detta hade kunnat vara acceptabelt – om inte den amerikanska motsvarigheten Minuteman kunde hållas stridsklar under obegränsad tid och skjutas iväg inom loppet av minuter. I vapenteknologins kalla krig var denna skillnad en stor strategisk utmaning för Sovjet. Minuteman I blev operativ i oktober 1962, just när Kubakrisen bröt ut.Som svar på detta sökte Chrusjtjov att ge igen med samma mynt. Fidel Castro hade nyligen genomfört statskupp, och med sovjetiskt stöd säkrades Kubas revolution samtidigt som Sovjet kunde bygga baser bara några mil från södra Florida. Sovjet förstod att detta riskerade en diplomatisk kris, men resonemanget löd att om USA accepterat robotar i Turkiet – varför skulle inte den oerfarne presidenten Kennedy acceptera något liknande, särskilt om han ställdes inför ett fullbordat faktum? Problemet var att det var nära omöjligt att dölja detta för omvärlden – och snart var krisen ett faktum.Bild: President John F. Kennedy i möte med medlemmar ur den nationella säkerhetsrådets exekutivkommitté (EXCOMM) under Kubakrisen. Från vänster: president Kennedy, försvarsminister Robert S. McNamara och biträdande försvarsminister Roswell Gilpatric. Fotot är taget i Cabinet Room, Vita huset, den 29 oktober 1962. Foto: Cecil Stoughton, White House Photographs. John F. Kennedy Presidential Library and Museum, Boston. Licens: Public Domain.Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland redan igång i Fredrikshamn.För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svensk kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september 1944 tvingades den finska armén vända sina vapen mot sina tidigare bundsförvanter i den tyska 20. bergsarmén i norra Finland. Vapenstilleståndet med Sovjetunionen den 18 september innebar ett krav på att finnarna skulle driva ut tyskarna ur Lappland.Inledningsvis utspelade sig ett slags ”låtsaskrig”, men under sovjetiskt tryck övergick konflikten i början av oktober 1944 till regelrätta strider mellan finska och tyska styrkor. Under sin reträtt brände tyskarna ner det mesta av värde, däribland stora delar av staden Rovaniemi. Tiotusentals människor tvingades på flykt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Lapplandskriget 1944–45, som markerade slutet på andra världskriget för Finland. Kriget bör inte ses som ett isolerat skeende, utan snarare som en del av en helhet tillsammans med Vinterkriget 1939–40 och Fortsättningskriget 1941–44 – tre faser i Finlands komplexa krigsdeltagande.Lapplandskriget blev en stor utmaning för Finland. Samtidigt som tyskarna skulle drivas ut, krävde Sovjet att Finland påbörjade en omfattande demobilisering av armén, i enlighet med vapenstilleståndsavtalet. Till detta kom ett utmattat civilsamhälle och hundratusentals flyktingar från Karelen, som återigen måste avträda till Sovjetunionen. Tiden präglades av osäkerhet – en sovjetisk (formellt allierad) kontrollkommission bevakade noggrant Finlands agerande. Hotet om en fullständig sovjetisk ockupation hängde i luften.Trots detta lyckades den finska armén genomföra militära operationer som tillfredsställde Sovjet. Den tyska armén, som omfattade över 200 000 man, retirerade successivt mot Nordnorge. De sista tyska trupperna lämnade finskt territorium så sent som i slutet av april 1945.Bildtext: Rovaniemi i ruiner efter tysk reträtt under Lapplandskriget hösten 1944. Foto: Okänd / Wikimedia Commons.Lyssna också på Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tredje puniska kriget startade med att Kartago anföll Numidierna och Kung Masinissa i ett försök att stävja deras sakta maktövertagande i regionen. Trots att anfallet mot Numidierna blev ett fiasko, togs händelsen av Rom som intäkt för ett traktatsbrott, vilket ledde till att den romerska senaten beslutade att skicka militär bestraffningsexpedition till Karthago.Allt var nu upplagt för ett tredje, och för Kartagos del, avgörande krig mot Rom. Målet, den här gången, var inte att sätta Karthago på plats, utan att för sista gången helt och hållet slå ut den Kartagiska ekonomiska maktbasen, inkluderat själva staden i sig.