Dikter

Mellan blomning och frukt rann tiden mig mellan fingrarna, omöjlig att fånga, fasthålla med dess krav på mera, Det som förlorats kunde aldrig återvinnas. Tiden aldrig återlösas när den väl förslösats. Jag såg nyponrosorna blomma vid stenmuren, kände deras söta doft fylla mitt inre rum och tiden stod still. Rönnarna vita av fräna blommor, hela träd i blom och jag stannade och såg dem blomma. Jag såg flädern vitna som i ett snöfall en doftande driva av fläderblom och det fanns ingen tid. Vår och blomning, skönhet och vällukt får tiden att stå stilla för ett ögonblick som förgår, övergår i vissnandets uppvaknande. Jag såg kronbladen falla, blomkorgarna tömmas på sina vita klasar och stå tomma, bruna och fula. Jag hade bara betraktat, inget åstadkommit medan tiden rann mig genom fingrarna med pockandet på mera. Nu förstår jag att jag ingenting förstått nu när nyponen lyser röda och svarta mot rosbuskens lövlösa taggiga grenar, bären tynger grenarna mot marken på rönnarna i väntan på sidensvansarna som en dag skall komma, fylla dem med ljudet av tusentals spröda klockor medan de skattar trädet på dess överflöd, när flädern står full av bär som druvor för dvärgar i klasar som blommorna växlat från vitt till svart. Blomningen förför, förleder och jag lät mig förblindas till att tro att vårens blomning är ögonblicket när är allt är fulländat fyller sin form verweile doch du bist so schön! medan fruktsättningen, växandet, mognandet inte är värt att betrakta i sitt skenbara vissnande, sin gråhet. Bländad av vår och blomning av krav att själv slå ut, tyngden av kronblad på mina axlar, att fånga det flyktiga ögonblicket, njuta mer, uppleva mer, prestera mera, förmera, talkören att allt är slut när blomningen är över, att tiden runnit mig genom fingrarna! Oktoberdagarna efter Brittsmäss, när frosten kommer vilken natt som helst när det är sent, snart försent för det som ännu blommar, talar ett annat språk, svarar de röda och svarta nyponen, fullbordade rosor, fulla av frön, svarar de gulröda rönnbärsklasarna förvandlade från skräp till fröfyllda bär, svarar de svarta fläderbärens korgar, fläderblommens fruktsamma metamorfos, att allt har sin tid att det tar tid, att det får ta sin tid, att låta det ske som sker med nyponrosor, med rönnblommor, med fläderblom med livet. Jag kupar mina händer och fyller dem med nypon, med rönnbär, med svarta fläderbär. Som om inte livet skulle få ta tid. Som om inte våren och hösten får ta sin tid. Som om mognandet skulle vara förslösad tid. Som om inte varje tid var sin egen fulländning.                 13.10.2017

I klostrets kalvinistiskt kala kapell ett knäfall, ett kors med Kristi kropp, ett krucifix, inga helgonbilder, inga statyetter. Inget annat än detta kors och fönster ut mot den stenlagda tomma gården, backen med allén ned mot vägen, mot ån, strömmen, blandad med blod och tårar. Inte visste jag att det enda som kan resas över denna stad av sand och aska är kors, att alla kala, vita rum genljuder av det förflutnas tystnad, tystnaden efter hammarslagen, skottsalvorna. Inte visste jag att det var här de unga männen låg, nakna med ansiktet mot marken i väntan på att dödas eller redan döda medan en, avklädd, naken, fasthållen i armarna, tvingas ned mot något som jag inte ser, som bilden inte visar, där tigandet tar vid, utanför bilden, där slutet skedde som att med slaktmask slakta kreatur, slakthuset Vilnius där de många kyrkornas klockor ringde, konsekrationsklockorna i mässan trefalt klingade, när materian transsubstantierades till kött och blod och din död firades till dess att du kommer tillbaka, stiger ned från alla korsen, alla krucifixen i Vilnius, återkommer för att skilja sanden från askan och ge döda liv. Jag vet att Sonderkommandon föregrep uppståndelsen för att undkomma domen, brände de dödades ben till aska, blandade askan med sand för vilseleda änglar och demoner. Allt detta vet jag, jag vet att vägen slutar här, att den inte är en flyktväg. jag vet att den är tillflyktslös enbart leder till askan i sanden. Det finns ingen annan i himmelen och på jorden att vända sig till i de kala kallaste rummen med fönstret mot floden som flyter av blod och tårar, ingen att ropa till att öppna ögonen, stiga ned, stiga upp för att återkomma under tubors och basuners klang som de i sanden, askan, skall höra först av alla.

