Kulturförsvaret podcast

Kulturförsvaret presenterar stolt våra podgäster Matilda Belin Larsson och Åsa Hoang. Konstnärlig ledare respektive producent för Teater Fatal, en ny fri professionell grupp. Matilda och Åsa har, trots sin ungdom, både utbildning och stor erfarenhet av konstnärligt arbete. De är båda mycket drivna och som ett resultat av det så lyckades båda få möjlighet att auskultera hos Suzanne Osten under arbetet med föreställningen ”Buster Keaton på månen”. Där träffades de och kände omedelbart att de var soulmates. Matilda, uppväxt i Handen utanför Stockholm regisserade för första gången som 11år, kände sig ofta som barn som ”den konstiga” men uppmuntrades att uppträda av familjen. Åsa, uppväxt i Kalmar som barn till föräldrar från Vietnam kunde aldrig vara tyst och upptäckte teatern via bästa vännens mormor som var engagerad i en Riksteaterförening och där började Åsas intresse för producentjobbet att gro. Matilda studerade på högskola i Sverige och England, Åsa blev den yngsta någonsin att sitta i Riksteaterns centrala styrelse som 19-åring. Båda hade sedan tidigare intresse för den brittiska dramatikern Sarah Kane, känd för att skriva om psykisk ohälsa. De bestämde sig när de möttes på Unga Klara för att bilda den fria gruppen Teater Fatal och sätta upp Sarah Kanes drama Psykos 448. Alla sa: ”Den är för svår, det kommer inte att gå”. Hör dem berätta om hur de tog sig an uppgiften, med referensgrupp av ungdomar, samarbete med stödgrupper för suicidprevention som Sucide Zero och Maskrosbarn. Om när de hade premiär och skrev till alla teaterchefer och inte fick några svar, utom från en, Suzanne Osten. Hon kom och vad det ledde till får ni lyssna på. Jag kan avslöja att det gick över förväntan! Matilda och Åsa berättar om vad Suzanne betytt och vad de tar med sig från mötet med henne, ”glittret” och insikten om att det är viktigt att lyssna på unga – på riktigt. Nu ska Åsa gå färdigt sin utbildning till producent, Matilda ska regissera på uppdrag av Strindbergs Intima Teater, men de fortsätter att driva sin grupp. Hör dem berätta om varifrån de hämtar sin lust och energi och vilka drivkrafterna är. För det är inte helt lätt att starta en ny grupp i dagens kulturpolitiska landskap. Matilda och Åsa har dock förslag som skulle underlätta och en stark tro på människors vilja och lust till den gemenskap som konsten ger. De har en vision för Teater Fatals framtid som de delar med sig av och som jag hoppas blir sann. Jag känner mig stärkt av deras tro på framtiden för konsten och kulturen. Lyssna gärna!

Presentationstext Kerstin BrunnbergKulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Kerstin Brunnberg, som har arbetat inom press och media ett helt yrkesliv. Svenska Dagbladet, Arbetet, SVT:S Rapport, Ekot där hon bland annat var politisk reporter, redaktionssekreterare och redaktionschef. Hon har varit informationschef och programdirektör med ansvar för P1, P2 och P3 samt VD för Sveriges Radio. Dessutom har hon haft och har ett antal uppdrag inom det konstnärliga fältet. Hon har varit ordförande för Statens Kulturråd och i Stockholms Stadsteaters styrelse, är nu ordförande i Folkteatern i Göteborgs styrelse. Hon har varit chef för Statens Centrum för arkitektur och Design, ArkDes. Vi talar en del om hur viktigt det är att kulturhus underhålls och rustas för att medborgarna ska få tillgång till konst och kultur och om vikten av att arkiv bevaras för eftervärlden. Kerstin är som ett levande arkiv eftersom hon under så lång tid med både utveckling, och i någon mån, avveckling av konst och kulturpolitiken varit verksam i allmänhetens tjänst. Som journalist, som chef och som makthavare inom konst och kulturlivet där hon pläderat för konstens plats i samhällets alla delar, för dess frihet och för konstnärernas rätt till ersättning för sitt arbete. Kerstin arbetar också enträget för att bevara vår demokrati och yttrandefrihet. Hon ser det som nu sker i samhället som ”ett paradigmskifte”. Hon säger att hon aldrig trodde att det skulle gå så långt med nedmonteringen av folkbildningen, med öppna angrepp på journalister från politiker, att en myndighet agerar som efter Kalla Faktas granskning av SD:s Trollkonton. Hon har själv som chef arbetat för att utbilda medarbetare i säkerhetsfrågor och för att de ska få arbeta under så säkra förhållanden som möjligt. Hon ser att hoten mot journalister ökar och att vi i och med det riskerar att ingen vill utbilda sig till journalist och därmed får vi medborgare inte ta del av oberoende och relevant information. Det är mycket allvarligt. Kerstin ingår nu i Föreningen Oberoende Public Services styrelse: https://oberoendepublicservice.se/om-oss/ Den bildades som en reaktion på direktiven till den statliga Public Service-utredning som utredaren, tidigare ministern Göran Hägglund (KD), fick i uppdrag att göra. Det var veteraner inom Public Service som Christina Jutterström och Jan Scherman tillsammans med förre finansministern Allan Larsson (S) som tog initiativ till föreningen och bjöd in Kerstin. Man arbetar för en finansiering som beräknas på samma sätt som försvarsbudgeten, i promille av BNP, för att Public Service ska grundlagsskyddas och för att styrelserna ska avpolitiseras. Föreningen arbetar också för att utbudet fortsatt ska vara brett med både nyheter, kultur, underhållning och sport. Inte minst för att en stor del av Sveriges kulturverksamma och upphovspersoner får en del av sin utkomst från uppdrag inom Public Service. De ser ingen motsättning mellan Public Service och kommersiell media, tvärtom ser de att båda behövs. Public Service som en del av totalförsvaret är centralt i föreningens argumentation. Nu går de vidare för att påverka remissinstanserna. Läs gärna rapporter och artiklar på den intressanta hemsidan, du kan även bli stödmedlem. Men, framför allt, lyssna på Kerstin Brunnberg om du är intresserad av konstens, kulturens, folkbildningens och fri press och medias roll i ett demokratiskt samhälle med yttrandefriheten intakt!