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det tredje puniska kriget och Kartagos förstörelse.Efter att det andra puniska kriget hade avslutats år 201 fvt. var den Karthagiska staten underkuvad den Romerska republiken. Det överenskomna fredstraktatet innebar att Karthago inte längre fick föra anfallskrig mot andra stater, och inte heller var de tillåtna att hålla sig med fler än tio krigsskepp. I praktiken innebar det att den Romerska republiken styrde landets utrikespolitik. Situationen utnyttjades snart av Numidierna, ett kungarike som kontrollerade stora delar av nordvästra Afrika och som tidigare varit allierat med Kartago.Kartagerna ville dock tillfredsställa Rom initialt, och önskade ingen konfrontation. År 149, när den romerska flottan anlände till Utica straxt norr om staden Kartago, erbjöd Kartagerna därför sina vapen och sina återstående skepp i en fredsgest. Efter att konsulerna krävde stadens evakuering insåg dock de styrande i Kartago vilka motiv som egentligen styrde Roms agerande – d.v.s. total förintelse. Nu påbörjades förhandlingar för att rädda staden. Slutligen övergick detta till en romersk attack och hårdknackat kartagiskt motstånd.År 148 tog Hasdrubal över ledningen i Kartago, en ättling till Hannibal, känd från det andra Puniska kriget. Under denna tid allierar sig Hasdrubal med Andriscus i Grekland, som snart kommer att kröna sig själv till Kung över Makedonien och motståndet stärks ytterligare. Det skulle ta tre år innan belägringen av Kartago avslutades och staden raserades. Mot Rom fanns lite inte mycket att göra. Händelsernas dramatiska skede överträffades endast av den samtidiga belägringen av Korinth i Grekland samma år.Kartagos förstörelse, men även utvecklingen i Grekland under samma tid, vittnar om en omläggning av Romersk politik mot en tydligare imperialistisk riktning under denna period. Kartago, precis som resterande grekiska stadsstater, skulle inom kort förlora sin relativa självständighet och istället införlivas i den Romerska republiken som en provins styrd av en romersk prokonsul. I och med Kartagos förstörelse bildades nu provinsen ”Afrika”, och något självständigt Kartago upphörde att existera. Det tredje puniska kriget vittnar således om en intressant övergång från kontroll över klientstater, ”söndra och härska” och politiskt inflytande, till faktiska provinser kontrollerade från Rom.Bild: Romerska soldater som bemannar en katapult för en attack mot Kartagos murar, under belägringen som slutade i förstörelsen av Kartago 146 f.Kr. Cato den äldres berömda kommando, "Delenda est Carthago" (citerad i Pultarchs "Life of Cato") är huggen i träet på den enorma katapulten. Av Edward Poynter 1868, Public Domain.Lyssna också på Det första puniska kriget och Det andra puniska kriget – Hannibals revansch Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medans Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italiska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 fvt. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italiska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första puniska kriget pågick i tjugo år innan något resultat kunde nås. Kriget böljade fram och tillbaka. Medan Rom dominerade landkrigföringen på Sicilien och tvingade Karthagerna till gerillataktiker, dominerade Karthagerna till sjöss och såg till att landstriderna aldrig blev definitivt avgörande.Först när den Romerska Republiken lärde sig att hantera sjökrigföringens konst, byggde en stark flotta och fick vindarna på sin sida, skulle kriget nå någon form av slut. Det sista stora slaget under första puniska kriget år 241 f.v.t. var också ett sjöslag. I mars detta år, vid Siciliens västra spets, nådde konflikten sin kulmen genom slaget vid de Egadiska öarna, varefter ett fortsatt krig blev omöjligt för Karthago.