Platser som jag redan tidigare uppsökt besöker jag avsiktslös igen som om jag bara kommit den vägen och det slagit mig i förbigående att på andra sidan stenfallet brann en gång en eld. På fälten hörde jag aldrig förr sångsvanar gräla i snösmältningstid, om vägen mot tundrorna, leden till de stora flodernas delta när rönnbärens stoppsignaler lyste. Jag såg resterna av en eld som brunnit ut,  slocknat i en bädd av aska, sotsvart, avbränd mark, omgiven av stenar. Jag besöker ett besök, minns ett minne av ett minne som brann utan eld, utan lågor. Där jag står syns inga spår av det förflutnas eld och stenar. Jag ser andra stenar, block, gröna av mossa, tunga, drypande av höstregn, fläckiga av de mystiska lavarna, eksem på en människokropp livstecken på stenblock. Levande stenar i sin tid. Ännu två timmar till mörkret. Gryningen redan skymning. Höstsäden spirar, grönskar höjd över tiden. Träden stilla, vindlösa, genomskinliga för det gråblå senhöstljuset. Rönnbären öppnar mina ögon för fältens och granarnas grönska. Inte knölsvanar bland gräsänderna kväkande i kamp om brödkanterna i stadsparkens sminkade sumpmark. Ljusgula näbbar i hundratal stämpipor, orgeltrumpeter, vaksamma sirener mot intrång. Sångsvanarna rastar på fälten, vita fläckar, svanar, inte plastat ensilage, vilar där mina vägar går. En dag skall jag inte längre se dem. De skall ha lyft och med sin sång äldre än skalmejor, gällare än alla rörbladsinstrument, plogat sin väg över allas huvud i ett brus av vingslag som överröstat alla skrikare, funnit sin väg till tundrorna i norr, till de stora flodernas deltan i söder, glömska av gamla eldar, stenar som aldrig återfanns. Som om det bara funnes denna enda plats att utan minnen återvända till med rönnbärsglöd och svanesång.             28.11.09

