OBS: Radioessän

Nietzsche var ensamheten som människa, men är också ett omistligt sällskap. Poeten Ingela Strandberg berättar om sin mest uppmuntrande följeslagare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om han kom gående uppför vägen skulle jag genast känna igen honom. Inte för den mörka buskiga mustaschen, inte för de spänstiga ivriga stegen, inte för stoltheten i gången, inte heller för den mörka rocken med det blå sidenfodret.Nej, jag skulle känna igen honom på den lodande ensamheten. Han har ju själv sagt det: ”Jag är ensamheten som människa”.Om han verkligen skulle komma gående mot mig skulle jag kunna se hans ensamhet som en form, som dels omger kroppens alla sidor, dels lägger sig framför honom som en skugga över gruset. Han skulle, bokstavligt talat, stiga in i sin egen skugga, rakt in i ensamheten och där låta den bestämma riktningen och målet.Om han verkligen kom, om han plötsligt stod där halvvägs uppe på gården… Å, det skulle vara en sen vårkväll! De få återkommande lärkorna skulle ännu hålla sig kvar i skyn med sina darrande kroppar. Jag tänker mig att han skulle stanna till på vägen mellan åkrarna och se ut över det landskap jag kallar mitt. Kanske skulle han lyssna på lärksången.Jag skulle gå mot honom och säga ”Välkommen herr Nietzsche! ”, och han skulle se rakt in i mig, han, genomskådaren, som lärt mig så mycket om människan. Om ”det hyckleri som kallas moral”, hans egna ord. Om makten, viljan, illusionerna. Om smärtan. Ingen har förklarat allts motsatser för mig så bra som han.Jag skulle visa honom in i den gamla ladugården så vackert förfallen, men varifrån man ännu kan höra kornas råmanden utanför tiden, höra tjudrens klang, påminnande oss om det ständiga uppbindandet, om det eviga tillfångatagandet av människa och djur.Jag skulle visa honom ladan, där det fortfarande ligger hö från sextiotalet. Jag skulle visa honom hästräfsan och den röda såningsmaskinen, slåttermaskinen och lien som nu saknar sitt bett.Därinne i halvmörkret satt jag ibland som tonåring och tänkte. Jag hade läst Nietzsche och hittat en mening som jag tyckte stämde in på mig; den om den ”obekväma egenskapen att finna alla ting djupa”.Jag kände denna obekväma dragning mot djupen vad det än gällde. En vetgirig iver att förstå, att undersöka, att inte stanna i det likgiltiga, i det allmänna. Nietzsche lärde mig tidigt att värja mig, för mig själv och för omgivningen, kanske allra mest för omgivningen. Inne i flocken fick jag så småningom se hur farligt det kan vara att lyda. Hur lydnaden kan föra en långt bort från en själv.Att födas är att infinna sig. Till en plats. Till ett klockslag. Till fostrare, anpassning och korrektion. Det var mitt i denna korrektion jag upptäckte Nietzsche. Om han kom till mig i vårkvällen skulle jag berätta det för honom. Vi skulle sitta under den hundraåriga lönnen och jag skulle säga att det under oss i jorden ligger kedjor som klirrat runt vaderna på mina förfäder, inte för att de var slavar men för att de bundits av fattigdom, av herremän, av sedlighet, av lust. Kanske också av skräck för det okända. För kreaturet i sig. Genom Nietzsche lärde jag känna mitt kreatur, hur det vältrar sig och söker sitt.Han lärde mig också att vara försiktig med blygsamheten. ”Att alltför tidigt anpassa sig till en miljö”, skriver han, och ger exempel på vad man ska akta sig för: att anpassa sig till sällskap eller arbetsordningar. Han ger rådet att skaffa sig det han kallar ”vrår och oanade ensamheter för stunder av tröst tills man är stark nog att gå sin väg”.En sån vrå var ladan för mig när vinden for rakt igenom den och det bara var huggormen och jag i livet med nyskördad klöver och ljusa doftande fält av nattvioler utanför väggarna.    Jag håller inte med Nietzsche i allt, men han är min mest uppmuntrande följeslagare när jag känner vanmakt inför civilisationen, inför maktmänniskor, inför livslögnerna, förställningarna. förfalskningarna.Jag har svårt för hans eviga återkomst. Ibland tror jag på den, ibland inte. Skulle allt lidande all grymhet, all förtvivlan uppstå igen och igen i samma själ i en aldrig sinande evighet?Om genomskådaren kom, om han satt där med mig under lönnen, skulle nuet vara alldeles uppfläkt, alla svar synliga, flocken utom synhåll.Vi skulle tala om det meningslösa och om det enda riktigt värdefulla. Vi skulle ha olika åsikter om värdena och om rangordningen. Om tro och otro. Jag skulle förhöra honom om vad han menar med skapandet, om konsten. Också om skapandet av oss själva.Han hade inte mycket till övers för diktare, men jag tror att han ändå skulle respektera mig.Vi skulle tala mycket om ensamheten. På ett ställe skriver han: ”Ensamheten dödar om den inte läker…”Hur ska man då tyda ensamheten, undrar jag. Hur blir människan en fri ande?Filosofen, genomskådaren, har själv lika många frågor som bestämda vassa svar. Han talar om oss som djur med drifter och affekter. ”Kanske är det bara ett sken när vi följer moralen?”, säger han. Vad är moral, undrar jag då, och han svarar ”ett teckenspråk för våra drifter”.Jag blir knappast en bättre människa av att följa Nietzsche, snarare tvärtom, och friare, kanske en aning mera på min vakt inför all yta.En sak är vi i alla fall eniga om, Nietzsche och jag, jag citerar: ”Konsten och ingenting annat än konsten är livets stora möjliggörare, den stora förförerskan till liv, den stora stimulansen till liv… ”Där skulle vi tystna. Liksom insekterna i lönnen. Vi skulle skiljas åt av skymningen. Ordlöst skulle vi gå åt var sitt håll, han tillbaka nerför vägen för att upplösas i sin ensamhet och mörkret över landsvägen.Jag skulle bli sittande och tänka på hans grymma öde, hur han, som talat så mycket om frihet, fängslades av vansinnet. Jag går in och läser om hur hans vårdare reste med honom på tåg mot dårhuset, hur de lugnade honom med kloral. Och jag tänker på när jag stod med Ulf Linde framför Nietzsches dödsmask på Thielska Galleriet i Stockholm, vi stod tysta först, lutade över den sista bilden av geniet, men så knackade Ulf på skyddshöljet och sa: ” Dom har pratat mycket strunt om dig, men du klarar dig nog lilla gubben!”Ingela Strandbergpoet

Fallet Irene blev typexemplet på den traumatiserade människans kluvna minne. Ulf Karl Olov Nilsson tycker den berättar något om traumats natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnen kan ljuga, minnen går att manipulera, minnena ser oss. Det finns falska minnen, de kan vara planterade, blockerade, chiffrerade, fixerade, friserade. Men också vilseledande, torterande. Minnet är helt enkelt ytterst opålitligt. Ja, vad är det ens? Ju mer man tänker på saken, desto svårare blir det att definiera. En anledning till det är att vi befinner oss inuti det vi pratar om, inuti livsflödet, alltså den ständiga produktionen av potentiella minnen. Sinnesorganens fortlöpande intryck och våra upplevelser av dem blir erfarenheter och sorteras måhända till hågkomster. Eller så minns vi dem inte alls. Antingen för att de var för känsliga eller för plågsamma för att komma ihåg. Då skjuts de undan. Eller för att de var för betydelselösa, att de försvinner i medvetandeströmmen av intryck. Allt kan man helt enkelt inte komma ihåg. Det är konstigt nog ibland svårt att veta om man glömt något för att det var för viktigt – eller för oviktigt.Dessutom kan en människa märkligt nog också minnas utan att komma ihåg, utan att själv veta om det, där minnesspåren visar sig på andra sätt, i drömmar eller felhandlingar, eller i psykologiska symtom.En berömd fallbeskrivning ur psykiatrihistorien, fallet Irène, kan tjäna som exempel. Irène föddes omkring 1880 och tjugotre år gammal tog hennes moster med henne till Paris stora mentalsjukhus, La Salpêtrière, eftersom hon led av vanföreställningar och hade lagt sig på ett järnvägsspår. Irène fick där träffa läkaren och psykologen Pierre Janet och när han kom att utveckla sin traumateori blev som så ofta den kvinnliga patienten föremål för den manliga läkarens forskning och syften; Irène kom att bli typexemplet för den traumatiserade människans ofta kluvna minne.Irène kom från en fattig familj och arbetade som sömmerska. Hela hennes lön gick till familjens hushåll. Fadern var djupt alkoholiserad och Irène hade ett komplicerat förhållande fullt av skuldkänslor till sin ångestridna och krävande mor som sedan flera år var sängliggande i tuberkulos. Irène slet hårt, skötte allt arbete i hemmet och vakade vid sin mors sida, en mor som hon älskade men också ville frigöra sig ifrån. På sextio nätter hade hon knappt fått en blund och följaktligen var hon fullkomligt utmattad när modern avled en kväll. Irène kunde omöjligtvis acceptera att modern var död, hela natten ansträngde hon sig desperat för att väcka kroppen till liv; hon öppnade moderns mun och försökte ge henne vatten och mediciner. När hon försökte sätta upp den likstela kroppen i sängen råkade den falla ned på golvet. Till sist lyckades hon själv lyfta moderns kropp tillbaka i sängen.Dagen därpå kom moderns syster på besök och insåg vad som hade hänt. Men Irène insisterade på att hennes mor levde och vägrade gå på någon begravning. När man ändå till sist lyckades övertala henne skrattade hon opassande i kyrkan. På La Salpêtrière förklarade Irène saken för Pierre Janet på följande sätt: ”Jag älskar min mor, jag avgudar henne, jag har aldrig lämnat henne ensam. Om hon var död skulle jag förtvivla, jag skulle känna mig outsägligt sorgsen. Men jag känner mig inte alls ledsen, jag gråter inte; alltså kan hon inte vara död.” Exakt så lite, kära lyssnare, ska man lita på sina känslor.Irène fortsatte: ”Varför säger alla att hon är död? Om hon var död