Militärhistoriepodden

Tidigt på morgonen den 1 juni 1676 i höjd med Hulterstads kyrka på Öland genomförde skeppet Kronan en vändning i hårt väder. Under vändningen kantrade fartyget och nästan samtidigt exploderade krutdurken och sprängde bort främre delen av babord sida.Inom några minuter hade fartyget gått till botten. Endast omkring 50 man ur besättningen på 800 man överlevde. Bland de omkomna fanns överamiralen Lorentz Creutz chef för den svenska örlogsflottan.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp en av den svenska örlogshistorien mest dramatiska händelser. Kronan var ett av Europas största örlogsfartyg med tre fulla batteridäck och mer än 100 kanoner. Hon ledde en flotta som var den största Sverige dittills samlat. I den sjöstrid med en förföljande dansk-holländsk flotta som följde förlorades mer än 10 linjeskepp som sänkta eller av fienden erövrade. Den svenska flottan skulle inte kunna kontrollera svenska vatten under fortsättningen av det krig som pågick.Sverige befann sig 1676 i krig med Danmark och med Danmark allierade stater. När Kronan förliste var den svenska flotta på väg norrut för att frita Gotland som hamnat under dansk ockupation och om det krävdes ta strid med den förenade dansk-holländska flottan längre norrut i Östersjön. Flottan hade en avgörande uppgift. Den skulle skydda den svenska kusten, undersätta den hårt pressade svenska fältarmén i Pommern och möjliggöra en svensk landstigning på Själland för att tvinga Danmark till fred. I och med flottan nederlag vid Ölands södra udde kunde danskarna landstiga i Skåne vilket ledde fram till slaget vid Lund senare under året. Den unge Karl XI kunde slutligen besegra danskarna i det blodiga slaget, och Sverige kunde trots allt avluta ett tämligen katastrofalt krig med mycket små eftergifter till sina fiender.Kronans öde föranleder en diskussion om skeppsbyggeri och stridstaktik till sjöss under 1600-talet. Utvecklingen skedde snabbt mot tyngre och bättre fartyg och effektivare taktik. En viktig konsekvens av motgången till havs för Sverige var beslutet att flytta huvudörlogsbasen till Karlskrona från Stockholm. Man insåg i den svenska krigsledningen att flottan måste kunna löpa ut mycket snabbare och slå mot den danska flottan och möjliggöra en undsättning av de tyska provinserna.Bild: Mitt under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 kantrar regalskeppet Kronan och exploderar, medan Svärdet omringas av fientliga fartyg. Katastrofen blev ett förödande slag mot den svenska flottan. Oljemålning av Claus Møinichen, 1686. Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från början av 700-talet till 1492 fanns muslimskt styrda områden på den Iberiska halvön. Under de första århundradena omfattade al-Andalus större delen av dagens Spanien och Portugal, men området krympte successivt när de kristna rikena i norr expanderade söderut. Det muslimska arvet är fortfarande tydligt i framför allt södra Spanien, inte minst i arkitektur, ortnamn och stadslandskap. Den långvariga kristna expansion som traditionellt brukar kallas reconquistan avslutades när det nasridiska emiratet Granada kapitulerade i januari 1492. Krigföringen på den Iberiska halvön präglades i hög grad av befästa städer, borgar och gränsfästen som ofta var svåra att inta för medeltidens arméer. Fältslag förekom, men många militära operationer handlade i stället om belägringar, räder och kontroll över vägar och försörjningslinjer. Arméernas storlek är svår att beräkna. En modern uppskattning, baserad på bland annat försörjningsdata, anger omkring 10 000–12 000 man på den kristna sidan under det slutliga fälttåget mot Granada 1490–1491. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och en av de mest omvälvande perioderna i den Iberiska halvöns historia. På den nasridiska sidan spelade snabba räder, bakhåll och rörligt kavalleri en viktig roll, särskilt i gränskrigföringen. Samtidigt byggde försvaret i stor utsträckning på ett nätverk av befästa städer och borgar. Det är därför missvisande att beskriva konflikten som en enkel motsättning mellan ”arabisk” rörlig krigföring och kristna arméer som stred i slutna formationer. Krigföringen var betydligt mer varierad på båda sidor.Det sista kriget om Granada pågick från 1482 till 1492. Krigföringen var i stor utsträckning säsongsbetonad, med fälttåg under den varmare delen av året. För att kunna föra trupper, artilleri och förnödenheter genom det bergiga landskapet byggde och förbättrade de kastilianska styrkorna vägar söderut. Betydande styrkor användes för att skydda underhållstransporter, samtidigt som fiendens grödor, kvarnar och förråd förstördes för att försvaga motståndet. Belägringarna av de många befästa städerna slutade ofta med kapitulation efter bombardemang, blockad och förhandlingar snarare än med regelrätta stormningar. Ronda, i dag ett välkänt turistmål, belägrades 1485. Artilleribeskjutning och förlusten av tillgången till stadens viktiga vattenförsörjning bidrog till att försvararna kapitulerade efter några veckor. En avgörande förändring under kriget var artilleriets växande betydelse. Krutvapen hade använts på den Iberiska halvön långt före Granadakriget. Forskning visar att nasridiska styrkor använde tidiga krutbaserade artillerivapen redan under 1300-talets första hälft. På den kristna sidan utvecklades samtidigt ett allt effektivare belägringsartilleri under 1300- och 1400-talen. Under kriget om Granada byggde Ferdinand och Isabella upp ett omfattande artilleritåg som gjorde det möjligt att snabbare bryta ned många tidigare svårintagliga befästningar. Själva överlämnandet ägde rum den 2 januari 1492, då Muhammad XII, mer känd som Boabdil, överlämnade staden till Ferdinand och Isabella. Händelsen har senare blivit berömd genom skildringen av Boabdil som överräcker Granadas nycklar till de katolska monarkerna. Därmed upphörde det sista muslimskt styrda riket på den Iberiska halvön. Granada införlivades med Kastilien. Den process som traditionellt har kallats La Reconquista var därmed avslutad. Begreppet används fortfarande flitigt, men modern historieskrivning brukar samtidigt betona att utvecklingen mellan 700- och 1400-talen inte var ett enda sammanhängande krig. Perioden bestod av skiftande konflikter, allianser och maktförhållanden mellan en rad kristna och muslimska riken.Bild: Boabdil överlämnar den kapitulerade staden Granada 1492 till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten mellan den 11 och 12 november 1940 lyfte 21 brittiska Fairey Swordfish-biplan från hangarfartyget HMS Illustrious i Medelhavet, på väg mot en av andra världskrigets djärvaste marina flygoperationer.Operation Judgement blev ett genombrott för hangarfartygsbaserat flyg och utmanade föreställningen att slagskeppet fortfarande var sjökrigets självklara huvudvapen. Bakgrunden var att Storbritannien behövde minska hotet mot sina sjöförbindelser i Medelhavet.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt den brittiska attacken mot den italienska flottbasen i Taranto.Den italienska flottan, Regia Marina, hade en stor del av sina tyngsta fartyg samlade i huvudbasen Taranto och kunde därifrån hota brittiska konvojer och binda betydande delar av Royal Navy. Planen på ett flyganfall mot basen hade rötter i 1930-talet och utvecklades av Lumley Lyster. Hösten 1940 lade konteramiralen fram den uppdaterade planen för amiral Andrew Cunningham, som gav klartecken till Operation Judgement.Anfallet genomfördes i två vågor. De långsamma Swordfish-planen tog sig genom luftvärnet och förbi Tarantos försvar för att anfalla de italienska örlogsfartygen med torpeder och bomber. Eftersom hamnen var grund hade britterna utvecklat en särskild metod för att hindra flygtorpederna från att dyka för djupt efter fällningen. Tre italienska slagskepp – Conte di Cavour, Littorio och Caio Duilio – träffades och sattes ur strid. Conte di Cavour återkom aldrig i aktiv tjänst under kriget, medan Littorio och Caio Duilio senare reparerades. Britterna