Fyrkantig johannesört och äkta utefter vägrenen. Knopp, blomma, frukt och frö samtidigt. De gula knopparna blöder, klämda mellan tumme och pekfinger, färgar fingerblommorna lila, mansblod, fansflykt. Hypericum maculatum. Hypericum perforatum. Tistelfjun som hejdats i sin resa. Fastnat ofruktbart en handsbredd ifrån jorden. Skära nyponrosor, röda nypon, hårda frukter, tunt skal utan saft och smak, taggar som ristar fram blod. Samtidigt. Taggar som förblir när kronbladen fallit, när nyponen svartnat. Slånbärsbuskarnas skummande vårflod har runnit förbi. Immiga, blåsvarta bär i väntan på frosten, den andra skumningen som fryser bort det kärvaste. Blomning och rimfrost bland tornar som växer. Revor av åkervinda, skira trattar som suger in tid och ljus, signalerar till blåklockorna att något växer, något rinner ut. Mörkret. Tiden. Rölleka, rött lönnblad. Stubbåker. Höstsådd. I skogen växer vita flugsvampar, de panterfläckiga, falska kantareller, alla synliga för den som inte söker. Röda liljekonvaljebär på stänglar, inte tid för smultron, blåbär. Här finns inga lingon. Här är inte hjortronland. Åkervindorna växer till trumpeter, lurar som blåser alarm. Sensommarmolnen går över himlen bukiga örlogsskepp med ännu stängda kanonportar. Segel uppfyller himlen. Skepp efter skepp på färd mot drabbning gör himlen större, avstånden längre än under den molnfria högsommardagen. I skogen slingrar viltstigarna mellan träd och stenar. Stigarna trampas när ingen ser det på skogens villkor i stenarnas tid, trädens tid, vinbergssnäckans tid. Silverslemmet bryter ljuset. Asparna fångar upp vinden. Aspar som regn, vind i aspar som förebud om vattenströmmar. Tusen pappersklockor förebådar andra slag. Allt drar sig längre bort och tystnar. Allt är ofrånkomligt nära. Kände jag igen er när ni båda kom på vägen i skymningen, när jag nyss hört hackspetten, som också ni måste ha hört, telegrafisten som sänder sitt budskap med en kod så svår att inga dekryptörer förmår knäcka den. Vad är det den vill säga? Jag hör men förstår inte. Bortom trädstammarna på höjden solnedgångens röda ljus. Ännu är allt grönt. Ännu värmer solen. Ännu är inte havet isande kallt. Det går ännu att somna i mossan. Ännu en kort tid. Ännu någon dag. Efter vägrenen ligger säden spilld, fyra ton, och gror, håller på att växa upp för att skördas utav ingen, frysa, dö. Avskrädeshögen med eldarna vid havet där allt dumpades. Ingen skärgård, hav på alla sidor. Efter nattens bergsbestigning ingen utsikt över havet, vulkankäglans skugga faller över molntaket i gryningen. Jag kan inte se vad som sker på havet. Först efteråt fattade jag fågelbudskapet i skymningen mayday, mayday save our souls.           8.9.1994

         Lettisk höst Det är senare än de nedfallna äpplena i grusgången syrliga utan bruna fläckar, senare än det ljumma diset, ljuset inifrån från en hemlig lampa som ingen kan finna i de säkras skallgång. Detta är glasvingarnas tid. Kreaturen står stilla i gråregnet synliga mellan stammarna. Löv på väg mot mull. Allt har fallit. Först den röda armén, inte för första gången, och de ofrivilligas tåg klarerades mot öster, sedan den svarta spindelarmén och kristendomsundervisningen återinfördes i skolorna medan salvorna sönderslet de värnlösa i Salaspils, sedan den röda i oktober fyrtifyra för att stanna och boskapsvagnarna rangeras åter till arkipelagen. Den som närmar sig dig går över gravar. Under sanden ligger de döda: dina, de andras, allas. Utan smärta slipper ingen dig nära. Too much pain too much suffering too much sorrow Inte ens på ditt eget språk kunde jag säga det i kamomillångorna i ditt kök för att lindra barnens hosta för alltid utanför, skonad. Gudsmoder med den stympade högerarmen, utan hand pekar du på barnet, flickan i din famn. Det måste vara du, det kan inte vara någon annan än du, som tar upp detta stympade barn i din famn och håller henne intill dig i din son och hennes barn och din son blir till ett i din smärta. Under viadukten går de breda dubbelspåren, spårarbetarna går undan för tågen från Saulkrasti, för det ensamma loket, nymålat, tungt, som passerar. Alla på perrongen som väntar att få resa dit de själva vill känner hur marken skakar. Känner också de andra de på andra sidan muren, taggtråden, i fängelset, när det tunga loket kör förbi? Någon iakttar mig, ett öga i ett kikhål ur ett brädskjul på muren. Jag känner ingen fruktan. Utanför muren står ett äppelträd. En gammal man plockar äpplen i sin väska. När jag går för att söka mig ett finns inga kvar och en kvinna tilltalar mig på ett språk som jag inte förstår. Jag kommer aldrig att få veta vad hon sade, men av en kvinna så gammal som hon, så gammal som kvinnorna som med jordstrimmiga fingrar sålde höstastrar utanför kyrkogården, fick jag veta hur det gick till när hon fördes bort med sin mor, att den unge soldaten var hövlig och gav rådet att ta med en extra filt, att hon som återvänt utan man och barnlös efter vreden förlät ligisten som i julas stulit hennes portmonnä: har han någon enda som ber för honom frågade du och förlät och bad som den enda på denna sida för en som aldrig kallades vid namn. Nu förstår jag att förbönen har tusen fina rynkor, en landsförvists ansikte, en åldrad sjuksysters ögon, jordstrimmiga fingrar. Ett tålamod som jorden. Kan de dömda i fängelset, rånarna och dråparna, se järnvägsspåren, kan de också se kyrkogården. De kan se röken från en brinnande avskrädeshög. När jag går över gräset, höstlöven, över den fina sanden under det tunna täcket av gräs, vet jag något djupare än gravarna. Jag ser vad de inte kan se, inhugget på de nya gravstenarna, att korset kommit tillbaka som på de gamla. Under träden trängs de döda aldrig glömda namn och datum. I skymningen går jag förbi en vittrande ängel av asfalt och cement. En gumma står stilla som ett träd bland träden vid sin grav. Jag går förbi, vår tystnad snuddar vid varandra och när hon ser på mig förstår jag plötsligt vad hon säger. Detta är glasvingarnas tid. Hjorden är stilla. Regn på ull.         oktober 1998