borde det ha varit begravning och jag har inte varit på någon begravning.”Irène hade dock ett annat symtom. Flera gånger i veckan i sin sovsal på sjukhuset utspelade hon en rigoröst utförd scen som tog mellan tre och fyra timmar. Irène intog en stel underlig kroppsställning varpå hon gick fram till sin säng och utförde ett slags somnambul pantomim. Hon förde ett inbillat glas mot en inbillad person i sängen och sa: ”Öppna din mun, drick lite.” Sedan klättrade hon upp i sängen, liksom i trans, och ropade: ”Kroppen har fallit ned på golvet, min far är full, han har kräkts och hjälper mig inte.” Och så utförde hon ett slags stumt skådespel där hon lyfte upp en låtsad person i sängen.Visar inte fallet Irène hur det är möjligt att på en och samma gång inte alls minnas och att ändå göra det. Den medvetna och vakna Irène ansåg själv att hennes mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg och inte mindes något dödsögonblick. Men hennes pantomim visade att hon kom ihåg allting i detalj. Janet kallade det senare för ”traumatiskt minne” och skilde det från ”narrativt minne”. Specifikt för det traumatiska minnet, som Janet såg det, är att det tar väldigt lång tid. För Irène tog det flera timmar att spela upp sin charad. När hon efter sex månaders hypnosterapi – där Janet försökte hjälpa henne att minnas – till sist kunde berätta om moderns död tog det på sin höjd några minuter.Om det narrativa minnet kan distansera sig från händelsen, sortera bort mindre viktiga detaljer för att komma till det väsentliga och bli begriplig för den som lyssnar, så tycks det traumatiska minnet yttra sig bokstavligt, exempelvis i flashbacks och mardrömmar. Det traumatiska minnet befinner sig på den plats där traumat inträffade och utspelar sig i realtid. Det traumatiska minnet saknar förmåga att sammanfatta. Det traumatiska minnet, till skillnad från det narrativa, är heller inte kommunikativt; det riktar sig inte till någon. När Irène spelar upp dödsscenen så gör hon det för sig själv.Men alltså, faller verkligen denna händelse under rubriken trauma? Ett trauma, brukar man säga, innebär ett våldsamt inträngande av någonting oväntat, någonting vederbörande inte kan integrera. Irènes mor hade varit sjuk länge och långsamt försämrats, ändå verkar Irène ha varit helt oförberedd.Men kanske är just det en lärdom som vi kan dra utifrån fallet Iréne: att ett trauma inte endast går att definiera utifrån sina mer eller mindre brutala omständigheter, utan också utgörs av sättet på vilket dessa tilldragelser motsätter sig det begripliga. Traumat bär inom sig såväl händelsens sanning som sanningen om dess obegriplighet. Traumat är alltså ingen minnesförteckning, inget händelsearkiv, utan en motsägelsefull kraft som inte har kunnat beredas plats; den går utöver både människans erfarenheter och ordens möjligheter att sortera.I Irénes fall, vill jag hävda, uppstår det obegripliga delvis genom ett slags psykologiskt missförstånd: den medvetna och vakna Irène ansåg att hennes döda mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg, när sanningen snarare bestod i att hon inte kände sorg eftersom hon lyckats glömma att modern var död.Ulf Karl Olov Nilssonpoet, psykoanalytiker och översättare

Trollen ska drivas ut i ljuset, sägs det ibland. Jimmy Vulovic betvivlar att det är rätt metod för att möta den tveeggade namnlösheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ensamhet föder lätt obehagliga beteenden, kan driva fram våld mot både den egna och andras integritet. Den är fader till lögner, illasinnade rykten och hat. Kommentarsfältens hatare, som befolkar sina liv med hårda ord, vet nog vad jag pratar om. I stunden fylls ett tomrum, det värmer lite, av en föreställd gemenskap ur föreställd upprättelse. Men snart förlorar hatet sin kraft. Allt måste börja om på nytt, tills ensamheten upphör. Det brukar sägas att historien inte upprepar sig men rimmar. Fjodor Dostojevskij är den författare som nog bäst har fångat människans likartade klangljud genom tiderna. I en essä från 1877, i den egenutgivna tidskriften Författarens dagbok, diskuterar han ingående ämnet anonyma hatiska brev. Han hade själv fått flera och gjorde då det som en Dostojevskijtyp alltid gör, tog sig en närmare titt på de sociala och psykologiska faktorerna bakom dem. Slutsatsen ekar i vår tid. Samhällen som snabbt förändras och där många lämnats med en känsla av att ha åsidosatts, rent av övergivits, kan förklara den frustration som gör att någon låter sin penna blöda elaka brev. Sin vana trogen såg han förlåtande på individen. Och till det kan ju läggas att det kunde ha varit betydligt värre än brev. För att anonymt ljuga, baktala, sprida rykten och hata är, skriver han, en mildare form av den instinkt som också driver mordbrännaren att tända på. Utloppet måste ta vägen någonstans och visst är det väl bättre med anonyma ord än byggnader som sätts i brand.Det kan vara svårt att höra historiens många rim om ingen läser dem högt för oss. I Emily Cockaynes bok ”Penning Poison: A history of anonymous letters” hörs de tydligt. Hon ger flera intressanta perspektiv på illasinnat brevskrivande från 1760 till 1939. Men linjerna i boken dras också in i vår tid då det anonyma hatet till och med gjorts till en industri med trollfabriker som systematiskt utsätter utvalda personer för hat. Frimärkets anonymitet, liksom långt senare internet, ledde enligt henne till en explosion av hat utan spårbara avsändare. Postväsendets infrastruktur födde monstret som under 1800-talet växte sig allt större och starkare och skrämmande. Många bröllopsfoton har i vredesmod slitits mitt itu efter otrohetsrykten delgivits anonymt. Upplysningar ur det förflutna som raserat liv. Anonymt förmedlad information om förbjudna drifter och åsikter har ofta fått samma effekt. Ibland var det sant, allt det där som har hemligskrivits genom åren, ibland falskt, men oavsett är det alltid maktutövning. Och det är enkelt att föreställa sig mottagarens skräck, från en nyfiken undran om vad det kan vara för brev som kom med posten nyss, till det som rad för rad av anklagelser och hot om avslöjanden övergår i rädsla. Den makt som meddelandena påtvingar offren har genom historien antagit många former – lappar, brev och nu också epost, exempelvis. Avsändarnas syften har förstås också skiftat, men några saker är alltid gemensamma. Anonymiteten ger en ojämlik, asymmetrisk, relation. Avsändaren säger sig veta något om någon som i sin tur försvarslös famlar i mörkret. Det är ett grymt maktspel där avsändaren tvingar ner mottagaren i en underordnad position, ofta för att få utlopp för upplevd förbiseddhet och psykologisk frustration.Men så finns även de andra mer kallt kalkylerande utövarna av anonymitetens makt, fabrikörerna om man så vill. Fjodor Dostojevskij vägleder oss även på den punkten ända in i vår tid. Han intresserade sig, som alla hans läsare vet, för människans olika sidor och visar genom hennes skuggsida på själens samt integritetens värde. Därför finns det gott om uslingar i hans verk. Pjotr Stepánovitj Verchovjénskij är en av de värsta. I Onda andar från 1872 tar han som ledare för en nihilistisk revolutionär grupp sig friheten att ur det fördolda härska över andra. Det demoniskt själlösa i honom framträder tydligt. Smicker varvat med hot är han särskilt bra på, allt för att sälja in nödvändigheten av illgärningarna som gruppen för den goda sakens skull gör sig skyldig till. Genom exempelvis anonyma brev sår han split, väcker tvivel och hotar med skamliga avslöjanden. Handlingsplanen syftar till att förändra samhället men leder till mordbrand, självmord och politiska mord i den lilla staden, allt dirigerat av rädslan som onda andar vet att frammana med hot om att privat ska bli offentligt. En fiktion bara, visst, men kvalitetslitteratur speglar ofta livet på ett mer greppbart sätt än om vi enbart lever det. Pjotr Stepánovitjs födelse ligger visserligen mer än 150 år tillbaka i litteraturens historia. Ändå passar han utmärkt nu också, hade snabbt funnit sig till rätta här hos oss. Man kan se honom framför sig då han mejlar uppdrags- och arbetsgivare, om upplysningar …ska ni verkligen låta honom göra sin röst hörd…ni vet väl att…sagt i all välmening förstås…för tiden kräver ju det…så inte er fina organisation också ska… Ja, han hade stortrivts här, nu när i stort sett vilket ändamål som helst tycks kunna helga vilka medel som helst. Helt utan skam, i övertygat lugn, hade han vandrat rakt över sina cancellerade lik. Det är så att säga hans grej. Som sagt, fiktion, visst. Jag önskar bara han vore osann också. Men han är ett förebådande, den långa skugga som drog genom de anonyma anklagelsernas Sovjetunion, Nazityskland och Östtyskland, platserna där integriteten dog, för att senare dra vidare in i vårt sociala medielandskap där uthängningar och utfrysning tycks bli allt vanligare. Vi är alltför många som har känt honom dra förbi, men trots det är svaret inte att begränsa möjligheten till anonymitet, tvinga alla troll ut i ljuset. Då sträcker sig bara fler efter tändstickor. Dessutom skulle det tysta även rättmätig kritik som bara kan sägas utan avsändare. Svaret är ett samhälle som vägrar vara anonymitetens tysta förlängda arm, ett samhälle som med sakligt förnuft i varje stund förhåller sig källkritiskt och aldrig glömmer det rättviseideal som säger att ingen någonsin ska dömas ohörd. Det är bara i det ljuset som både den ensamma människan kan förstås och de onda andarna förgås.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författareLitteraturEmily Cockayne: Penning Poison: A history of anonymous letters. Oxford University Press, 2023.