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Cajsa Román, lärare i musik och svenska som andraspråk på Nordhemsskolan i Göteborg. Hon är också musiker känd från ett antal band och med ett förflutet som kapellmästare på Folkteatern i Göteborg och i andra teatersammanhang. Hon leder även Svenska popkören tillsammans med Mikael Isacsson. Cajsa växte upp i en familj där att läsa, sjunga och spela var lika självklart som att äta, säger hon. De fyra syskonen uppmuntrades att pröva på alla instrument och till konstnärliga uttryck. Alla sjöng, i hemmet och under bilresor. De bodde i Umeå under 60/70-talen, en musikstad där många uttryck blommade och alla barn hade tillgång till konst och kultur utifrån lust. Cajsa utvecklade sin musiksmak dels utifrån storebror som lyssnade på Chicago, Blood Sweat and Tears och Frank Zappa, dels från föräldrarna som lyssnade på Taube, Cornelis, Hasse och Tage och Povel Ramel, Cajsa lyssnade även på Mikael Ramel. Gemensamt för alla var att musiken var textdriven och leken med ord. Cajsa blev själv Zappafrälst då hon sökte det komplicerade. Hon började skriva texter i bandet ”Plusgrader” i Umeå. Något hon fortsatt med i olika former under sitt liv. Vi talar om hur Cajsa avbröt sin utbildning till tvåämneslärare för ett erbjudande om ett vikariat som teatermusiker på Folkteatern som blev långvarigt. Hon berättar varför hon till slut ändå valde pedagogiken, en intressant berättelse om villkoren i kreativa yrken. Vi talar om de mekanismer som avgör vilka barn som söker musikklass, som finns som val på skolan där Cajsa arbetar. Mekanismer som får effekter på barns möjligheter till att utveckla sina kreativa förmågor i stort. Vi talar om varför Cajsa valde svenska som andraspråk som ett ytterligare ämne att undervisa i och om hur hon ser på möjligheterna som finns i hennes undervisning i båda ämnena. Till exempel hur hon, i ämnet musik, framtvingat av omständigheter under pandemin, uppfann en ny metod som gav fantastiska resultat. Det gjorde att barn som hade ett annat sätt att närma sig sång än den norm som vi vanligtvis har i svenska skolor, plötsligt hittade sin röst. Cajsa är ”förstelärare”. Här får vi veta att de föreställningar jag hade om den titeln inte stämmer. Berättelsen om ”Svenska Popkören”, för alla över 65 år, är ren och skär glädje och borde finnas i varje stadsdel överallt. Jag har själv sett den fantastiska kören, de förmedlar livserfarenhet, lust och sångglädje. Lyssna på allt detta och mycket mer. Jag frågar om Cajsa tror att vi kan få till ett samtal om vikten av konst, kultur och folkbildning. Cajsa: ”Det måste till ett samtal, det är där vi behöver börja. Det jäser när vi talar om ungdomar och kriminalitet samtidigt som man skär ner på kultur och skola. Och vi, vi som arbetar med ungdomar, vi som kan frågorna, vi har inte det mandat som vi behöver! Vi får alltid skulden, men vi får aldrig möjlighet och resurser för att göra någonting. Jag tror att tiden är mogen för att det ska hända någonting nu!

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Kristina Alstam, forskare vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet och skådespelare. Hon driver även podden ”Med kriminella hälsningar” ”En podd om socialt arbete, svåra frågor och obehagliga sanningar.” Lyssna på en mycket insatt forskare både där och i denna intervju. Kristina beskriver sin uppväxt som klichéartad medelklass, hon blev tidigt expressiv i sina uttryck och har haft ett intresse för samhällsfrågor med vänsterperspektiv sedan tidig ålder. Något som först ledde till en skådespelarutbildning och karriär med en masterexamen i Helsingfors. Där bildade hon tillsammans med några klasskamrater som var kvinnor och, som hon, kände sig exkluderade en fri professionell grupp, ”Subfrau”. De undersökte könsroller mycket praktiskt via metoden ”Drag King”, alltså att klä sig, sminka sig och föra sig som män. Hör Kristina berätta om hur de upptäckte det ”maskulina kapitalet.” De reste med en snabbt hopfogad föreställning och ett självförtroende bättre än materialet till Kvinnoteaterfestivalen i Haparanda/Torneå och vann Stora publikpriset. Kristina tröttnade på att som skådespelare komma sist in i processen, bytte bana, utbildade sig till socionom och började forska. Hon upptäckte tjusningen i att följa spår. Hon blev inbjuden till ett projekt om förebyggande och främjandearbete i förorten och då var steget inte långt till frågor om kriminalitet och den segregerade staden. Hon har studerat ett arbete i Lövgärdet, en förort till Göteborg som brukar kallas ”utsatt”, men som forskarna benämner ”eftersatt”. Där bedriver man ett demokratiarbete med utgångspunkt i skolan och barnen. Kristina beskriver detta i vårt samtal. Hon har också följt ett brottsförebyggande arbete i en annan förort, Hjällbo, som då är ett av fyra områden i Sverige i studien. Kristina talar om föreställningarna om förorten som både demoniserande och romantiserande. Hon delger resultaten till allmänheten på olika sätt till exempel i poddform, och undervisar. Vi talar om arbetarrörelsen och synen på konst, kultur och folkbildning. Kristina menar att vi måste skilja på rörelsens folk, de som bär upp kulturlivet i landet i föreningar och kulturhus och ledningen. Hennes förtroende för de förstnämnda är stort, hon ser att folket värnar om både konsten, kulturen och folkbildningen, men att ledningen gjorde ett stort misstag när de gjorde sig av med arbetarpressen. Hör mer om detta, om hur hon ser på klassbegreppet i dag, politikens förhållande till forskningen, dess förslag till lösningar och åtgärder på hennes område och mycket mer i samtalet. Kristina: ”Det är inte säkert att vi kan rädda Lövgärdet genom att de får se barnteater. Men, varför ska inte alla barn ha samma rättigheter? Det är där samtalet måste börja. Hur kommer det sig att vi har genererat en sådan struktur och en sådan föreställning om konst och kultur som gör att du måste vara bättre bemedlad för att kunna välja konst och kultur? Du måste ha möjlighet att både välja och välja bort. Jag ifrågasätter också föreställningen att det skulle ha funnits ”en bildad borgerlighet” När var de intresserade av bildning för alla? Det har varit ett sätt för arbetarklassen att resa sig. Det är en verklig antagonism. Det är till exempel fint att se allmänhetens stöd för Folkteatern i Göteborg!”