Alltför länge förödde jag mitt liv med att söka samband där inga fanns, leta budskap i artefakter som aldrig tilltalade mig i sin anspråksfulla mållöshet. De som uppbar honoraren visste inte mer än jag. Hade ingenting att säga i en tid som skrek efter att gestaltas. Om inte detta ex nihilo nihil, inget ur intet. Stumhet ur tomhet. Det har jag alltid vetat. Skenor i regn, snitt in i mörkret, dvärgsignaler, semaforer, natriumlampor har ingenting att säga. Det finns ingen hemlig mening att avtvinga. Det finns ingen punkt där skenorna går samman. Det är så. Det finns ingenting mer att vänta sig. Det finns inget anspråk. Det finns inget tilltal. Skenor, semaforer, dvärgsignaler för tågtrafik. Inte mer än detta. Eller en tankeskulptur, alla samband och rörelser, alla tidtabellens förbindelser, alla pågående resor synliga. Lysande punkter ett rum i rörelse. Gatubelysning för trafikanter. Inte mer än detta. Eller lysande öar och linjer av ljus, nya landskap att befara, okända kontinenter för ögat, för den som färdas i mörker när planet flyger över mönster i ljus, städerna, motorvägar, över rangerbangårdar, och sakta sjunker för landning för att förenas med ljusen. Bilder att betrakta. Jag kräver mer än det till synes uppenbara. Jag ropar efter en som talar ur ljuset i elden. Förvandlar mörkerseendet. Alltför länge ödelade jag mitt liv med att loda djup i gyttjepölar, pressa mening ur det meningslösa, att på botten under ytan söka spår och lämningar av städer som inte sjönk därför att de aldrig byggdes. Världen är icke självklart genomskinlig. Tingen tiger i en tystnad för evigt bruten före all tid. Alltför länge lyssnade jag efter ord och hörde endast tjattret från de mycket anspråksfulla motsägarna av Ordet. Ordet i tingen, målet i livet. Alltför länge förödde jag min tid med att gräva efter mening där inget annat fanns än containrar med babelsbyggets byggavfall. Alltför länge rotade jag efter sammanhang i de gudlösas teater. Först nu träder du mig till mötes inifrån som om du alltid väntat med ett tålamod äldre än alla mötesplatser att få träda fram och ge dig tillkänna. Först i detta ögonblick utan tolkningar, bildlös, är du där i en närvaro skörare än alla ord. In mot det ordlösa. Mellan mörker och ljus. Är detta svaret på anspråket i din närvaro, närmast den yttersta frånvaron: brinna som kamfer utan aska. Doften svarar gryningens tystnad.    8.6.1993, 27.6.1996