Med indutrialiseringen steg koldioxidhalten i atmosfären, men det var efter andra världskriget det verkligen tog fart. Ann-Sofi Ljung Svensson funderar över sin del. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mars 1958.Charles Keeling gör sin första mätning av koldioxidhalten i atmosfären på Mauna Loa, Hawaii. Mätvärdet är 315 ppm/parts per million. Värdet ligger 35 enheter högre än under förindustriell tid, då halten beräknats ligga runt 280. Kurvan stiger svagt under hela 1800-talet, men efter andra världskriget går lutningen skarpt uppåt.Några månader efter Keelings första mätning – i mitten av juli 1958 – lämnar en liten cell bland miljontals andra explosivt min pappas kropp för att målmedvetet leta sig fram till den väntande värmen i min mammas mage. Det är en het sommar. Kanske var det en tidig, lite sval morgon i vindsrummet på Brunnsgatan i Nyköping precis innan pappa skulle ta bussen till flygflottiljen där han just blivit stamanställd. Mamma skulle kanske strax därefter promenera till dispensären på lasarettet där hon arbetade. Eller så var det semester och de var på besök ute hos det som skulle bli min farmor och farfar i torpet och sov över i utdragssoffan av trä under älgbonaden och oljetrycken med skyddsänglar.Torsdagen den 16 april 1959 föds jag på barnbördshuset på Nyköpings lasarett. Mamma har haft havandeskapsförgiftning – stor, svullen – med en vikt lika hög som tungviktaren Ingemar Johansson. Några månader senare skulle han gå sin berömda match mot Floyd Patterson.Maj 1959, Mauna Loa, koldioxidhalten har stigit till 316 ppm under mammas graviditet.Nu börjar mitt liv på den allt brantare Keelingkurvan.  Vi flyttar. Först från rummet med kokplatta, till enrummaren med sovalkov. Sen till tvårummaren med balkong i tvåvåningshuset från 1940-talet. Min bror anländer. Mamma tar oss varje förmiddag till det nyöppnade snabbköpet. En tetrapack med mjölk, havregryn, lite blandfärs, några morötter. Allt får plats i nätkassen. Plastkassar tillhandahålls inte i butikerna förrän i mitten av 1960-talet.1963. Pappa köper familjens första bil, en Vauxhall Victor. Röd och vit. Begagnad såklart, mer räcker inte pengarna till.Pappa gör som alla andra. Bilköp ligger i tiden. Under 1950-talet ökade antalet bilar i Sverige från 250 000 till en miljon. Tio år senare har antalet fördubblats. Och pappa har bytt till en Ford Zephyr. I de sörmländska skogarna ligger de uttjänta bilarna redan tätt.April 1965, Mauna Loa, 320 ppm.Vi flyttar igen. Nybyggt miljonprogram. Fjärde våningen i ett höghus i utkanten av stan. Nu tre rum. Pappa har just sålt insatslägenheten. Det kändes alldeles för osäkert. Tänk om man inte får sina pengar tillbaka? Under höststormen natten den 17 oktober 1967 ligger vi alla i pappas och mammas säng och tittar ut mot himlen. Strömmen har gått, vi har ett värmeljus i fönstret. Dagen efter ligger höghusens takplåtar på marken.På somrarna åker vi och badar i Stavsjön, spelar dart och plockar blåbär. Eller så fiskar vi i Brobyån. Vi har sommarhus nu, hyr en gammal uttjänt statarlänga. Sommarstugeägandet ökar. Ödetorpen är många där ute på landsbygden. Allt fler har ju flyttat till stan.Sjuttiotalet. Mamma läser Tyst vår av Rachel Carson, röstar på Fälldin och talar om ’glada grisar’. Men pappa skakar på huvudet och skrattar när mamma inte vill dricka vattnet i sommarhuset. Pumpen står mitt ute på åkern och godsägaren har just låtit flygbespruta fältet med bekämpningsmedel.Nu bor vi i en fyrarummare, ovanpå ett konditori där man köper lördagsgodis genom att peka genom glasdisken. En sån. Och en sån.1975. 331 ppm. Jag gör min första flygresa. Åker till Lindau am Bodensee med ett gäng svenska ungdomar. Det kallas språkresa och alla vill göra det. ”Det är så bra för språkutvecklingen”, säger Ingegerds mamma. Min mamma nickar instämmande. Det är klart flickan ska få en god utbildning. I den tyska småstadens gränder lär jag mig nattetid en hel del tyska, men också att dricka Jägermeister och dansa bump. I hemstaden öppnar Hennes & Mauritz butik. De expanderar nationellt efter börsintroduktionen 1974. Jag köper en beige täckjacka. Alla andra har likadana.Åttiotalet. Det är nu det händer. Jag har flyttat hemifrån. Min konsumtion ökar drastiskt: resor till London och Italien, linneklänningar och Allessobryggare. Yuppivännerna omkring mig börja inreda sina hem medvetet och metodiskt. Jag hänger inte riktigt med, fattar inte att vi gått in i en samhällelig situation, som släppt pengarna loss. Jag missbedömer allt och tror att det handlar om en individuell utvecklingsfas. Fast jobb, bostadsrätt. Bäbis på väg.Men alla gör likadant. 1987. Nu går det fort. 350 ppm.Det blir äldre villa utanför Malmö, två barn, flytt, tre barn, flytt. Bil, ny större bil, ny bil igen. Nittiotalet och millenieskiftet rusar förbi. Resor till Medelhavet, New York, San Fransisco. Familjen studsar med flyg mellan Paris och Malmö, maken flygpendlar till Stockholm ett par gånger i veckan.Jag planerar mina pensionsfonder. Alla andra gör ju det. Rysslandsfonderna rusar, jag hänger på. Naivt, omedvetet. Stöder Gazprom med mina placeringar, men besinnar mig så småningom, och känner en lättnad när det sent omsider visar sig att värdet är noll och fonderna kraschat.2013: koldioxidhalten passerar 400 ppm. 2016: 403 ppm.Jag står bland uttjänta möbler och flyttkartonger och sorterar efter 23 år i samma lägenhet ett avvecklat familjeliv. Barnen har flyttat. Ett helt liv ska sorteras, säljas, skänkas bort, slängas. En lägenhet, ett vindsförråd, tre källarförråd. När auktionsfirmorna och secondhandorganisationerna fått sitt kommer ett företag som specialiserat sig på att forsla bort det ingen vill ha. 1,1 ton går till tippen. En och en halv lastbil.Jag rannsakar mig själv. Biktar mig. Gråter en del. Räkningen på de 1,1 tonnen är 10 000 kronor. Jag ser det som en rättmätig skuldsedel.Är jag skyldig?Självklart är jag skyldig.Jag tillhör den del av jordens befolkning som levt hela sina liv i en ständigt accelererande välståndsökning som passerat rimlighetens gräns och landat i en förgörande överkonsumtion. Min skuld kan jag inte skaka av mig. Skuld handlar om verifierbara fakta. Har jag medverkat till de stigande utsläppen av växthusgaser – eller har jag inte medverkat till dom?Men skammen då? Ska jag skämmas nu när eftertankens kranka blekhet inträtt.Nej, jag kan inte skämmas över det jag gjort. Jag visste inte bättre. Jag var en kugge i ett samhällsmaskineri. Jag kan givetvis skämmas över min aningslöshet. Jag borde nog vetat bättre.Men jag gjorde som alla andra. Så jag blir villkorligt frigiven.Villkoret, då? Jag måste skämmas för det jag gör idag. Jag kan inte med rent samvete låtsas som att jag inte är med om att bära skulden. Jag kan inte med rent samvete fortsätta som att ingenting har hänt, eller som att ingenting kommer att hända. Jag har en individuell skyldighet – som en liten del av mänskligheten – att ta mitt ansvar. Allt annat är bortförklaringar.Våren 2025, då jag fyllde 66 år, passerade koldioxidhalten i atmosfären för första gången 430 ppm. Under mina år på jorden hade halten då ökat med 114 enheter.Det är ingen slump.Det är jag som är Keelingkurvan.Säg det högt för dig själv:Det är jag som är Keelingkurvan.Ann-Sofi Ljung Svenssonlitteraturforskare