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Johan Bernander, skådespelare, regissör, dramatiker, tidigare teaterchef på regionteatern i Blekinge Kronoberg som nu driver Teatern i Västra Alsjö. Johan beskriver sig själv som ”en rastlös själ som de senaste fyrtio åren startat diverse mer eller mindre knasiga projekt.” Han och jag gick i samma teaterhögskoleklass i Malmö 1977-1980. Därefter sökte han sig till hemstaden Växjö för att dela med sig av kunskaper som han fått under utbildningen. Från Staffan Göthe och från Skånska Teatern i Landskrona, två inspiratörer i vår utbildning som vi enas om i samtalet gav oss en kulturpolitisk grund att stå på. Johan har sedan dess hunnit med att vara en motvillig teaterchef i Växjö, något som resulterade i att han fick en utmattningsdepression. Han hade för många uppgifter på sin lott, som så många i den kulturella världen. Det är ingen ”lyxvärld av bortskämda” precis. Johan vill trots det inte ha det ogjort då erfarenheten gett honom verktyg både som pedagog och som regissör. Han gick regilinjen efter en tid som dramaturg då han kände att han ville ta ansvar för helheten. Johan har regisserat på ett antal teatrar, sedan första uppsättningen med Staffan Göthes ”Den itusågade damen”, har han återkommit till Stadra Teater som drivs av skådespelaren Magnus Wetterholm. En liten, välbesökt och kungamedalj-belönad scen. Johan initierade också tillkomsten av Farnaz Arbabis uppmärksammade uppsättning av Utvandrarna och en uppsättning av De knutna händerna, båda av Wilhelm Moberg under sin tid som chef i Växjö och han regisserade själv en amatöruppsättning med verklighetsbakgrund om när jazzen kom till Kalmar. Alla äldre berättelser med en obehaglig aktualitet i dagens hårdnande klimat. Han fick syn på Enheduanna, världens kanske första författare, i en pjäs av Anna Hammarstedt som han regisserade för Ölands Dramatiska Teater och i Arabia Felix eller Resan till det lyckliga Arabien berättas om en man som också la grunden för vår tryckfrihetsförordning. Johan berättar om hur musiken alltid har en plats i hans skapande, om Månkören och Tom Waits orkester och om sin tid som utbildningsledare på Ölands folkhögskola. Johan växte upp på en folkhögskola där hans pappa var lärare så folkhögskolan och folkbildningen är något han håller högt och känner oro för i dag. Om allt detta och mycket mer talar vi. Om scenkonst för barn och unga som alltid har legat Johan varmt om hjärtat något som han också prisats för. Flera stipendier har det blivit, men inga långsiktiga anslag. Han föredrar ändå friheten med en egen scen i ett gammalt missionshus. Teatern i Västra Alsjö som han nu driver i föreningsform där han bland annat erbjuder musik, litteratur och folkbildning i konceptet Oväntad onsdag. 40 platser, fullsatt och utomhus, när jag var inbjuden att medverka i våras. Ett citat från en tidigare besökare lyder: ”Jag hade ingen aning om att det var just det här jag ville ha!” Ping Sophia Jarl! Johan: ”Jag blir förtvivlad när man inte tar barn på allvar. Jag vill göra sånt som stärker barns självkänsla. Jag försöker förstå att det finns nya uttryck som kan vara bra, men det får inte bli för mycket flams. Och inte förbud mot alvaret, mot att berätta om döden… Som i USA.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Carsten Brosjö, ämneslärare i teater på Estetiska programmet, lärare i estetisk kommunikation samt en flitig debattör i tidningen ”Vi lärare”, som ges ut av Sveriges lärare. Carsten växte upp i Helsingborg där han tidigt blev intresserad av att spela teater, han hade en låda med kläder och rekvisita hemma och varje lördagsmorgon underhöll han föräldrarna. Han gick kulturskola genom alla stadier i grundskolan, där kände han sig glad och blev sedd på ett sätt som han inte gjorde i mellan- och högstadieskolan där han mobbades. När det blev dags att börja gymnasiet så var estetiska programmet med teaterinriktning ett självklart val och hans mamma såg skillnaden i hans mående när han skulle i väg till skolan. När Carsten tog studenten hade Göteborgs universitet startat en teaterlärarutbildning och dit ville han för att själv kunna inspirera och stödja unga i sitt teaterskapande. Han kände att hans egna teaterlärare på kulturskolan och gymnasiet hade gett honom så mycket i livet. Vi diskuterar hur signaler från politiken, samhället, annan skolpersonal och vårdnadshavare ofta framställer Estetiska programmet som något bortkastat, en utbildning som eleverna bör välja bort för att i stället ”bli något”, att ”där går bara konstiga elever”. Det finns fördomar om att det Estetiska programmet inte ger behörighet till högskola. Detta har troligen lett till att färre söker programmet och allt färre söker den sedan 2011 och gymnasiereformen som genomfördes då. De som går estetprogrammet har till övervägande del minst en högskoleutbildad förälder och nationellt sett är det övervägande flickor och få elever med utländsk bakgrund på programmet. Carsten hänvisar till ett antal internationella studier. En av dem visar att länder lyckas bra i PISA-test värderar också estetiska ämnen och kreativitet högt. Sverige låg hyfsat till i den senaste mätningen från 2018, men ett stort antal elevgrupper, ungdomar som kom till Sverige 2015, uteslöts från att delta i proven. Men regelverket menade att de hade gått tillräckligt länge i svensk skola för att kunna delta. Riksrevisionen menar att 2018 års resultat därför bör tolkas med viss försiktighet. Vi pratar också om forskning som visar att teater och drama som skolämnen utvecklar bland annat språkförmåga och empati. Kulturskolans elever har samma sammansättning som på estetprogrammet. Kulturskolan borde, enligt Kulturskolerådet, vara kostnadsfri och lika för alla barn, men det är upp till kommunerna. Priserna varierar också. Carsten redogör vidare för forskning som visar på sambandet mellan lek, konst, kultur, lärande och utveckling, både för samhället och individen. Han har utförligt skrivit om detta ämne i "Vi lärare" Carsten berättar om Kramfors estetprogram där han arbetar på en särskild teaterinriktning som har musikalprofil, om kommunens kostnadsfria kulturskola där lärare reser ut till skolor i glesbygden och om vad ämnet Estetisk kommunikation innebär. Carsten menar att politiker och chefer bör besöka verksamheter och möta de som arbetar där för att få underlag för beslut i stället för att gissa i sådana viktiga frågor som skola och kulturskola. Carsten: ”Enligt skollagen är vår uppgift som lärare att förbereda barnen för vuxenlivet. Vi ska främja deras personliga utveckling så att de blir aktiva, kreativa, kompetenta, ansvarskännande samhällsmedborgare. De ska bli någon – inte något.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Linus Tunström, regissör inom teater, dans, film och musikal med lång erfarenhet från såväl svenskt som europeiskt kulturliv och även som VD och teaterchef för Uppsala stadsteater. Wikipedia Linus växte upp i kulturell miljö som son till två av Sveriges stora konstnärer Lena Cronqvist och Göran Tunström. Han berättar om hur han satt och tecknade på vernissager och hörde sin far läsa texter under arbete för kollegor och om hur hans lekar i hemmet med föräldrarna påverkat hans sätt att ta sig an arbetet som regissör. Linus beskriver sig som en nyfiken person med lust att lära nytt. Vi får följa hans utveckling från ung regiaspirant på Teater Galeasen där konstnärlige ledaren Rickard Günther var hans mentor och ganska hårdhänt undervisade i grunderna för regi, via utbildning vid Theâtre Jacques Lecoq i Paris och en succéartad frilanstillvaro som slutade med att han 36 år gammal sökte och fick jobbet som VD för Uppsala stadsteater i längtan efter sammanhang. Hör den intressanta historien om sökprocessen, mötet med press och media och den filosofi och strategi som resulterade i att teatern fick Sveriges Teaterkritikers pris 2009 med motiveringen ”Sveriges mest dynamiska scen”. Vi talar också om några tillfälligheter som ledde till att Linus fick uppdrag på Cullbergbaletten och att han började