Om jag stod alldeles stilla knappast vågade andas av rädsla för att på flykten skrämma den som jag själv räds skall komma mig för nära. Om det yttersta av vingen snuddade vid min axel skulle jag säkert förvandlas eller förgås i en beröring inte av denna världen. Skulle jag stå kvar eller kasta mig ned för att undvika ett möte så skrämmande efterlängtat.             16.11.2012

Är det höst eller vår, är det ljudet av steg eller bara bordsurets tickande när jag minns en bild av en som vänder mig ryggen, går bort från mig på en väg vadderad av morgondimmor över ängar och fält. Kommer jag aldrig att få veta vem det är, se ansiktet som förblir fördolt som nattens drömmar, epos och encyklopedier, underliga, oerhörda, ohörda, skingrade i uppvaknandets dimlandskap. utplånade i gryningsljuset. Vandraren på vägen, mörkergestalten, är det jag som är drömmaren som vänder ryggen mot mig själv och lämnar mig som jag lämnat allt bakom mig. Eller är det du som med ryggen mot mig, bortvänd på väg mellan dimstråken genom drömmarna i din ödslighet ropar, bönfaller att jag alltid skall följa dig, aldrig upphöra att söka ditt ansikte för att dela ditt liv.                11.10.2017

Om det är sant som vissa historiker säger, och det finns väl ingen anledning att betvivla det, grundat på vittnesbörd i brev och dagböcker, att avsked under sextonhundratalet också mellan män skedde under ymnigt flöde av tårar, hade det sannolikt inte så mycket att göra med sentiment som med erfarenhetsgrundad förnuftsinsikt om livet på litanians villkor: pest och hungersnöd, krig och örlig, uppror och tvedräkt, ond bråd död, den eviga döden. Avsked. Tårar. Öga mot öga, kind mot kind, mun mot mun, bröst mot bröst, hand i hand. Värme mot köld, andedräkt mot hud, rosigt mot gulblekt, älskogssvett mot likstank, mjuka lemmar mot dödsstelhet. Tårar. Avsked. Tårar. Skall du komma emot mig igen som om skeendet vändes, spolades, spelades om, som ingen tid hade runnit som sanden, saktare som i predikstolens timglas, möta dig på andra sidan slånbuskarnas drivor, häggens och körsbärsblommen snöfall? På andra sidan allt det som kom emellan, hände, hotade, skymde sikten? Är det där du skall återfinnas vid liv inte bara i erinringens undflyende dofter, blickar, beröringar, inte längre i de sönderlästa breven med en röst allt mera fjärran, svagare, ett offer för tiden. Skall du komma emot mig på andra sidan som om du steg upp ur djupet inte för att tas tillbaka om jag vände mig om för att se dig, Skall du återfinnas i detta enda ögonblick när avskedets tårar samlats i återseendet och förvandlats. Om det är så kan jag låta dig gå utan tårar.                     2018-05-14