förlorade endast två Swordfish: två besättningsmän dödades och två tillfångatogs.Attacken mot Taranto visade vilken slagkraft hangarfartygsbaserat flyg kunde få mot en koncentrerad flotta, utan att de egna slagskeppen behövde utkämpa ett traditionellt sjöslag. Räden studerades också utomlands. Japanska marinofficerare undersökte erfarenheterna från Taranto inför kriget i Stilla havet, och anfallet blev en viktig bekräftelse på att flygtorpeder kunde användas mot fartyg i en grund hamn. Kopplingen till Pearl Harbor bör dock inte överdrivas: den japanska flottan hade redan före Taranto arbetat med egna idéer och tekniska lösningar för anfall i grunda hamnar. Taranto var därför snarare en viktig bekräftelse på konceptets möjligheter än en direkt ritning för attacken mot Pearl Harbor.Bild: Efter det brittiska nattanfallet mot Taranto den 11–12 november 1940 ligger det italienska slagskeppet Conte di Cavour svårt skadat och delvis sjunket i hamnen. Bara skorstenarna och delar av överbyggnaden höjer sig över vattenytan. Fotograf okänd, officiellt brittiskt fotografi. Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rysk-japanska kriget 1904–1905 är för många i dag en relativt okänd konflikt, trots att det i sin samtid uppfattades som ett av de mest betydelsefulla krigen sedan Napoleonkrigen. Japans seger väckte enorm uppmärksamhet världen över. En asiatisk stat hade besegrat en europeisk stormakt i ett modernt storkrig och därmed rubbat föreställningar om den europeiska militärens självklara överlägsenhet.Japan hade sedan Meijirestaurationen 1868 genomgått en snabb politisk, industriell och militär modernisering. Nu visade landet vad denna omvandling hade åstadkommit både på land och till sjöss. Efter hårda strider i Manchuriet och belägringen av Port Arthur kom det avgörande sjöslaget vid Tsushima i maj 1905, där den japanska flottan i praktiken krossade den ryska 2:a Stillahavseskadern, som huvudsakligen hade sänts från Östersjön.För Ryssland blev nederlaget en svår prestigeförlust. Samtidigt skakades tsarväldet av den revolutionära oro som kulminerade under 1905 och som krigets motgångar bidrog till att förstärka.I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt an rysk-japanska kriget och dess betydelse för 1900-talets militära och politiska utveckling.Kriget har ofta beskrivits som en föregångare till första världskriget. Det var ett tidigt exempel på industriell krigföring i stor skala. Under belägringen av Port Arthur mötte anfallande soldater skyttegravar, taggtråd, kulsprutor och tungt artilleri – företeelser som senare skulle komma att prägla västfronten under första världskriget. Även sjökriget gav en föraning om framtidens konflikter. Moderna slagskepp spelade huvudrollen, samtidigt som torpedbåtar och sjöminor fick stor betydelse. Vapnen var inte nya, men rysk-japanska kriget visade tydligt vilken effekt de kunde få i ett modernt sjökrig.Mest känt är slaget vid Tsushima den 27–28 maj 1905. Under amiral Heihachirō Tōgō besegrade den japanska flottan den ryska eskadern genom bättre beredskap, effektiv eldgivning och skicklig manövrering. Bara ett fåtal ryska fartyg lyckades nå Vladivostok. Trots segern fick Japan också erfara att en militär triumf inte nödvändigtvis gav alla de politiska vinster som befolkningen väntade sig. I freden i Portsmouth erkändes Japans starka ställning i Korea, landet övertog ryska rättigheter kring Port Arthur och södra Manchuriska järnvägen och fick den södra delen av Sachalin. Däremot fick Japan inget krigsskadestånd, vilket utlöste omfattande protester och upplopp i Tokyo. Rysk-japanska kriget innebar därmed inte bara slutet på en konflikt utan början på en ny maktordning i Östasien. Japan hade etablerat sig som stormakt, men motsättningarna kring landets växande inflytande i Korea, Manchuriet och Kina skulle fortsätta att skärpas under de följande årtiondena. Tillsammans med Japans fortsatta expansion och de växande motsättningarna till USA bidrog denna utveckling så småningom till den konflikt som kulminerade i Stillahavskriget och anfallet mot Pearl Harbor 1941. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur hade Rysslands historia sett ut utan Alexander Nevskij? Alexander Jaroslavitj, senare känd som Alexander Nevskij, är en portalfigur i den ryska historien. Som furste av Novgorod spelade han en viktig roll under 1200-talets mitt. I väster mötte han svenska och livländska styrkor med vapen, medan han senare valde en mer pragmatisk linje gentemot de mongoliska härskarna i öster.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt Alexander Nevskijs tid fram till det berömda slaget vid Peipus 1242. Bennesved är idéhistoriker och förste forskare vid FOI, medan Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet.Alexander blev furste av Novgorod 1236, omkring 15 år gammal. Vid denna tid stod de östslaviska furstendömena i Rus’ inför ett snabbt växande hot från mongolerna. Under Batu khans fälttåg 1237–1240 förstördes eller plundrades många städer, och 1240 föll Kyiv. Novgorod skonades från direkt erövring, även om mongolerna nådde in på Novgorods område och förstörde bland annat Torzjok. Varför de inte fortsatte mot själva Novgorod har diskuterats länge; vårens töväder, terrängen och logistiska problem hör till de vanligaste förklaringarna.Alexanders förhållande till mongolerna utvecklades framför allt efter de berömda segrarna i väster. Efter fadern Jaroslavs död 1246 reste Alexander till de mongoliska härskarna och accepterade deras överhöghet. Under de följande åren fick han sin ställning som härskare bekräftad inom det mongoliska maktsystemet och medverkade till att tribut betalades. Det handlade alltså mindre om ett enkelt fredsavtal än om anpassning till en övermakt som avgjorde vilka furstar som fick regera i Rus’. Mongolerna lät samtidigt den ortodoxa kyrkan behålla en stark ställning och befriade kyrkan från tribut. Därför bör påståendet att Alexander personligen ”räddade” kyrkan snarare ses som en senare tolkning av hans politik än som ett entydigt historiskt faktum.Mot väster valde Alexander däremot militära medel. Under 1200-talet pågick en katolsk expansion och flera korstågsföretag i Östersjöområdet. Religionen var viktig, men konflikterna handlade också om territorier, handel och politisk kontroll. Det blir därför missvisande att beskriva dem enbart som försök att bekämpa den ortodoxa kristendomen.Även Sverige deltog i expansionen österut. Birger Magnusson, senare känd som Birger jarl, förknippas i Erikskrönikan med ett fälttåg till Tavastland i nuvarande Finland. Dateringen är omstridd: omkring 1239 har föreslagits, medan en äldre tradition placerar företaget 1249. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för att identifiera Birgers fälttåg med slaget vid Neva 1240.Slaget vid Neva är i sig svårt att rekonstruera. Händelsen är endast känd genom ryska källor, och den äldsta bevarade berättelsen finns i Novgorods första krönika från 1300-talet – inte i en krönika från 1500-talet. Där berättas att Alexander besegrade en styrka bestående av bland annat svenskar vid Neva den 15 juli 1240. Segern kom senare att förknippas med hans tillnamn Nevskij, ”av Neva”.Konflikterna i väster tog inte slut där. Två år senare återtog Alexander Pskov och mötte därefter den livländska grenen av Tyska orden och dess allierade vid Peipus. Den 5 april 1242 besegrades den västliga styrkan i det slag som i eftervärlden blivit känt som slaget på isen. Händelsens militära och politiska betydelse har senare förstärkts kraftigt i rysk historieskrivning och populärkultur, men själva slaget är väl belagt.Mer om slaget vid Peipus – och om hur Alexander Nevskij blev både historisk furste och politisk symbol – hör du i podden.Bild: Nevaslaget 1240, där furst Alexander Jaroslavitj enligt den ryska kröniketraditionen besegrade en svensk styrka vid floden Neva. Miniatyr ur den ryska Illustrerade krönikan, 1500-talet. Anonym upphovsperson. Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.