arbeta med film, den senare historien är dråplig och säger en del om hur motstånd föder kreativitet. Vi talar om skillnader. I att regissera skådespelare och dansare. I teatertradition om vi jämför Sverige och Tyskland, där Linus arbetat. Om skillnaden mellan att vara regissör och att vara teaterchef och ha helhetsansvar. Nu föreläser Linus om kreativt ledarskap utifrån sin gedigna erfarenhet. Missa inte heller en underbar berättelse från Syd-Koster som han hört berättas av sina föräldrar om hur en människas längtan efter konst och kultur kan ta sig uttryck. Om allt detta och mycket mer talar vi. Linus: ”Det arbete som sker inom kulturen, den kunskap som vi har med oss är nödvändigt för ett lands välstånd på så många plan. Rent krasst för företag att bli kreativa och hålla sig framme och kunna konkurrera så behöver man både kunskap och discipliner från kulturen. Men också för att hålla samman ett land. Vi har helt enkelt inte råd att låta bli. För då kommer det att gå dåligt. Då hamnar vi kanske som i USA där Michelangelos staty David leder till att en lärare får sparken. Jag skulle verkligen önska att politiken började formulera visioner där kulturen är en stark del av det.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Alex Bergström, socialdemokratisk kommun och regionpolitiker i Västra Götalandsregionen, bland annat är han ordförande i Kulturnämnden. Wikipedia Alex är en idrotts- och naturintresserad Skaraborgare med särskilt intresse för konst och kultur som gärna går på teater, besöker museer och ser på konst tillsammans med sin fru. Han är kulturpolitiker och har haft uppdrag i styrelserna för Film i Väst och Folkteatern, en teater som nu attackeras av högerpopulister, av ideologiska skäl, menar Alex. Han säger att det är möjligt nu då ”Vargen är i rummet”. Det vill säga att Sverigedemokraterna ingår i regeringsunderlaget och har stort inflytande, det har förändrat spelplanen för hela konst och kulturområdet. När vi ses för intervjun har han just diskuterat en regeringspromemoria inom SKR (Sveriges kommuner och regioner) där det föreslås att Folkbildningsrådet inte längre ska få fördela medel till bildningsförbund och folkhögskolor, utan det ska regeringen göra. SD:s utökade inflytande har förändrat debatten, hur media förhåller sig och att nu ”armlängds avstånd” kan ifrågasättas. Det menar Alex till exempel är anledningen till att inget sades under valdebatten om att konsten och kulturen under Covidpandemin höll många uppe genom kreativa sätt att tillgängliggöra sig trots restriktioner. Alex menar att konst, kultur och bildning inte nämns i debatten. Allting ska mätas och helst inom New Public management. Det språkbruket NPM är hämtat från näringslivet och kulturens immateriella värden går inte att mäta på samma sätt som andra politikområden. Då lämnas dessa frågor därhän, av politiken, av media och därmed i väljarnas medvetande. Alex är en varm förespråkare av folkbildningen och berättar historien om folkhögskolorna. Han berättar även om hur han ser sitt uppdrag som kulturpolitiker. Han ser gärna att det skapas fler mötesplatser för politiker av alla slag och oss från kultursektorn, så som det finns inom andra politikområden. Detta för att öka förståelsen – från båda håll. Lyssna på en erfaren och passionerad kulturpolitiker som arbetar för att konst, kultur och folkbildning ska få sin självklara plats under rubriken ”välfärd”. Han ger också ett boktips för sommaren, ”Bröllopspogromen” , ingen jippobok säger Alex, men mycket läsvärd, inte minst för kulturpolitiker! Alex: ”Ett samhälle utan konst och kultur är extremt torrt och fattigt. Mönstret hur SD tar sig an de kulturpolitiska frågorna är att man börjar med folkbildningen, folkhögskolorna och studieförbunden och sedan går vidare. Då behöver vi, andra partier vara väldigt tydliga och stoppa nu. Nej! Och inte tänka att vi tycker att det kan vi släppa så blir de nöjda, Drag Queens, vissa böcker på biblioteket o.s.v. Då behöver vi en verktygslåda från regeringen för att skydda institutionerna från den klåfingrigheten. Vi har några lagar, bibliotekslagen, museilagen, men vi behöver fler verktyg för att kunna garantera verksamheterna friheten och att de kan vara orädda.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet sedan 2018. Wikipedia, Anders Lindberg Anders växte upp i Högsbohöjd i Göteborg, han var engagerad i scoutrörelsen och blev tidigt aktiv inom S. Han var ordförande i Internationella utskottet, satt i förbundsstyrelsen i SSU på nationell nivå och var ordförande i SSU Göteborg. Anders gick folkhögskola, ämnet fritidsliv och detta har format hans kultursyn där han ser folkbildningen, som nu hotas, som grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Anders har innehaft ett antal poster inom socialdemokratin, både som politiker och som tjänsteman, i den senare rollen skrev och redigerade han texter åt andra. När Karin Pettersson blev chefredaktör på Aftonbladet 2010 rekryterade hon Anders till ledarredaktionen. Lyssna till en både intressant, lärorik och underhållande intervju om Sverige och svensk och europeisk politik. Om högervridningen och dess konsekvenser, de vi redan ser och vad vi kan förvänta oss i framtiden. Om den politiska litteratur som Anders läste i det nyliberala systemskiftet på 90-talet. Om SD och Kulturkriget, som han menar startade redan på 90-talet och hur SD kopierat arbetarrörelsens sätt att bygga sin organisation, skapa egna medier o.s.v. Anders menar att SD inte är intresserade av kultur, men ”lajvar kulturkrig” då det i själva verket är ett ”identitetskrig”. Anders talar även om behovet av självkritik inom S och behovet av en progressiv och samlad vänsteropinion nu. Om ett förlorat självförtroende och att man inom arbetarrörelsen också förlorat tron på politiken som verktyg för att förändra samhället. Vi talar om Tidöavtalets förslag och om hur SD:s retorik förändrat vad som är möjligt att säga och föreslå – över hela det politiska fältet. Anders berättar om vad han upplevt under resor i Europa och som han ser kan sprida sig hit vad gäller hur makten förhåller sig till historien och till medborgarna. På ett helt annat sätt än vi är vana vid och att han tror att människor sakta börjar upptäcka faran i och med den borgerliga regeringens lögner och de nya lagar som stiftas i Sverige i rask takt och som inskränker mänskliga fri- och rättigheter. Han ger även ett mycket inspirerande exempel från kvinnors kamp för aborträtten i Polen. Anders: ”Jag tror att det är institutioner som driver debatter. Jag tror att nu gäller det folkbildningen. Efter det kommer biblioteken och teatrarna m.m. Men nu står striden om de stora studieförbunden, om folkhögskolornas finansiering o.s.v. Och den striden måste vi ta för det är den striden som kommer att avgöra resten. Vi går in i en fas nu där mycket av det vi trott vara självklart, en framgångsrik biståndspolitik, en framgångsrik folkbildning, en framgångsrik kulturpolitik, det kommer att vara kopplingen. Då måste vi organisera oss och arbeta inom facken, de politiska partierna och civilsamhället. Vi måste också samarbeta mellan de progressiva krafterna, som S, V och MP och det drivs succesivt fram nu.”