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt det första puniska kriget mellan republiken Rom och det puniska handelsimperiet Karthago, 261-241 f.v.t.Tiden efter Alexanders död 323 före vår tideräkning präglades länge av ständiga maktkamper mellan de olika kungarikena runt medelhavets östra delar. Det som en gång varit ett Makedonskt imperium under Alexander bröt samman i flera riken som slogs för att befästa sina positioner och få inflytande över viktiga handelsvägar.Det var huvudsakligen de östra och grekiska kungarikerna, Ptolemaierna och Karthagerna som utgjorde de huvudsakliga spelarna i denna maktkamp runt medelhavet. Under mitten av 200-talet f.v.t. kom dock detta att förändras radikalt. I väst klev republiken Rom fram och grep makten över hela den italiska halvön. Denna nya maktspelare skapade friktion i området som snart skulle leda till nya krig, krig som skulle leda Rom från att vara en liten stadsstat i medelhavets periferi, till att bli ett imperium i sin egen rätt.Krigets direkta orsaker var rotad i Roms expansion. Under 260-talet f.v.t. befann sig den grekiska stadsstaten Taras på italienska halvöns sydöstra spets isolerad och under hårt tryck från den romerska republiken. I desperation vände sig Taras österut till den grekiska kungen av Epiros, Pyrrhus. Pyrrhus såg en möjlighet till grekisk expansion västerut genom Taras bedjan. Republiken Rom visade sig dock inte vara någon lätt motståndare och snart var republiken och Pyrrhus involverade i ett krig som inte ledde någon vart. När Pyrrhus drog sig tillbaka förtvinade Taras under Roms tyngd och nu fanns inte längre några buffertzoner mellan Rom Karthago kvar. När sedan det karthagiska inflytandet över Sicilien kom i gungning var konflikten mellan dessa stormakter ett faktum. År 261 f.v.t. bröt kriget ut.Bild:Detalj från Ahenobarbus-reliefen som visar två romerska fotsoldater från andra århundradet f.Kr. Wikipedai, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazityskland och Sovjetunionen mördade under perioden 1933 till 1945 14 miljoner civila i ett område som innefattar östra Polen, Ukraina, Vitryssland, västra Ryssland och Baltikum. De civila offren dog inte pga krigshandlingar utan en genomtänkt mordisk politik. Koloniala ambitioner utifrån två totalitära ideologier slutade med skapad massvält, nackskott och gasning. Den amerikanske historikern Timothy Snyder kallar området för Bloodlands i en bok med samma namn. Han hävdar att vi måste utgå från territoriet för att förstå vad som hände.I samarbete med podden Historia Nu publicerar vi en intervju med professor Martin Hårdstedt utifrån boken Bloodlands av historikern Timothy Snyder.Två totalitära regimers koloniala ambitioner sammanföll i brödboden Ukraina. Sovjetunionens ledare Stalin valde att medvetet svälta ihjäl 3 miljoner ukrainska bönder i kollektiviseringen av jordbruket, som var tänkt att ge ett överskott som kunde användas för att industrialisera samhället. I den stora terrorn 1936 till 1938 var polacker och kulaker särskilt utpekade. 700 000 människor avrättades under två år för att säkerställa revolutionen.Adolf Hitler planerade att låta 30 miljoner människor svälta ihjäl i Bloodlands för att ge utrymme för en jordbrukskolonisation av Ukraina, för att säkerställa Tysklands mattillgång. När krigslyckan satte stopp för planerna inriktades dödandet framförallt mot judar som främst sköts nära sina hem än skickades till dödslägren i Polen.När Tyskland anföll Polen den 1 september var det första steget på vägen att besegra Sovjetunionen. På Östfronten fick tyskarnas fantasier om raskrig fritt spelrum. Massavrättningarna av judar började på hösten 1941 och fortsatte till 1944. Cirka 1,5 miljoner ukrainska judar dödades, och över 800 000 fördrevs österut.Bild: Einsatzgruppe mördar judar i Ivanhorod, Ukraina, 1942. En kvinna försöker skydda ett barn med sin egen kropp precis innan de beskjuts med gevär på nära håll. Wikipedia, Public Domain.Musik: The Comeback Yid Bulgarish av Humans Win, Storyblock AudioLyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig samt Holodomor – Josef Stalins terrorsvält för att kuva ukrainarna. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste åratalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget byggdes ett omfattande nätverk av bunkrar och bergrum över hela landet – från dolda kommandocentraler till självförsörjande skyddsrum. Dessa anläggningar var konstruerade för att motstå attacker och möjliggöra liv under jord i veckor, med egna energikällor och vattenreningssystem.Rykten om hemliga tunnlar och aktiva bunkrar lever kvar, och vissa tror att anläggningar än idag står redo vid en ny kris. Dessa konstruktioner har blivit föremål för många myter och konspirationsteorier. Forumet Flashbacks tråd om Riksbunkern har över 8 000 inlägg.I samarbete med Militärhistoriepodden publcierar vi podden Historia Nu samtal med idéhistorikern Peter Bennesved, till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinsitut.Under andra världskriget byggdes civila och militära anläggningar för att skydda befolkningen. Men under kalla kriget genomsyrade bunkrarna det svenska landskapet – från enkla skyddsrum i stadskärnorna till underjordiska komplex konstruerade för att motstå kärnvapenattacker.Bunkrarna byggdes inte bara av militära skäl utan även för att inge trygghet. Myndigheterna betonade vikten av beredskap men hemlighöll detaljer om de mest strategiska anläggningarna. Detta skapade en dubbel verklighet: en öppen diskussion om civilförsvaret och en hemlig försvarsstruktur.Efter andra världskriget ersattes hotet från Nazityskland av fruktan för Sovjetunionen, vilket ledde till en ny försvarsstrategi där hela samhället skulle kunna motstå en attack. Skyddsrummen blev en integrerad del av stadsbilden och totalförsvaret utvecklades.Under kalla kriget byggdes bunkrar, bergrum och kommandocentraler över hela landet. En del var offentliga skyddsrum, men många var dolda och endast tillgängliga för militära eller statliga funktioner. Bergrumsanläggningar som Hemsö fästning och Aspöanläggningarna var en del av en hemlig försvarsstruktur inför en eventuell sovjetisk invasion.Bunkrarna skulle fungera som självförsörjande enheter under lång tid. Många hade egna energikällor, vattenreningssystem och förråd. Vissa kunde hysa hundratals personer i flera veckor, medan andra var mindre observations- eller sambandscentraler.Många historier om kalla krigets försvarsanläggningar lever kvar. Vissa tror på ett nätverk av tunnlar som förbinder bunkrarna, medan andra spekulerar i att vissa anläggningar fortfarande är operativa.En seglivad myt är att det finns ett dolt tunnelsystem under Stockholm som kopplar samman strategiska byggnader. Enligt vissa teorier skulle det kunna användas av regeringen vid en attack, medan andra tror att det är en kombination av gamla järnvägstunnlar och gångar som med tiden fått en mytisk aura.En av de mest omtalade anläggningarna är Riksbunkern, som enligt rykten skulle fungera som en skyddad plats för regeringen vid krig. Dess exakta plats och funktion är okända, men den sägs vara insprängd i berget någonstans i Stockholmsområdet och utrustad för att hysa landets ledning under en längre tid.Det spekuleras i att bunkern är förbunden med ett tunnelsystem, vilket skulle göra det möjligt för regeringen att förflytta sig utan att gå ut i det öppna. Dessa rykten har aldrig bekräftats, men stärks av att Sverige hade en omfattande beredskap för att skydda sin ledning under kalla kriget.Bildtext: Femörefortet i Oxelösund – en av Sveriges mest avancerade kustförsvarsanläggningar under kalla kriget. Nu museum. Av Xauxa Håkan Svensson - Own work. CC BY-SA 3.0Musik: Underground Bunker av LIVINGFORCE. Storyblock AudioLyssna också på Sverige och det kalla kriget: Den andra stormaktstiden (del 3) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.