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-11-04.1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbetoch2) Luigi har tio mynt i sin ficka.Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet. Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen. För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPlaton: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende  – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.Lars Olof Lampers: Palmemordet  –  tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lite utanför Hörby i Skåne bodde i mitten på nittonhundratalet lantbrukaren Karl-Göran Persson. Som alla svenska undersåtar hade han fått beredskapsbroschyren Om kriget kommer i brevlådan, dragit sina slutsatser och under ett par decennier byggde han med tonvis av cement och improviserade armeringar om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle han hysa kungen och regeringen när kriget kom. Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än idag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – och något i historien om denne udda prepper gör att den dyker upp i tankarna när jag läser om den hemliga, svenska motståndsrörelse som skapades under kalla kriget för att operera bakom fiendens linjer efter en invasion. Stay behind, som den har kallats, verkar ha bestått av en lätt kufisk samling original och hedersknyfflar, som av patriotism och pliktkänsla gått in i en organisation med synnerligen oklara syften och befogenheter och en struktur och en verksamhet som ter sig ytterst svår att få grepp om. Utom att ett flygplan alltid skulle stå redo att föra kungafamiljen till England vid ett nödläge. Och att medlemmarna ägnade sig åt att åka på mystiska söndagsutflykter, kalla varann för lustiga kodnamn och öva på att gömma papperslappar i hemliga brevlådor.Nej, så kan det förstås inte ha varit. Men intrycket jag får när jag läser statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår, ett första försök till genomlysning av denna dunkla, paramilitära organisation, är just det: av någon sorts oförarglig men ändå käckt hjältemodig Ture Sventon-klubb, ett demokratiskt hemvärn som i bästa svenska samförståndsanda samlades runt det nationella intresset, ”Sveriges sak”. Wennström fyller många luckor, rätar ut en hel del principiella frågetecken kring denna organisation som först kom till allmän kännedom i början på nittiotalet och då under visst ståhej eftersom det tycktes peka på att det militära under-täcket-spelet mellan Nato och det officiellt neutrala Sverige var långt mer både ut- och invecklat än någon dittills hade trott. Wennström tillbakavisar den bilden: Stay behind, eller Metro som den möjligen hette egentligen, var ett helsvenskt initiativ och fungerade, skriver han med en lite rörande jämförelse, ungefär på samma sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, i samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Att den skulle ha tagit order från Nato och Washington är otroligt, eftersom ledande medlemmar förnekar det i sina dagböcker. Och några andra förstahandskällor verkar svåra att uppbringa. Allt var ju superhemligt.Sådant är förstås ett problem när man skriver historia. Men det som gör just Wennströms historieskrivning lite extra svår att svälja är nog ändå den där idén om att det skulle finnas något sådant som ”Sveriges sak”. Vilket Sverige? frågar jag mig. Det civila, eller det militära? Det offentliga, eller det hemliga? Det neutrala folkhems-Sverige eller det under-täcket-spelande Natolandet Sverige? Arbetarrörelsens eller storföretagens? Det finns något blåögt och enfaldigt i själva premissen, och kanske kan det också förklara det fantastiska faktum att Wennström och hans förlag – landets största – lyckas med konststycket att till omslaget välja just den bild ur Andrej Tarkovskijs Offret, där de berömda trapporna vid Tunnelgatan i Stockholm förvandlas till en krigszon. I denna klärvoajanta scen, inspelad 1985, flyter blod på exakt den plats där Olof Palme skulle mördas bara månader senare – men i boken finns bilden enbart för att illustrera det inbillade hot från öst som motståndsrörelsen skulle bekämpa. Det är oerhört märkligt.Det hör nämligen till saken att Stay behind-nätverket figurerar i spekulationerna om Palmemordet. Utan att ge sig alltför djupt ner i det här kaninhålet är det ändå rimligt att fråga sig vad en hemlig, paramilitär motståndsrörelse egentligen ska hålla på med när kriget, som den förberett sig för, aldrig kommer? Till vad ska den då använda alla sina resurser, all sin dyra radioutrustning, sina hemliga nätverk och internationella kontakter? Inte nödvändigtvis till att mörda landets statsminister, förstås – men som Kari Poutiainen konstaterar i sin bok Den hemliga alliansen inträffade mordet vid en tid när förtroendet mellan landets politiska och militära ledning inte var det bästa, milt uttryckt, och när Palmes engagemang i framför allt kärnvapenfrågan av Reaganadministrationen sågs som ett allvarligt hot mot USA:s och Natos intressen. Hur allvarligt? Tillräckligt allvarligt? Vi vet inte, men Poutiainen, som ihop med sin bror Pertti på nittiotalet ägnade nästan 900 sidor åt att tålmodigt mala sönder den dåvarande Palmeutredningens alla villospår och underlåtenheter i boken Inuti labyrinten, gör här en lika grundlig – 800 sidor lång – historisk genomgång av hur CIA:s och Natos hemliga påverkansoperationer, infiltrationskampanjer och direkta interventioner under kalla kriget bildar ett mönster. Från sextiotalets Indonesien, över sjuttiotalets Chile och Italien, till åttiotalets Nicaragua: inga medel var för brutala. Inga underhuggare för smutsiga. Inga allianser för oheliga.Särskilt dröjer Poutiainen vid fallet med den italienske kristdemokratiske politikern Aldo Moro, kidnappad och mördad av stadsgerillan Röda brigaderna 1978. Moro ville bjuda in kommunistpartiet till regeringsförhandlingar, en absolut röd linje för USA och Nato, och mycket i de efterforskningar som sedan gjorts tyder på att mordet var en klockren CIA-operation, att Röda brigaderna infiltrerats, troligen med folk från maffian men också medlemmar av det italienska Stay behind-nätverket, Gladio. För Poutiainen blir mordet på Olof Palme en uppenbar parallell, en skjutjärnsoperation ägnad att undanröja en besvärlig, men unik och därmed på många sätt rätt sårbar politiker som med sina försök att bygga förtroende hos den sovjetiska perestrojkans ledare såg ut att hota Natos politiska och militära sammanhållning. Vad kunde väl då ligga närmare till hands än att äntligen aktivera detta dolda nätverk av hängivna antikommunister, patrioter och vapenfetischister?Nej: Poutiainen lyckas förstås inte bevisa att det han med ett vidare begrepp beskriver som den Nato-lojala svenska ”säkerhetsstaten” faktiskt låg bakom mordet. Men bara en kik ner i kaninhålet är faktiskt ganska kuslig. Bland det som rör sig i dunklet märks en man i beige, som spårlöst avviker från brottsplatsen; en ljusskygg radiogrupp ledd av en viss ”Barbro” som med sina walkie-talkies lär ha varit ute mordkvällen, och en hemlig Säpo-operation med kodnamnet ”Così fan tutte”. Som en insider uttrycker det: ”det mesta av det svenska motståndet stod på tå” den här natten. Känslan av att veta både allt och ingenting är smått förlamande. Arkiven, i den mån de existerar, brukar ju öppnas när imperierna faller. Den som lever då, får se.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturKari Poutiainen: Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay behind. Karneval förlag, 2025.Johan Wennström: Sveriges sak var vår – Den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag, 2025.

Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem – men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum – och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså – men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar – den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar – även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet – och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematikLitteraturDonald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.