Det förhöll sig alltså inte så som jag hade trott att ådern hade torkat ut, att spräckningen på sextio meters djup inte gav något vatten, att borrningen var förgäves, att det inte fanns något vatten att hämta. Det var inte så. Det var inte som jag hade trott att bilderna hade lämnat mig, att de hade flagnat, brunnit upp som papper med den röda eldbården löpande mellan det ännu vita och det förkolnade i en rörelse där skriften ännu syns innan någon försöker gripa bladet av aska och det sönderfaller, sotar dens fingrar som griper efter det. Jag är inte säker på att det som stod tryckt var värt att läsas ens före eldens apostrofering. Det är inte mot ådran blicken skall vändas inte bilderna, inte texterna. Jag vänder mig mot de tomma ytorna, ödsligheten där jag inte förväntar mig att finna några bilder som teaterkulisser att hivas fram på scenen för att delta i fiktionen med orden som om livet vore en text. De tomma ytorna. Ödsligheterna. Sandstränderna i november. Havsvidderna under natten. Parkeringsplatserna på långfredagen då som det var när jag tappade mjölktänderna en efter en och skämdes för de nya stora och inte ville le på skolfotot i första klass. Ödsligheten om det nu inte bara är tomhet, en sakligt beräkningsbar avsaknad, icke närvaro, ingen rörelse, inget som sker, ingen som är där på huvudgatan i gryningen i det stålhårda morgonljuset. Där skall det börja igen. Där skall jag finna skärvorna som speglar himlen. Utan anspråk på något annat än att spegla det gråa om det är grått, det blåa om det är blått, det turkosa och det rosa, det gulröda och brandgula i skymningsdunkel och gryningsljus. Jag skall förundras över att så mycket värld kan återspeglas i en skärva från ödslighetens observatorium.    2012-11-10

Skulle jag ångra att jag inte försökte fånga fåglarna som satte sig på min axel och sjöng sånger som jag aldrig hört förut, att jag inte vingklippte dem eller satte dem i bur, gav dem frö och vatten, medan jag försökte skriva ned det de alltmer sällan sjöng. Jag lät dem fara. Ingen höll jag kvar. När jag under marsdagarnas snösmältning i skogen finner en skyddad häll mot söder på en höjd som också för tusen år sedan låg över vattnet som en ö, lägger mig i solen och lyssnar, kommer ingen tillbaka. Ingen har någonsin återvänt, men jag hör dem sjunga på avstånd så starkt att jag måste hålla för öronen för att de inte skall överrösta den inre musiken. På nätterna kan jag känna deras närvaro utan att höra dem när de kommer svepande på ugglevingar på jakt efter byte. Och jag vet därför att jag hört det som om de läste upp ett fördrag mellan oss som vi högtidligt slutit att jag går säker för deras näbbar och klor därför att jag aldrig försökte hålla dem kvar.                   6.5.2000

Såg jag dem aldrig förut, vinterträden i sin skarpa svärta, tydligare, strängare än sommargrönskans lövverk. Stammen, grenar, kvistar ristade med diamant på vinterdagens glas. Var slags träd med sin form ekens satta bredd askens slanka krona, lönnen, linden, popplarnas högväxta procession på väg mot staden. Jag har sett dem i rimfrost mot isblå januarisky, under snöfall i lampsken inneslutna i en kupa av fallande snö miljarder flingor, snökristaller. Fält som sjöar. På avstånd ensamma träd träd i dungar, öar. Himlarötter jordkronor. En tydlighet som kräver Skärpa hos den som ser. En klarhet född ur svärtan stam och krona mot vinterfältens vita ark. Utan löv, utan grönska ser jag tydligare nu. För mig får gärna tiden stanna, stå stilla. Lövsprickningen kan vänta. Här kan jag stå stilla utan att vänta på något annat. Jag ser tydligare nu. Jag ser skönheten tydligare nu. Stammen, grenarna, kvistarna i tidlös svärta. Varför såg jag träden först om våren, först när grönskan dolt strukturen. Grenverket, stammen, de osedda rötterna i jorden som bär den gröna kronan. Jag ser tydligare nu när mitt närseende förändrats. Jag ser klarare än någonsin.