Tomas Forsell Del 2

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Tomas Forssell, musiker och skådespelare, bl.a. känd från rockgruppen Nynningen Podden ges i två delar. Tomas som kommer från Eksjö togs in på Wendelsbergs folkhögskola redan som 16-åring och har sedan dess varit en kugge i svenskt teater och musikliv. Det förstår man om man lyssnar till detta samtal. Vi får veta hur han via Göran Stangertz kom till Göteborgs stadsteater som statist, fick en roll i tv-serien ”Friställd” av Bengt Bratt och utbildade sig på Skara skolscen. Han kom tillbaka till Göteborg, arbetade i Teater Fem, reste runt på fängelser med en provocerande föreställning, mötte Bertil Goldberg och Totta Näslund och bildade rockbandet ”Nynningen” som han nu gör bokslut över med en vinylplatta, delvis outgivet, och en booklet. Vi får veta mycket om vad som hände i svenskt teater- och musikliv, främst inom proggen, under 70- och 80-talen och om hur trådarna löpte kors och tvärs mellan de olika konstellationerna. Tomas arbetade under en tid i Norrbotten. Han var med om att bilda Skottes musikteater som en tid senare blev Gävles barnteaterverksamhet, hör honom berätta den historien. Han startade också sin radiokarriär där och fick upp ögonen för relationen Norrland och det han kallar storsamhället Sverige. Tomas berättar också om sina inspiratörer. Den förste var rockikonen Frank Zappa som Tomas träffat personligen. Den andre var den ryske diktaren Vladimir Majakovski vars diktsamling ”För full hals” tonsattes av Nynningen och blev till en föreställning som spelades på turné för högstadiet. Barnperspektivet har alltid varit viktigt för Tomas och han berättar om sin syn på hur det glidit från att barnkultur hade hög status på 70-talet till nu när till exempel barnradion, som han arbetat inom och varit med och utvecklat under många år, endast finns på webben. Tomas själv har fått en Grammis för årets barnproduktion och Prix Nordica 1:A pris journalistisk klass för sina barnprogram. Han har också 1500 färdiginspelade program för barn med välrenommerade artister som ingen är intresserad av att sända. Vi får även höra om den enda anställning han haft under sitt yrkesliv, som ansvarig för en förberedande utbildning för scenkonst på Ölands folkhögskola. Något som gett Tomas mycket. Tomas: ”Du kan aldrig göra dig till när du möter en barnpublik. Du måste vara ärlig och det är spännande och utvecklande. På 70-talet var barnkultur viktig och det gjordes mycket som var bra. Jag måste tro på att det är möjligt att få till ett samtal och nu är jag både verksam inom kulturen och inom politiken för V och ska i midsommarveckan delta i ett möte där kulturministern närvarar och i ett samtal där bland andra förra kulturministern Amanda Lind deltar.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Tapio Salonen, socionom och forskare med inriktning på välfärdsfrågor. Han disputerade 1993 vid Lunds universitet, är verksam som professor i socialt arbete och var dekan för Fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö högskola fram till 2017. Tapio leder sedan 2018 en forskargrupp som fokuserar på bostadssociala frågor och som särskilt studerar allmännyttan och lokal bostadspolitik i ett bredare välfärdsperspektiv. Inom ramen för det har han skrivit en fallstudie om ”Samhällsbygget Gårdsten” , ett s.k. ”utsatt område” i Göteborg, som Tapio menar snarare borde kallas ”eftersatt”. Tapio kom till Sverige i slutet av 50-talet med sina föräldrar från Finland, det var svårt att försörja en barnfamilj i Finland då så de flyttade till Landskrona där det fanns arbete som svarvare för pappan och som sömmerska för mamman. Tapio var intresserad av bollsporter, men blev också tidigt politiskt engagerad då han tydligt såg klassamhället och ville förstå orsakerna till det. I slutet av 90-talet kontaktades han för att följa Gårdstensbostäder, ett nytt samhällsnyttigt bolag i Göteborg med uppdrag att rusta upp ett förfallet område med stort inflytande av de boende. De boende har majoritet i styrelsen. Uppdraget innefattade anställda välutbildade husvärdar som är tillgängliga och finns utplacerade på flera platser i området. En anställd trygghetsgrupp. En dialogbaserad verksamhet där föreningslivet involveras och får stöd av bolaget. Att samhällsservicen byggs upp, från att helt ha saknats. Att bostäder, inte enbart rustas upp utan att tillbygge sker med blandade boendeformer och ett utbyggt centrum. Att hållbarhet finns med från start. Uppdraget är långsiktigt med politiskt stöd som sträcker sig över maktskiften och mandatperioder, inte konfliktfritt, men stabilt. Efter att ha följt utvecklingen i 25 år har Tapio Salonen nu skrivit en fallstudie och konstaterar: Tapio: ”Man måste ha is i magen och satsa långsiktigt i dessa områden. Det är långa processer innan man kan ta nästa steg. Politiken är kortsiktig, man måste tänka på de behov som barn och unga har. Lärdomen från Gårdsten är att man bygger lokalsamhälle underifrån. Gårdstensbostäder har varit en pålitlig partner för både idrottsföreningar och kulturella verksamheter.” Polisen Ulf Merlander, som tidigare arbetat i Gårdsten och varit polischef i nordöstra Göteborg har sagt: ”Jag är trött på att politiker åker till New York och Manchester på studiebesök när de kunde ha tagit bussen till Gårdsten för att se hur de har gjort.” Han är nu ny VD för Gårdstensbostäder. Lyssna på en intressant beskrivning av ett långsiktigt arbete som lett till att Gårdsten nyligen togs bort från polisens lista på ”utsatta områden”.

Kulturförsvaret presenterar stolt Maria Zennström; författare, kritiker och översättare. Maria föddes i Stockholm på 60-talet, hennes pappa var Per-Olov Zennström, känd kulturjournalist och kritiker som var aktiv i dåvarande VPK (tidigare SKP). Marias mamma var ryska från en kulturintresserad släkt där morfadern var litteraturprofessor och specialist på författaren Alexandr Pusjkin. För Maria var läsande och skrivande både ett rum för trygghet och ett område på vilket hon blev sedd och bekräftad, både hemma och i skolan där hon fick läsa upp texter hon skrivit på avslutningar och höra att det var författare hon skulle bli. Hon var duktig på språk, men ryska lärde hon sig först som vuxen då hon ville komma i kontakt med sitt ursprung. Maria har sedan flera år arbetat med ett konstnärligt forskningsprojekt om sin far, som dog när hon bara var 14 år. Han var initiativtagare till det första kulturpolitiska program något svenskt politiskt parti haft, antaget 1948 av dåvarande SKP och som senare på många punkter skulle genomföras av socialdemokratin. Programmet sätter in konsten och kulturen i ett samhälleligt perspektiv som Maria menar har glömts bort av arbetarrörelsen i takt med att samhället blivit alltmer ekonomistiskt. Bland annat har kulturen tvingats bort från innerstäderna då markhyrorna blivit alltför höga för konstnärlig och kulturell verksamhet och ABF och Folkets Hus av ekonomiska skäl har övergått från att verka folkbildande till att mest ägna sig åt uthyrning. Maria utbildade sig till författare på Nordens folkhögskola Biskops Arnö, en av många folkhögskolor som har kurser med konstnärlig inriktning där människor, ofta i andra skeden av livet än på högskolor i storstäderna, har kunnat utbilda sig och ge röst åt andra erfarenheter, både klassmässigt och i andra avseenden, menar Maria. Hon ser en stor fara i att folkbildningen i stort nu hotas. Hon resonerar också kring hur den konstnärliga forskningen kan kännas sluten, inte minst för att den ofta redovisas på engelska. Vi får veta mer om vad Maria hittat i forskningen kring sin pappa och om hennes syn på arbetarrörelsens utveckling. Vi får också via ett besök som hon gjorde i Ryssland i somras, en recension av en bok om Aleksej Navalnyj och hans modiga motståndsarbete och inte minst utifrån den roman som hon skrivit ”Katarinas sovjetiska upplevelser” ta del av Marias tankar kring Sovjet/Ryssland i går och i dag. Romanen fick Maria Borås tidnings debutantpris för 2001. En berättelse som ställer mycket på ända, vad gäller i alla fall min bild av Sovjet och Öst. Maria berättar att romanen är ett resultat av miljön och pedagogiken som fanns på folkhögskolan på Biskops Arnö. Vi talar även om hennes andra roman ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt mycket kärlek” som formmässigt inspirerats av författaren Sven Lindqvist. Ett intressant samtal om privat kontra personligt, form och innehåll. Vi får även höra om en middag som dåvarande ordförande för S, Håkan Juholt, bjöd in kulturskapare till, ett minne som Maria vårdar och mycket mer. Något som vi inte vårdar i Sverige däremot, det är vårt kulturpolitiska arv, säger Maria. Och det löses inte genom att skapa en kulturkanon. Maria: ”Jag tror att det är möjligt att få till ett samtal om arbetarrörelsen, konsten och kulturen och att det är i Göteborg som förutsättningarna för det finns. Där finns engagemanget bland de verksamma och intresse från regionens kulturchef att lyssna, det har jag själv upplevt i ett samtal som jag deltog i tillsammans med henne och författaren och professorn Stefan Jonsson, på inbjudan av Kulturvänstern.