W G Sebalds inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över poängen med hans kontroversiella metod. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-04-20.Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok.  Detta tog Sebald del av och fogade in i  Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i  Bayern,  till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess.  Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det.  I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen.  Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen.  Den genre som blev hans är nu inte bara  hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

Rättshaveristen kan driva sin omgivning till vansinne, men är både svår att förstå och hjälpa. Anna Ringberg reflekterar över en far som gick vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I mitt vardagsrum står en låda, dammig och tung, till brädden fylld med pärmar, kvitton, kartor och brev. Pappas papper. Ett arkiv över en trettio år lång konflikt.Troligtvis började allt med olika åsikter om en enskild räkning gällande grusning av gemensamma vägar, men tjafset övergick så småningom till att handla om vägarnas sträckning, förfalskningar av kartor och stölder av allmänningar. Så småningom blev frågorna allt mer abstrakta, och konflikten omöjlig att få grepp om. I grund och botten verkade det handla om att, som pappa sa, ”krossa allt motstånd” och ”få rätt på samtliga punkter”. Det var idioter han hade att göra med, och han var på vippen att sätta stopp för det största rofferiet i modern svensk rättshistoria, sa han.Nu bläddrar jag igenom hans fuktbuckliga dokument. Här finns spår av ett liv som utkämpades i ständig och outtröttlig strid, mot fienden liksom ledan. Advokater anlitades, överklaganden skickades, handlingar begärdes ut. Dikten Funderingar på plunderingar spikades upp på telefonstolparna och lades i grannarnas brevlådor. Mina flickor små, hotas då och då, att från hus och hem få gå, skaldade pappa.I längre. Snart har ett decennium passerat sedan han dog, men ännu har jag och min syster kvar hans papper. Så småningom ska allt slängas, har vi sagt. Vi pratar halvt på skämt om att rituellt elda upp lådan.Ordet rättshaverist kommer från tyskan och har funnits i svenska språket sedan mitten av 1800-talet. Begreppet är så etablerat att det först nyligen slog mig att det består av orden hava rätt. Rättshaveristen är ju ur det egna perspektivet den som har rätt. Men ordet syftar förstås på en person som är fixerad vid just sin egen sanning och driver sin process in absurdum. I de flesta fall är det en man och han tror sig vara utsatt för någon slags komplott. (Inte sällan överger han vänner och familj för den stora processens skull, och myndighetspersoner driver han till vanvett.)I början av nittonhundratalet fick personlighetstypen en psykiatrisk benämning: paranoia querulans,  kverulansparanoia. Men diagnosen blev snart ifrågasatt. I Sverige fick den så kallade Sellingaffären på 50-talet stor betydelse. När professorn Olof Selling hamnade i konflikt med sin arbetsgivare Naturhistoriska riksmuseet, påstod ledningen att han led av just kverulansparanoia. Men anklagelsen var grundlös, visade det sig. Och därför blev konflikten ett exempel på hur diagnosen kan användas som maktmedel.Kanske var det då kverulansparanoian fick sin dödsstöt? Ordet används sällan numera. I stället betraktas rättshaverism som ett slags beteendemönster – kopplat till andra störningar, syndrom eller långvariga livskriser. Rättshaveristernas beteende är en strategi för att hantera ett lidande de inte är i kontakt med, menar psykologen Andreas Wedeen. Tillsammans med psykoterapeuten Jakob Carlander har han skrivit en handbok i hur man bäst hanterar rättshaverister i yrkeslivet. Bemöt dem med tydlighet, respekt och fasta gränser, och dras inte med i deras argumentation om rätt och fel, råder författarna.Trots att rättshaverister ofta möter stora svårigheter söker de sällan hjälp – de upplever ju sig inte i behov av vård. Och ingen vet riktigt hur de ska behandlas. Någon forskningsbaserad metod finns inte och diagnoserna varierar.Det fick vi uppleva med pappa. En vårkväll blev han inlagd på psykiatrins slutna avdelning, bedömd som psykotisk, men några dagar senare när en ny läkare tog över, skrevs han ut. Han var inte sjuk, sa man, utan ”bara rättshaverist”.Så snart pappa kom in på den allt överskuggande konflikten blev blicken fullständigt avstängd. Att nå fram till honom var omöjligt. Han pratade ofta om sanningen, men vad som var sant verkade alltmer handla om en princip bortom rätt och fel i juridisk mening. Sanningen skall göra er fria, predikar Jesus i Johannesevangeliet. Men pappas sanning förslavade honom.Känslan av att ha rätt hade växt sig större än sakfrågorna, till en absolut och icke förhandlingsbar övertygelse. Att skilja självet från ärendet var inte längre möjligt, för processen var en del av hans kropp, som ett sakrament han svalt. Sanningen – han värdighet. Att få rätt – att erkännas som människa. Inte underligt att han kämpade så intensivt, så desperat, som en drunknande. För honom gällde det ju livet.Idag verkar en typ av rättshaveristiskt beteende breda ut sig, också på en kollektiv nivå, med konspirationsteorier som vinner mark, antidemokratiska rörelser och politiker som dränker offentligheten i utsagor. Samtidigt blir sanningen något alltmer subjektivt, något individen själv upplever. Hade vår tid passat min pappa bättre, frågar jag mig. I vilket fall hade han nog funnit nya förebilder inom världspolitiken, och AI-chatten kunde bli den trogna vän han sökte, någon som alltid lyssnar och håller med. Och tänk vilka inlagor de kunde producera tillsammans!  Omöjlig till sjöss och livsfarlig i hamn, så brukade min far beskriva sig själv. Var det ja´? Då var det bra var älsklingsfrasen som också sammanfattade hans filosofi. Lika intensivt som han hatade det alldagliga och tråkiga älskade han allt spexigt och galet. En tvångsmässigt skämtande bråkstake var han, en barnslig despot, en gåta.Sittande på vardagsrumsgolvet rotar jag runt bland de mögelluktande pärmarna, och särar på fotografier som klistrat ihop. Här finns handritade kartor, vägföreningsprotokoll och buntar med brev till myndigheter, ibland fullklottrade med aggressiva versaler och andra gånger artigt bedjande: Skulle du möjligen kunna hjälpa mig med en fotostatkopia av Karta 1:67? Muslortar faller ut från de nedersta kuverten och i botten av lådan återstår bara pappersspån.Ur ett skinnetui ramlar ett buckligt foto på det fina men konflikthärjade barndomshemmet. Nu är det sålt sedan många år. Pappas aska har spritts över havet där inga tomtgränser finns. Och grannarna hör inte av sig. Ingen kommer att fråga efter hans papper. Ändå tvekar jag.Hur är det egentligen, vill vi ens slänga det här? Lådan är ju ett slags perverst museum. Och kanske hoppas jag fortfarande på att hitta något där bland muslortarna, kartorna och skrivelserna. Någon sorts nyckel till en människa som aldrig fick förståelse och som nog aldrig riktigt förstod sig själv.Anna Ringbergförfattare