Bakom mig ligger fastlandet de frusna öarna, skären nedslipade trädlösa. Med mörkret bakom mig går jag över isen medan den bågnande sjunger sånger som svarar på valarnas råmande fortplantat över haven in under isen. Jag går från mörkret på en växelsång där jag hör den ena sidan och tänker den andra. Från mörkret går jag över rämnorna mot den ränna som isbrytaren brutit genom isen. Jag går mot det yttersta i kölden i mörkret med den halva sången i öronen och vet inte varför jag vill dit, stå vid denna kant som jag inte kan springa över som inte leder någonstans annat än för båtar lämpade för gång i is som för de andra inte är annat än slutet eller början på återtåget. Är det sången som driver mig vidare. Ord i en ordlös sång om norrskenet som jag aldrig såg flamma över isen, rämnorna, rännan. Som jag aldrig upphörde att längta efter. Skenet i den brinnande vinternatten inför vilket allt förstummas. Skall jag hinna tillbaka. Måste jag våga språnget över sången. Måste jag sjunka för att se ljuset. Skall jag i flammornas tystnad höra rösten. Den enda vägen tillbaka går under.          19.1.2001

Jag tar emot mig som jag ovetande tog emot mig mitt liv i moderns skyddsrum, i jordemoderns liv medan liv för liv släcktes, förfrös vintern fyrtiotre. Jag tar emot mig som jag tog emot mig oskriven som ett blad, en tabula rasa med osynlig skrift i en ram av ljud, ord, bokstäver, begrepp, drömmar, myter, sånger, böner. Som om något skulle kunna komma ur intet. Som om inte allt redan fannns givet. Jag tar emot ljuden utanför hjärtslagen efter att ha lämnat och anlänt efter den trängsta av passager, färdig för ljuset efter ett växande i mörker. Jag kommer att få veta vem jag är, vem jag tillhör, vart jag är på väg. Jag ligger redan innesluten i lindor av mening, ett ord som bär allt. Jag tar emot mig som människa.              2021-02-08

En dag märker jag det att det varit tyst redan länge, att tornsvalan inte längre med ett sriii dyker in under kanten på prästgårdens brutna tegeltak. Det är tomt när jag spejar över almkronorna, askarna, över taken så högt som ögat når mot det Mariablå. Syrsan syr långsammare med kortare stygn för att övertyga mig att det ännu är gott om tid innan höstrocken är färdigsydd att provas och tas på. Jag vill inte samla tecknen på avfärd. Jag sluter inte mina ögon för det jag ser, för det som inte låter mig slippa undan. Vad jag skall göra av tiden som läcker genom min kropp vet jag inte. Värdet skrämmer mig när jag ser att den är omöjlig att växla in i en annan valuta. Den rinner ur mina kupade händer, och upplöses i eld, ett gnistregn, innan den når jorden, som om den aldrig funnits. Den sveder inte mina händer, den lämnar ett sår som aldrig upphör att blöda som ingen ser utom de som fått sin dom och väntar. De sårades syskonskap, de blödarsjukas bortvända gemenskap. Vidöppna ögon. Träden väntar på att jag skall besöka dem. Stigarna frågar efter mig. Fåglarna som tigit länge kallar på mig. Skogen med den mjuka mossan mumlar i sömnen mitt namn och jag vet inte vad jag skall svara. Vattenståndet i sjön som i mörkret ropar på mig har sjunkit mer än en meter. Nu badar ingen längre. För den som hörde barnens röster vid strandkanten är tystnaden ödsligare. På återvägen ser du grodorna i gruset små som en vuxens tumnagel. Du vill inte hålla mig i handen. Du hör inte svalornas tystnad, de många rösterna och viskningarna. Du pekar på rännilen i bäckfåran och funderar på grodynglen i sjön hur många de kan vara. När sensommarsolen genom granarna träffar din spensliga sjuårsnacke är du redan på väg. Du plockar upp en groda från vägen stor som en vuxens tumnagel och håller den för ett ögonblick i din förstaklassnäve tills den oskadd hoppar tillbaka. Jag säger ingenting om svalorna, inte ett ord om fåglarna som tar grodor större än en sjuårings tumnagel. Och jag längtar som om det vore jag som var sju år att du skulle ta min hand och säga nu är nog svalorna framme i Afrika. Pappa, hör du så starkt syrsan spelar.     25,26.8.99