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Eric Rosén, journalist, författare och opinionsbildare som arbetar som kulturredaktör på Aftonbladet. Eric växte upp i Eskilstuna och Norrköping i en familj där det var fattigt och pappan var missbrukare, något som Eric skrivit om i den självbiografiska "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort" som syftar på att pappan åtalades för ett dråp. Föräldrarna var kulturintresserade så läsande var självklart både i hemmet och i skolan. Eric var även intresserad av politik och ville uttrycka sina åsikter. Han kallar valet av yrke ofrivilligt då han började frilansa som journalist utan att se det som sin framtid. Eric rekryterades till LO:s mediasatsning ”Politism” och när den lades ner kom han till Aftonbladet där han känner sig hemma. Eric för intressanta resonemang kring hur arbetarrörelsen, både S och V, gett upp ”Kulturkriget”. Att man därmed lämnat fältet fritt för SD. Att arbetarrörelsen har en beröringsskräck med det som uppfattas som kultureliten. Att man köpt SD:s världsbild och därmed också bidrar till den karikerade bilden av arbetaren som gör att konst och kultur blir en ickefråga i välfärden. Han menar också att arbetarrörelsen köpt SD:s och högerns idé om att kultureliten är ett större hot mot arbetare än kapitalet, Lex Donald Trump. Eric menar att arbetarrörelsen inte längre tror att arbetaren/människan är föränderlig och att SD är mycket intresserade av att satsa på en konstnärlig och kulturell kader som de kan kontrollera. Problemet med arbetarrörelsen är det totala ointresset, menar Eric. Vi talar givetvis om den s.k. spionerilagen som Eric skrivit en hel del om. Han förklarar vad den kan leda till i värsta fall. Han berättar om hur han tror att de stora mediahusen kommer att hantera frågan framöver. Han svarar på mina frågor om det kan leda till självcensur, ifall uppgiftslämnare, som också kan åtalas, kan bli mer försiktiga med att berätta vad de vet. Han talar om vad som kan hända om man från regering och riksdag inte tycker att de repressiva åtgärder som vidtagits redan, oklart varför, räcker. Hur långt är man beredda att gå nu när M och S tävlar i att lägga mest långtgående förslag i att inskränka både medborgares och press och medias rättigheter? Det ligger redan ett nytt förslag ”Återkallelse av sändningstillstånd med hänsyn till rikets säkerhet”. Eric: ”Jag tror att vi måste orka ta en massa debatter och konflikter, orka sätta oss in i de förslag som kommer om Public services finansiering, att vi måste orka ta diskussionerna om konstens och kulturens egenvärde i ett samhälle. Man måste aktivera sig och engagera sig och försöka hitta nya idéer. De som vill motsatsen är engagerade och då måste alla som vill värna kulturen också vara det.”

Kulturförsvaret presenterar stolt Ingemar Fasth, tidigare konstnärlig ledare för bland annat den internationella författarscenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Ingemar växte upp i Tranås som en glad och känslig pojke. Sladdbarn med två syskon. Pappa var polis och mamma hemmafru tills Ingemar var stor nog att lämna. Då började hon arbeta i bokhandel. Böcker var ett stort intresse och hon introducerade Ingemar i böckernas värld med ”Barndomslandet” som var en bokserie som innehöll både sagor, poesi och andra berättelser. Ingemar uppfattade Tranås som inskränkt och ville bort tidigt, han flyttade till Stockholm för att arbeta och finna ett annat liv. Som man kunde göra på 70-talet gick han en augustidag in på Kulturhuset vid Sergels Torg och frågade efter jobb, det fanns och under flera år reste han runt i bokbuss i Stockholms förorter som biblioteksassistent. Ett arbete som han beskriver som oerhört givande. När han återvänder till Kulturhuset Stadsteatern 1994 så börjar han skapa en programverksamhet där svenska författare bjuds in för samtal. Och inför att Stockholm blir kulturhuvudstad 1998 vidgas det till att bli en internationell författarscen. Ingemar berättar om uppbyggnaden, hur verksamheten från början var kostnadsfri, men sedan belades med entré. Om litteraturpriset som han instiftade, där både författare och översättare belönas och om alla intressanta gäster. Vi talar mycket om läsandets betydelse, om vikten av att barn och unga introduceras till läsning, särskilt om det inte finns hemma. Att det är nödvändigt med skolbibliotek med utbildad bibliotekarie i varje skola enligt det förslag som Gustav Fridolin lade fram efter en utredning för några år sedan. Om behovet av mötesplatser och hur humaniora fått stryka på foten inom utbildningen till förmån för matte. Efter pensioneringen från författarscenen har Ingemar byggt upp en ny scen, i Bodafors i Småland. Hör honom berätta om kulturgatan och om när hela bygden kommer och lyssnar på författarna i sommarhettan. Kultur intresserar. Tvärtemot vad många politiker tror. Ingemar menar att Sverige är ett ingenjörsland med en fantastisk teknikutveckling, men att människan också behöver uppmuntras till att reflektera och att möta en text gör oss medskapande. Han frågar sig vad politiker och andra makthavare gör för att uppmuntra utvecklingen av vår själ nu när mobilerna pockar på med omedelbar behovstillfredsställelse. Ingemar ger några exempel på starka möten och berättelser som han bär med sig och säger att det inte bör vara utövarna som ska stå för kraven på att konst och kultur får sin plats i samhället, det måste vara de politiska partierna som driver på. Där menar han att vänstern måste begå självkritik. Både S och V har redovisat sin eftervalsanalys, men var finns konsten och kulturen i den, frågar sig Ingemar? Människan är också upptagen av det som ger glans och skönhet menar han. Privat lever Ingemar med Staffan Göthe, en av våra främsta dramatiker och skådespelare. ”Det är en gåva att få leva med honom, ett pågående samtal med en lekande läsande människa” säger Ingemar. Ingemar: ”Att behärska språket är att behärska sitt liv.”

Del 2. Iwar var tidigt fackligt engagerad centralt och drev frågan om regionteatrar. Han lämnade Folkteatern för att vara med och bilda Riksteaterns Växjöensemble. Där började samarbetet med regissören Finn Poulsen som i sin tur mötte en nybakad skådespelare som skrev nyskapande dramatik för unga, Staffan Göthe. I Växjöensemblen fanns även kollegan från Folkteatern Birgitta Pettersson. Folkteatern ville ha tillbaka Iwar, nu som chef och Finn Poulsen, Birgitta Pettersson och Staffan Göthe följde med. Iwar startade Folkteatern Besöker med Finn Poulsen som konstnärlig ledare, för att erbjuda teater där människor bor och arbetar och där det finns föreningar. Teatern står ju arbetarrörelsen nära och på 70-talet fanns det utrymme för konst och kultur på arbetsplatser, på fackliga kurser och det fanns bidrag att söka för föreningslivet. Chefsjobbet intresserade dock inte Iwar som snabbt ville lämna över till Lennart Hjulström. Iwar fortsatte sin karriär som skådespelare, både på Folkteatern och på andra teatrar. Han varvade chefsjobbet med att vara fackets ordförande på Folkteatern i ett par omgångar, men det var på arbetstagarsidan han trivdes. Han mötte skådespelerskan Birgitta Ulfsson på 80-talet och de levde ihop fram till hennes död 2017. Iwar beskriver väldigt fint hur mötet med henne förändrade hans sätt att se på teatern och livet och hur det utvecklade honom som människa. Att deras frukostar var som seminarier. Iwar beskriver sig själv som en ickeakademisk person, men han har innehaft en tjänst som adjungerad professor i ämnet Talgestaltning på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Med en metod för textanalys som han själv forskat fram under sitt yrkesliv. Att vara skådespelare är ett livslångt lärande i att gestalta. Iwar har arbetat inom alla genrer på olika typer av scener i olika format och i olika typer av roller. Han började i Kar de Mumma-revyn och nu får vi snart se honom i en tv-serie som är inspelad, men inte sänts. Vi talar om hur det kan skilja sig hur han tar sig an en text, en roll och om vad som styr. Han känner sig lyckligt lottad som fått arbeta med så goda regissörer, med så gediget material och att han kunnat försörja sig från 1959 och fortsatt gör det. Vi talar om förändrade förhållanden i branschen och om hur det påverkar möjligheterna för utveckling. Vi kunde ha fortsatt att prata i flera timmar. Läs gärna Iwars och Håkan Sandblads bok! Från buskis till Beckett : en bok om Iwar Wiklander Håkan Sandblad skriver i boken att det är märkligt att Iwar inte förärats en spårvagn. Vi enas om att de utmärkelser Iwar fått, bland annat medaljen Litterus et Artibus smäller högre än en spårvagn.