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkare. Han ansåg att eftersom sanningen är en, men spridd i flera olika traditioner, gällde det bara att kombinera dem för att förstå allt. När han var 24 år ville han ordna en konferens i Rom, där han skulle presentera sin syntes av all världens kunskap i 900 teser. Påven Innocentius VIII förklarade genast att 13 av teserna var kätterska och flera andra suspekta. Det var för mycket som utmanade kristendomen i Picos teorier. Dessutom ansågs han vara för ung för att kunna tas på allvar. Men han blev bara triggad av motståndet. Det var som svar på kyrkans förbud som han skrev det korta, kärnfulla och medryckande talet om människans värdighet. Inte heller det tilläts han framföra, men det trycktes och spreds och har fortsatt att inspirera ända sedan dess.Filosofin, skriver han i sitt tal, har lärt honom att lita på sitt eget samvete, inte på vad andra tycker. Han frågar: vad lönar det sig att bara läsa latinsk filosofi och utesluta grekerna och araberna, när allt från början kom från barbarerna? Det är en bildad och självsäker, utmanande 25-åring som talar, men också någon frustrerad av att inte bli tagen på allvar. Upprepat påpekar han att hans ungdom inte borde hållas emot honom, för han kan mer än de flesta andra. Få filosofiska texter från historien har ett sådant personligt tilltal och tydligt temperament som. Han är den ursprungliga förebilden för alltifrån revolutionärerna och poeterna under romantiken till James Dean i Ung rebell och rockens många frihetsälskande upprorsmakare.Människans värdighet bygger för Pico på hennes förmåga att välja sitt liv, något som skiljer henne från alla andra varelser. Djuren såväl som änglarna har i 1400-talets världsbild fasta egenskaper, i en orubblig hierarki som sträcker sig från de lägsta krypen hela vägen upp till Gud själv. De kan inte förändras. Människan däremot befinner sig i mitten av allt, utan några utmärkande egenskaper, men med intellekt och fri vilja. Människans värdighet består ytterst i hennes frihet.Pico är unik i det att han inte sätter det antika idealet främst, utan tar upp alla möjliga kunskapstraditioner. Han inleder sina 900 teser med att fastslå att han använder kaldeiska, arabiska, hebreiska, grekiska, egyptiska och latinska påståenden, utan inbördes rangordning, för att lägga ut texten, allmängiltigt och universellt, om dialektik, moral, matematik, metafysik, magi och kabbalism. När han i sitt tal säger att människan är fri att välja sig själv menar han det verkligen radikalt: sanningen tillhör inte någon viss tradition utan finns hos alla och är tillgänglig för alla.Det låter modernt. Men vi måste vara vaksamma. Det är alltid svårare än man tror att läsa historiska texter. Ord skiftar mening genom historien och vår vilja att spegla oss själva kan göra oss blinda för vad texten egentligen uttrycker. Pico della Mirandola var verkligen en renässansmänniska, med allt vad det innebär. Hans text är full av esoteriska referenser till magi, mystik och kabbalism som har lite med det vanliga, moderna livet att göra. Men ändå, vill jag påstå, återstår kärnan, och den är den mänskliga värdigheten: Här står en ung människa och vill bli tagen på allvar. Och är inte det vad den mänskliga värdigheten ytterst går ut på: att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på, att bli respekterad. Och det är inte något man kan göra själv, utan något vi gör tillsammans för varandra.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerLitteraturOm människans värdighet, Giovanni Pico della Mirandola, 1486, på svenska i övers. av Rolf Lindborg, Bokförlaget Atlantis 2012Magic and the Dignity of Man: Pico della Mirandola and His Oration in Modern Memory, Brian P. Copenhaver, Belknap Press 2019

Romantiken lever i några av våra mest älskade barn- och ungdomsböcker. Eva-Lotta Hultén berättar om Maria Gripes filosofiska influenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Allt levande hörer samman.” Orden formuleras på 1700-talet av Linnélärjungen Andreas Wiik, i ett brev till hans hemligt trolovade, Emelie. Deras korrespondens hittas på Selanderska gården i småländska Ringaryd långt senare av tre ungdomar. Av breven framgår att det ska finnas en antik egyptisk staty gömd någonstans på orten.Det finns ingen Linnélärjunge vid namn Andreas Wiik. Och ingen småländsk ort som heter Ringaryd. Men både mannen och platsen lever i Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”.Tillsammans med ”Agnes Cecilia” är det den av hennes berättelser där de mystiska inslagen är starkast. Samhörighet över både tid och rum manifesterar sig och byggnader kan bära minnen och förmedla budskap. Särskilt i ”Tordyveln flyger i skymningen” bistår växter och djur i kommunikationen. Skalbaggar och krukväxter leder protagonisterna till viktiga ledtrådar på gåtans lösning – var finns statyn som Andreas Wiik hemförde från Egypten?Redan tidigare i sitt författarskap, också i sina mer realistiska berättelser, skildrade Maria Gripe en kommunikation med naturen, genom flera av sina karaktärer. Hugo, i ”Hugo och Josefin”, är en trygg skogsvarelse som kommer till människornas värld med ett budskap: skollärarinnan får veta att hon har hållits för lite i skogen och för mycket i skolan och att det är därför hon bekymrar sig så mycket. När Hugos för misshandel fängelsedömda far ­kommer på tal säger Hugo lugnt att ”Skogen ska en inte överge. Då går dä illa.”Också Loella i Pappa Pellerins dotter, är ett sagoväsen som hör ihop med naturen.Gripes biograf Ying Toijer Nilsson beskriver det så här: ”Den spåntäckta stugan är nästan osynlig, insnärjd i slingerväxter och med gräs på taket. Vädrets makter står på hennes sida, blixten laddar ur sig framför barnavårdsnämndens representanter, stigen är villsam och oländig, yrväder hindrar moderns bekanta som kommer för att hämta barnen.”I Gripes värld samspelar vi med naturen och talar med och genom den.Maria Gripe växte upp i Örebro men trivdes inte i stadens flickskola och när det var dags för vidare utbildning fick det bli Enskilda gymnasiet i Stockholm. Hon bodde inackorderad, och i rummet hon hyrde fanns filosofen Friedrich von Schellings samlade verk. Det är hans naturfilosofi som hon klär i Andreas Wiiks ord, och ger gestalt i Tordyveln flyger i skymningen.Schelling var verksam kring sekelskiftet 1800 och framåt och ingick i den intellektuella kretsen i staden Jena. Han räknas till de tyska idealisterna och romantikerna, vars idéer ofta ses som en motreaktion på upplysningen och den vetenskapliga revolutionen. Med den franske 1600-talsfilosofen René Descartes hade uppdelningen mellan den tänkande och den utsträckta substansen fått en strikt formulering. Ande och materia var åtskilda. Men den föreställningen medförde ett antal problem som Schelling noterade. Hur kan ett medvetande uppstå hos materia och hur kan ett levande jag påverka och påverkas av en död omgivning? ”Mellan sinnet och naturen finns en hemlig förbindelse”, menade Schelling. Men han gick längre än så.Mot den mekanistiska värld som upplysningen målat fram, där människor, djur och växter var att betrakta närmast som maskiner, ställde Schelling ett enhetligt världsallt – den ”allsjäl” som Maria Gripe låter Andreas Wiik skriva om i sina brev till Emelie. Schelling drar slutsatsen att allt levande därför kan kommunicera med, och genom allt annat som lever. En idé som han i sin tur kan ha hämtat inspiration till från de indiska vishetstexterna Upanishaderna. Där beskrivs en panteistisk värld där allt har en gemensam ande, brahman. Gud och naturen är ett.Allting, förklarade Schelling, i den andan, ”var förbundet med vartannat och utgjorde en enda universell organism” – från grodor till träd, stenar, insekter, floder och människor. Ande är osynlig natur, medan naturen är synlig ande – en central tes för romantikerna. I stället för total åtskillnad mellan jaget och naturen – dess motsats.Efter sin studentexamen läste Maria Gripe filosofi och religionshistoria vid Stockholms högskola och romantiken intresserade henne särskilt. Också Schiller, Novalis och Fichte går att spåra i hennes böcker. Liksom Atterbom och Schopenhauer. Gripe var beläst och ville få sina unga läsare att reflektera. Vilket breven till henne visar att hon också lyckades med. ”Den där Schopenhauer verkar bra. Var får man tag på hans böcker?”, skrev en ung läsare.I ”Tordyveln flyger i skymningen” låter hon huvudpersonerna Jonas, Annika och David – 13, 15 och 16 år gamla – samtala om de stora idéerna i Andreas Wiik brev. Brev som han hade bett Emelie att förvalta, och som hon gömt under en golvtilja. I ett meddelande till dem som hittar gömman ber hon att de ska lägga tillbaka Andreas skrifter igen, om deras tid är lika oförnuftig och oaktsam om livet som hennes egen. Är tiden mogen nu, funderar David, Jonas och Annika. Kanske är ingen tid redo för sådana tankar? Men kanske kan alla tider öppna sig för dem?Schelling var en oerhört populär föreläsare vid universitetet i Jena men hans idéer har gått stick i stäv med modernitetens förhärskande naturvetenskap och har kritiserats och förlöjligats, från hans egen tid fram till våra dagar. Samtidigt har han inspirerat tänkare över alla spektra. En av dem var Alexander von Humboldt. När Humboldt dog 1859 var han sin tids mest berömde vetenskapsman, med banbrytande forskning inom en hel rad naturvetenskapliga discipliner, och uppfinnare av några nya, som oceanografi och klimatologi. Hans levnadstecknare Andrea Wulf kallar honom för ”naturvetenskapernas Shakespeare.” Humboldt beskrev, i vännen Schellings anda, jorden som en organism som pulserade av liv, ett sammanhängande helt där allting är förbundet med vartannat i ett nät av organiskt liv. Det leder tankarna till James Lovelocks så kallade Gaiahypotes – att hela jorden fungerar som ett levande, sammanhängande system.  