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Iwar Wiklander skådespelare och medlem i Teaterförbundet/Facket för Scen och film sedan 1959. Podden ges i två delar, I del 1 talar vi om barndomen i Göteborg fram till dess att föräldrarna skiljde sig, senare i Nossebro hos morföräldrarna som var välbeställda. Iwar var ett lekande barn som skrev uppsats och lyssnade på radioteater med familjen. En vuxen sa: ”Du ska väl bli skådespelare, du som har så´n fantasi!”. Detta tog han fasta på när han fick frågan: ”Vad ska du bli när du blir stor?” Så målet fanns tidigt utan att han visste riktigt vad det var. Han sökte in vid Calle Flygares teaterskola, kom in och blev favorit hos Calle. Vi får höra om hur utbildningen bedrevs. Iwar menar att utbildningen som var privat och ofta setts över axeln, var mycket bra. Calle såg till att ha en bredd i repertoaren och ny dramatik inför de uppspel som eleverna gjorde för branschen. Efter ett uppspel på skolan och en provspelning på ”Folkan”, revyteatern i Stockholm, fick Iwar sin första anställning i Kar De Mumma-revyn 1959. Där hade han ett elevkontrakt och fick möta etablerade skådespelare som Stig Järrel, Inga Gill, Hjördis Pettersson, Lars Ekborg m. flera Efter ett antal andra engagemang, bland annat turnerande i operetter, så ville han hem till Göteborg. Han flyttade dit med sin första fru Maud och fick jobb på Folkteatern där han genast fick stora uppgifter. Han utsågs tillsammans med Birgitta Pettersson och Folke Hjort till att bli teaterns stjärnor som det satsades på med stora roller ur världsdramatiken. Något som han beskriver som en befrielse var att få göra huvudrollen i ”Styrman Karlssons flammor” för att han slapp det konstlade språk han tvingats lära sig och fick tala göteborgska. På den tiden var produktionstakten hög, fyra till fem veckors repetitionstid, sexdagarsvecka och åtta premiärer om året. På sommaren tog han jobb på annat håll, bl.a. på friluftsteatern i Helsingborg, innan Nils Poppe tog över den. Iwar har arbetat med radioteater och uppläsningar under hela sin karriär. Håkan Sandblad, journalisten och tidigare kulturchefen för Sveriges Radio i Göteborg, har skrivit om Iwar utifrån samtal som de båda haft i boken ”Från buskis till Becket”. Håkan har producerat en hel del av de produktioner som Iwar medverkat i och han berättar i boken hur han imponeras av förmågan att gestalta med rösten. Vi talar om hur Iwar arbetar med just radioteater och uppläsningar. I del 2, talar vi vidare om karriären, chefskap, fackligt arbete och om det privata. Iwar: ”När vi sysslar med fiktiva berättelser så är det inte bara berättelser. Det är ju någonting som handlar om våra liv, vår tillvaro och vårt samhälle. Vi måste hela tiden se våra berättelser som något som är ägnat att göra livet begripligt tillsammans. Och även att man får in musiken och måleriet. Vi lever i bubblor nu och plockar bara in information som angår oss just då. Samhällsandan har blivit litet så att vi avgränsar oss.”

Kulturförsvaret presenterat stolt vår poddgäst Mikael Fellenius, VD för Film i VästMikael växte upp med musiken via sin mamma och blev tidigt intresserad av slagverk med idoler som Buddy Rich. Via musikskola i Borås, musikgymnasium på Hvitfeldtska och Musikhögskolan i Göteborg med ett utbytesår vid University of Cincinatti i Ohio USA blev han yrkesmusiker. Militärtjänsten gjorde han i arméns musikpluton. Mikael arbetade som teatermusiker på Stora teatern, senare GöteborgsOperan och med Göteborgs Symfoniker, men började intressera sig för ledarskap och management. Han gick Handelshögskolan och har sedan dess innehaft ett antal chefspositioner. 2013 rekryterades han som VD till GIFF (Göteborgs internationella filmfestival) och inledde ett samarbete med Tomas Eskilsson då VD för Film i Väst, det ledde till att han erbjöds arbete som planeringschef 2015 och är sedan 2017 VD.Film i Väst firar 30-årsjubiléum 2022 och har uppnått en internationell lyskraft som motsvarar ägaren Västra Götalandsregionens mål att bli en ledande filmregion. Jag frågar vad som lett till framgången med ständiga nomineringar och priser såväl nationellt som internationellt för de filmer och serier de medfinansierar. Mikael svarar att det redan från start funnits en tydlig riktning för hur man skulle nå just dit och att man gör ständiga uppföljningar. Han påtalar också det stöd som ägaren gett och ger som mycket viktigt. Därför är han trygg i att finansieringen från regionen ligger fast oavsett majoritet. Mikael berättar i intervjun om Film i Västs organisation, när/hur och på vilka sätt de ger stöd, hur processerna för film och dramaproduktion ser ut. Vilka krav de ställer för att ge stöd, vilka krav regionen ställer på Film i Väst. Om hur de arbetar med de horisontella perspektiven. Vad betyder Film i Väst för regionens och Sveriges varumärke internationellt. Vi talar om ifall det finns en klar skiljelinje mellan publik och s.k. konstnärlig film? Kommer streamingtjänsterna att slå ut biograferna? Kommer AI (artificiell intelligens) skriva framtidens tv-drama och behövs skådespelare av kött och blod, om produktionsrabatter och varför det är viktigt för svensk filmproduktion.Sverige har erkänt mycket duktiga filmarbetare, men det är ett bristyrke trots att det finns filmarbetarutbildningar i Trollhättan och på andra håll i landet. Varför - och vad får det för konsekvenser? Film i Väst ger arbetstillfällen för såväl filmarbetare som skådespelare i Väst, men ger också mer än två gånger satsade medel genom att hotell, restauranger, taxi och andra verksamheter får del av det som spenderas. Vi talar givetvis även om film och Mikael, som arbetat inom flera konstområden, ser filmen som en dynamisk konstform med möjlighet att röra sig i tid och rum, i uttryck och mellan genrer på ett sätt som inte är lika enkelt för andra konstformer. Han berättar även om ny spännande teknik som de installerat i Trollhättan. Detta och mycket mer får ni ta del av i intervjun.Mikael: ”Jag tänker att det viktigaste är att om man vill ta en position, att det tyvärr är skralt från politiker över hela skalan med att verkligen uttala vad man tycker att kulturen tillför i ett samhälle. Sett ur demokrati och bildningsperspektivet så finns det oändligt mycket forskning som underbygger det faktum att med kultur, tillgänglig, eller möjlig att utöva så mår samhället väldigt mycket bättre. Vi vet ju också att i ett välfärdssamhälle, som vi så unikt har i Sverige, så välutbyggt och kanske bäst i världen att vi kanske inte inser hur stor del kulturen har i det. Alla vill ha den, men ingen positionerar sig och säger att den är viktig. Det är ändå en så liten del i statsbudgeten. Demokratin och yttrandefriheten kommer mycket till tals via kulturella uttryck. Där tror jag att armlängds avstånd från politiken är väldigt hälsosamt. Vi får väl se om det kommer någon paneldebatt där man till och med vågar lyfta kulturfrågan som en tillgång i det demokratiska samhället.