Idag har denna tanke ett växande stöd inom naturvetenskapen. Samtidigt visar kvantfysiken på märkliga samband på partikelnivå över stora avstånd – och ny forskning på psykedelika, som ger starka upplevelser av att höra ihop med världsalltet, visar att detta har en positiv effekt vid depressioner.Schellings idéer om en förbunden värld tycks i vår tid komma till oss från olika håll. Hans tankar ser också ut att kunna bli ett viktigt verktyg för att finna nödvändiga nya förhållningssätt till, och förståelse av vår omvärld, i klimatkrisens tid. Allt levande hörer samman. Är vi mogna för att ta till oss den tanken? Är vi tillräckligt lyhörda för att följa de spår som tordyveln lägger ut?Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

Det skulle bli en roman om den eviga dumheten, men Thomas Steinfeld misstänker att de lustiga figurerna Bouvard och Pécuchet lyckats lura sin skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I augusti 1879 satt den franske författaren Gustave Flaubert i sitt hus ovanför floden Seine, tretton mil väster om Paris, och skrev på romanen som han trodde skulle bli hans bästa. Femton år tidigare hade han författat det första utkastet, fem år tidigare hade han börjat skriva, mer än ett tusen femhundra böcker hade han läst innan han på allvar kom igång. ”Det är som att vilja hälla en ocean i en flaska”, skrev han denna sommardag. När Flaubert dog, knappt ett år senare, hade han hunnit med tio kapitel. Om resten finns bara några anteckningar. Man vet hur han hade tänkt sig finalen, men hur många kapitel han hade behövt för att nå slutet – förmodligen två – det kan bara anas.Få romaner från 1800-talet lyckas fortfarande fängsla en större krets av läsare. Gustave Flaubert har skrivit två av dem: Debutromanen Madame Bovary, från 1856, som skildras hur en romantisk förhöjning av livet förstör inte bara hjältinnan, utan också hennes familj. Och Hjärtats fostran från 1869 – en bildningsroman där bildningen framför allt består av en oändlig följd av små misslyckanden. Han skrev flera andra böcker, de flesta halvt glömda idag. Men så är det den där sista romanen. Få har läst den, men den överlever som ett rykte: För oceanen som skulle hällas i en flaska, den skulle bestå av enbart dumheter.”Bouvard et Pécuchet” heter den i original och den berättar om två ensamstående medelålders män från Paris, under 1800-talets första hälft. De har samma yrke – de är kopister, skrivare, och sådana behövdes innan skrivmaskinen och karbonpappret uppfanns, i varje förvaltning, på alla statliga institutioner. De trivs dock inte med sitt jobb. De vill inte kopiera längre, de vill inte bara anteckna vad andra människor har tänkt, de vill skriva själva – och det ska inte vara litteratur, utan vetenskap. En slump för dem samman, de tycker om varandra, de utvecklar sina drömmar i otaliga samtal. Och så får den ene ett arv, medan den andre äntligen får ut sin pension; tillsammans köper de ett stort hus med en tillhörande liten bondgård långt ute på landet, i Normandie för att vara exakt, inte alltför långt från Gustave Flauberts bostad vid floden Seine.Och så sätter de igång. De börjar med jordbruk och trädgårdsodling, de fortsätter med kemi och geologi, de går vidare till litteratur och konst, de sysslar med statskunskap och historia, de vill ta reda på sanningen om kärleken och gör pedagogiska experiment, de ägnar sig åt ockultism och hamnar i konflikt med alla människor runt omkring sig. Men vad de än gör, så går det snett. De har läst all den relevanta facklitteraturen – men salladen skjuter i höjden, laboratoriet exploderar, ett försök att möta kvinnan slutar med en könssjukdom. De tar ett djupt andetag, och så fortsätter de på ett annat håll. Varje nederlag blir början på ett nytt företag. De må ge upp den ena vetenskapen efter den andra, de må förtvivla över filosofins eller moralens brister. Men i sin tilltro till lärdomen i all allmänhet är de oförbätterliga.När Gustave Flaubert skrev ”Bouvard et Pécuchet” arbetade han samtidigt på en encyklopedi som skulle utgöra ett fullständigt register över den mänskliga dumheten: ”L’Encyclopédie de la bêtise humaine”. Också den förblev ett fragment, även om man på nätet kan bläddra genom flera tusen sidor anteckningar till projektet. De båda verken var uppenbart tätt besläktade med varandra. Dumheten, trodde Flaubert – och så trodde de flesta av hans läsare – skulle vara länken mellan romanen och encyklopedin. Att romanens svenska översättning från 2006 bär titeln Den eviga dumheten hänger samman med denna historia.Men frågan är hur dumma de båda männen egentligen är. Med dumhet menar man vanligtvis ett beteende genom vilket en människa mot sunt förnuft skadar sig själv eller andra. Men Bouvard och Pécuchet skadar ingen, inte ens sig själva, bortsett från att experimenten kostar dem en del av förmögenheten. Snarare än om dumhet borde man därför tala om ett milt vansinne eller en förblindelse som alltför väl passar in i 1800-talets gränslösa vördnad för vetenskapen. När upplösningen av alla världens gåtor väntas inträffa i morgon – senast i övermorgon – måste en skildring av en ofantlig tro på vetenskapen vara ett samhällsporträtt, inte en berättelse om dårskap. En övning i lönlöshet vore därför en bättre beteckning för vad romanen handlar om än en övning i dumhet.Att kalla någon annan för dum är en fruktlös gärning. Människan är aldrig så dum som man vill ha henne. Att inte se hennes motiv är blindhet, att inte vilja se dem är arrogans. Och hon lär sig inget av att bli kallad dum. Enligt de anteckningar Gustave Flaubert lämnade om romanens slut, skulle Bouvard och Pécuchet till sist orsaka revolt i sin lilla by, de skulle hamna i fängelse – för att äntligen lära sig något av alla sina misslyckanden: de skulle nämligen gå tillbaka till sin gamla sysselsättning: Att kopiera, denna gång vid ett dubbelt skrivbord. Aldrig mer skulle de försöka ändra världens gång, aldrig mer komma med nya infall och uppfinningar. Ett ofantligt lugn skulle sänka sig över deras värld. Ett sådant slut skulle inte vittna om dumhet – inte alls – utan om en uppgivenhet av filosofiska mått.Och så finns det ett motiv till som motsäger alla teorier om att detta ör en dumhetens roman: vänskapen. Från det första ögonblicket, när Bouvard och Pécuchet råkar sätta sig bredvid varandra på en bänk i Paris, fram till att återgången till kopiering av andras texter, är de förtjusta i varandra. De är vänner, och ju oftare de misslyckas, desto högre reser sig vänskapen över allt som kan kallas dumt eller inskränkt eller banalt. De är i grunden anständiga karlar – egendomliga måhända – men de saknar varken snille eller empati, och de är trogna. I vänskapen överskrider de båda alla gränser som deras författare hade satt upp för dem när han ville skapa en bok om den oändliga dumheten.Med ”Bouvard och Pécuchet” avsåg Flaubert skriva en grym och kall roman, en uppgörelse med det vardagliga vansinnet i alla dess former. Och så blev det kanske också. Men samtidigt blev den – måhända mot författarens vilja – någonting annat: en bok om tröst och lindring. Förstånd, kunskap och insikt är ju inte allt man kan ha här i livet. Det gäller också att ha varandra.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturGustave Flaubert: Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard & Pécuchet . Översättning av Monika Lundgren. Bokförlaget H:ström, 2006. 