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Fia Adler Sandblad, skådespelare, regissör, dramatiker, grundare av och konstnärlig ledare för Adas teater i Göteborg. Fia föddes av en ensamstående mamma. Som många ensamma mödrar vid den tiden så tvingades hon lämna bort sitt barn. Fia blev ett av alla barnhemsbarn. Något som präglat hennes liv trots att hon fick ett hem där hon dock kände att hon måste vara både tyst, snäll och duktig. Men, hon mötte musiken tidigt och kände sig fri när hon fick spela piano. Pianoläraren som hon fick som femåring och senare dramaläraren i skolan blev viktiga vuxna i hennes liv liksom fosterpappan Erik som fanns där i tysthet. Fia började arbeta tidigt i storkök och fann en gemenskap med kvinnorna där, upptäckte Nationalteatern som ”sa saker högt” och hon började i tonåren på en teaterkurs. Det gav henne tyvärr nya trauman. Men så deltog hon som amatör i Folkteaterns projekt ”En varvsdröm” om varvens uppgång och fall i skiftet 70–80-tal, under ledning av regissören Lennart Hjulström. Lennart Hjulström och gemenskapen i det arbetet har betytt väldigt mycket för hennes teatersyn. Hon mötte även regissören Sören Larsson och blev intresserad av fysisk teater då hon kände att orden inte räckte till för att beskriva vad hon ville säga trots att hon arbetade som journalist en tid. 1993 startade hon Adas teater som hon drivit framgångsrikt och hon har fått många stipendier och utmärkelser för sitt arbete med fokus på att utgå ifrån kvinnors kroppar och kvinnors erfarenheter i de berättelser hon gestaltat. Fia har en master i fördjupat skådespeleri och en master i dramatik vid Göteborgs universitet. När hon gjorde sin master i fördjupat skådespeleri fick de en uppgift som ändrade inriktningen på arbetet. Fia berättar om det i intervjun. Om hur det ledde fram till att hon började skriva om sitt eget liv som barnhemsbarn och om hur det har gett henne en djupare förståelse om varför hennes liv blev som det blev och gjort att hon kunnat gå vidare. Det har dessutom hjälpt så många andra som sett hennes föreställningar. ”Aldrig glömd”, som handlar om hennes biologiska mamma, spelas fortfarande. Fia tillhör också de konstnärer som har sin verksamhet inom konstnärskollektivet ”Konstepidemin” som nu hotas av dubblerade hyror från Fastighetskontoret, om detta talar vi också. Ett obegripligt handlande gentemot Göteborgs konst och kulturliv som innefattar även ett antal kollektivverkstäder. Något som inte alls finns med i debatten inför valet då man skjutit upp frågan fast hotet kvarstår. Fia: Jag önskar att alla människor som har haft en kultur- eller konstupplevelse som de tycker varit värt något ska höja sin röst och säga: ”Det här är viktigt!”. Men de som har makten har makten. Man skulle önska att konst och kulturpolitiken fick ett värde i sig, inte bara instrumentellt, att det kan vara bra för det ena och det andra, utan faktiskt för att den är viktig för våra liv och för vår demokrati. Jag tänker också på de som har hand om barn att lärare, men också föräldrar som orkar och kan, tydliggör hur viktigt det är att barn och unga får möta konst och kultur tidigt, tidigt i livet. Det vet jag av egen upplevelse.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Anders Österberg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, han sitter för Stockholms stads valkrets och är S biståndspolitiska talesperson. Han bor i Järva och är till yrket förskolelärare. Anders, som varit ordförande inom SSU i Södra Älvsborg och förbundsordförande i Unga örnar, kom in i politiken via sitt idrottsengagemang. Han menar att såväl idrotten som kulturen ger barn och unga erfarenheter utöver idrottandet och att få utöva kultur på olika sätt. Så som ansvarstagande, samarbete och en förståelse för innebörden av demokrati. Att få lära sig hur det går till att i demokratisk ordning både uttrycka sig och fatta beslut. Kulturen ger möjlighet till nya perspektiv säger Anders som tycker att den borde finnas med i högre utsträckning i alla politikområden. Anders har arbetat som förskolelärare i Husby som tillhör Järva, ett område som fått epitetet utsatt. Anders vill hellre kalla det och andra liknande områden ”eftersatta”. Han bekräftar bilden av Järva från media, men berättar om det som också är Järva i intervjun. Om hur läxhjälp och annat stöd kom i gång blixtsnabbt när pandemin bröt ut. Om alla de människor som bor där och som under pandemin höll Stockholm i gång, vårdpersonal, taxiförare, kollektivtrafikpersonal, städare, personal i handeln, alla de som inte kunde växla om och arbeta hemma. Människor som deras barn har all anledning att känna stolthet över, de som vi inte klarat pandemin utan. När tas det upp i den politiska debatten? I press och media? Om barn och unga ska känna framtidstro och våga drömma måste de få känna att dom och deras familjer betyder något för samhället som helhet menar Anders. Anders skrev ett svar på en artikel i Aftonbladet av Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) med titeln: ”Kriminaliteten börjar bli systemskiftande” Svaret fick rubriken: Att bara höja straffen räcker inte M och KD. Anders utvecklar sina tankar om detta i intervjun. Anders och Carolina Sinisalo, mamma till de två bröder som sköts i Akalla för sex år sedan där Robin 15 år dog och hans bror Alejandro blev skadad för livet, håller föreläsningar tillsammans. Om gängvåldet och vad som bör göras för att stoppa rekryteringen. De har samarbetat med forskare och civilsamhället och blivit lyssnade på berättar Anders. Carolina säger att man måste ha både mod och tålamod, säger Anders. Vi talar även om en serie artiklar i DN om hur den ”skolreform” som inleddes i början av 90-talet och som gjorde att skolresultaten sjönk och att psykisk ohälsa bland unga har ökat katastrofalt. Det har lett till att Sverige i en färsk mätning sticker ut vad gäller höga dödstal bland unga vuxna, främst beroende på självmord. Detta har resulterat i att skolministern tillsätter en utredning där hon begär in statistik och vill se över det stöd som unga med psykiska problem får/inte får. Hon vill även utreda grundskolans betygsystem där betyget F, underkänt, tenderar att underkänna inte enbart kunskapen utan människan. Lina Axelsson Kihlbom säger i en intervju: ”Vi måste få en skola som är till för alla, vi ska inte räkna bort någon.” Anders håller med och säger att som lärare är en bra dag en dag när alla elever kan gå hem och berätta att de i dag har gjort något som de känner sig stolta över. Och där menar han att konsten och kulturen har en viktig roll. Anders: Jag vill ha en stor debatt där kulturen går in i varje politikområde. Med företrädare för styrande och opposition både nationellt, regionalt och kommunalt. Där det ställs frågor om hur kulturen interagerar med andra politikområden. Det skulle vara oerhört intressant!”