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi tar det från början. För att komma rätt in till ämnet är det nödvändigt att tänka sig en värld utan kartor – men också utan allt annat som gjort världen överskådlig, som tåg, telegrafer, luftballonger, automobiler, asfalt, uppslagsverk, massmedier, flygplan och satelliter. Tänk en värld där alla resor är krångliga och långsamma, och de går från en känd punkt till en annan. Emellan dem finns mycket som är okänt. Sånt som man hört talas om, kanske, men inte mer än så. Så man lever i det lokala och omfattningen av det som finns utanför är oklar. Hur tänker sig en sådan människa världen? Det är inte så lätt att föreställa sig.En lykta är tänd, i dess upplysta krets rör man sig. Men ljuset blir snabbt skummare då man rör sig bort från centrum.I kontrast till detta är en kartlagd värld något enastående. Åskådligt. Klart.Bland de äldsta kända världskartorna finns de som är strikt geometriska och med exempelvis Babylon eller Jerusalem i dess absoluta mitt. På andra syns fantastiska djur och monster, människor med tre ögon – eller Babels torn, den strandade Noaks ark och paradiset. (Paradiset antogs ligga i öster och högt upp.) Det låter kanske löjligt men självklart måste allt som man trodde fanns i världen vara med. Och hur kunde man veta vad en långt ifrån känd värld innehöll? Det kunde man inte.Staffan Bergwik påpekar i den skönt illustrerade boken ”Terranauterna” att i kartografins barndom fanns två skilda paradigm, två helt olika syften. En del kartor var narrativa – dessa skulle berätta om världen som helhet. Och så fanns kartor som var praktiska, inriktade på navigerande – de skulle hjälpa någon, ett skepp, att nå en viss plats. Då det handlade om att berätta om världen hade europeiska kartritare Gud att förhålla sig till. Men i takt med att kartorna blev bättre och kraftfullare blev konflikten med en omnipotent allvetare skarpa. Frågan var: Har Gud ensamrätt att se och förstå världen – eller är det människan som samlar information och sätter samman den utifrån dessa bitar? Under 1500-talet då långa resor blev fler ökade också kunskaperna om kulturer, växter, djur och landmassor. Sjökaptener och officerare som kom i land i Europas viktigaste hamnstad, Sevilla, fick under ed berätta om vad de sett. 1529 sammanställdes uppgifterna i Padron real, det kungliga kartregistret, i form av en spansk världskarta som visade sjövägar till kolonierna. Under de stora upptäckternas sekler var kartan en realpolitisk resurs, mer värd än guld. Den övertrumfade hundra laddade kanoner, den kunde leda en forskningsresande till världens yttersta gräns, och längre ändå...Men så fanns också de allomfattande anspråken. På 1500-talet kallades kartritare för ”kosmografer”, ”världsskrivare”, och detta värv var både visionärt och idealistiskt. Flamländarna Gerardus Mercators och Abraham Ortelius kartor gjorde dem till tidens superstjärnor. Mercator var först med en Atlas – han namngav konceptet efter guden som bär världen på sina axlar. Det revolutionerande med hans kartbok var att den gick från det hela till det lokala. Så vändes på all mänsklig erfarenhet – nämligen att börja i det egna. Med fantasin eller föreställningsförmågan gick det att zooma in och ut, och så gå från en bild till en annan. Helheter blev för första gången greppbara.Vi tar tidens tåg fram till sekelskiftet 1900. Fin-du-siècle känner många till. Men frånvaron av vita fläckar gjorde att man också talade om fin-du-globe. Att ett forskningsfält stängs är inte vanligt men det var så man såg på saken. Pusslet var klart. Jorden gick från att vara utforsknings- och koloniserbar till att beskrivas som ”ett inhägnat schackbräde”.Sen dess har de geografiska upptäckterna inte varit många men kartans betydelse för människorna har exploderat – från atlaser i varje hem till GPS-tjänster i mobiltelefoner där allt är utmärkt på förhand: smultronställen, betygsatta restauranger och rekommenderad färdväg. Man skulle kunna hävda att vi har slutat vandra i världen och istället förhåller oss till avbildningen. Människorna har blivit ”förkartade”. Jag har otaliga gånger varit med om det i sällskap med en avbildningsfixerad bekant. Vi ska hitta ett ställe och jag ser det först eftersom jag ser mig omkring. Människor ringer till människor som står precis framför dem. Det verkar på något sätt säkrare.I ”Terranauterna” poängteras kartritandets utopiska sida– idealismen som har återkommit genom historien. Genombrotten i överblick har gått arm i arm med tankar om ett globalt broderskap. Atlaser, luftballongfärder, enorma georamor och sfäriska byggnader – som Great Globe vid världsutställningen i London 1851 – har omvärvts av en retorik som hävdat att med upplysning och överblick kommer inte bara demokratisering utan också fred och en helt ny förståelse av vår värld.Det är inte svårt att hitta moteld. Kartor har genom historien varit intimt förknippat med staters besittningstagande av land som de egentligen inte har haft rätt till. Kartor är exploateringens bäste vän. Att alla tvådimensionella kartor har skevheter är också uppenbart: Det finns ett godtycke i vad som är centrum och vad som är upp och vad som är ner. Och nej, Grönland är inte jämförbart med Afrika storleksmässigt – även om många kartor påstår det.På 60-talet var det dags igen. De första bilderna av jorden från rymden väckte enorm entusiasm. Denna utifrån-syn på vår värld skulle förändra oss till det bättre, det var helt säkert! Överblick och sanning hade förenats. Kartritarnas tusenåriga visonära strävan var uppnådd. Den tyske filosofen Martin Heidegger var skeptisk, han menade att det som visades var en abstraktion som gjorde människor främmande för livets grund: att finnas till på en plats, att vara rotad. Feministiskt färgad kritik har också riktats mot överblickstanken – då den har kopplats till kontroll och en manlig blick. ”Gudstricket” kallar Donna Haraway det – anspråket att kunna se allt, bortom enskilda perspektiv. Och ja, här finns en möjlig och djup problematisering som även en kartälskare som undertecknad kan förstå.Själva ordet ”världen” bytte innebörd under århundraden då kartläggningen av den gick framåt – från att omfatta allt som finns till att användas om det vi kan visa med kartor. Så har människornas värld krympt. Och kartor är onekligen ett torrt sätt att se på världen, och det är att se – inte höra, inte lukta, inte känna. Tiden ryms inte i en karta. Allt är stabilt, statiskt. Kartor säger: Att veta något, det gör man med ett utifrånperspektiv. Men vad får kartor oss att inte se? Och vad får de oss att tro om världen? Har kartografins utveckling sprungit iväg med oss så att vi inte längre vet var vi är? För en människa är inte utifrån.Kanske skulle man ställa till med ett kartbål. Men ja, till sist skulle ingen hitta dit. Eller jo, man skulle känna röken i näsborrarna, hur den tjocknade då vinden låg på.Nils Markus Karlssonkulturarbetare LitteraturStaffan Bergwik, Terranauterna, Norstedts, 2024Bayerische Staatsbibliothek, Die Karte als Kunstwerk, Verlag Dr. Alfons Uhl, Unterschneidheim 1979Phillip Allen, The Atlas of Atlases, 1988

Den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse lever kvar även i det moderna medvetandet. Dan Jönsson funderar på om historien, återigen, är på väg att ta slut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2024-02-06.När min mor var döende hände det ofta när jag kom och hälsade på att jag inte visste var hon befann sig. Det vill säga, med sin kropp satt hon förstås där i sin rullstol, men andligen var hon någon helt annanstans, hon var ung, hon var frisk och omgiven av sedan länge döda släktingar och vänner. Ofta pratade hon med mig som om jag var en av dem. I början försökte jag rätta henne i hennes villfarelser men slutade snart med det eftersom jag märkte att det bara gjorde henne förvirrad. Hon levde verkligen i en annan tid – inte bara vid en annan punkt i den utan i en helt annan tidsdimension, en värld där själva flödet hade stillnat och det förflutna samlades som i en väldig bassäng av tid, där allt blandades ihop.Jag visste förstås att sådant här är ganska vanligt hos människor i livets slutskede, ändå kände jag mig alltid lite skakad efter de där besöken. Som om jag blivit utsläppt ur en mörk tunnel: bara tanken på att bli berövad tidens flöde på det där sättet kändes som en mardröm. Rentav en vision av helvetet. ”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet,” skrev den amerikanske författaren William Faulkner i ett vackert och berömt citat, men jag måste protestera: jo. Det är det. Och det måste det få vara. Tidens flod är ingenting att leka med, den som försöker kliva ner i den två gånger riskerar väldigt lätt att drunkna i den. Som meteorologen Phil Connors i filmen ”Groundhog Day”, eller Tara Selter i Solvej Balles märkliga romansvit ”Om uträkning av omfång”, som tvingas återuppleva samma dag gång på gång. Här handlar det visserligen inte om att stiga ner i det förflutna, snarare är det flödet självt som fastnat i en virvel, men effekten är densamma, en förtvivlad känsla av att livet förlorar sin riktning, sin mening. En sorts existentiell demens.Ändå, tanken måste tänkas. Tiden är som bekant den enda dimension som människan inte kan röra sig fritt i, och insikten om det förflutna som något för alltid förlorat är smärtsam. Historien måste besvärjas, väckas till liv, förverkligas på nytt. Vi utför egentligen sådana operationer hela tiden, så fort vi pratar gamla minnen, går på museum, eller firar jul och bakar pepparkakor efter farmors recept. Hela tiden med ett öga ner i tidens vatten: verkar det inte stillna, bara lite? Proceduren upprepas på kollektiv nivå: än idag återupplever människor i de kristna kulturerna varje söndag hur Herren vilade på skapelsens sjunde dag. I den tidiga sovjetstaten återuppfördes årligen stormningen av Vinterpalatset med tusentals statister, som ett sätt att hålla det revolutionära ögonblicket levande. Och i den lilla byn Tvarozná utanför Brno i dagens Tjeckien halar Napoleon en fredagskväll i början av december varje år fram konjakspluntan ur innerfickan på sin uniform efter att ha eldat sina trupper inför morgondagens stora drabbning. Trekejsarslaget vid Austerlitz, där den franska armén drev de ryska och österrikiska motståndarna på flykten i december 1805, rekonstrueras i ett tre dagar långt lajv av ett par tusen entusiaster i tidstrogna uniformer och med noggrant reproducerad utrustning, med motorvägen brusande i fonden bakom krutröken och marschmusiken skrällande ur högtalarna som ackompanjemang till kavalleriattackerna. Som alltså år efter år leder till samma resultat: den franske kejsarens triumf. Historien kan ju inte annat. Man frestas återigen besvara Faulkners berömda citat: Nej, det förflutna är inte förflutet. Det är bara dött.Och samtidigt: där jag står och huttrande bevittnar den historiska drabbningen anar jag någonstans bakom dessa sorgfälliga rekonstruktioner en kittlande, förbjuden tanke, skuggan av en möjlighet att något oväntat skulle kunna hända, Napoleon falla av hästen, ödet vika av i en helt okänd riktning… Jag tänker på det som den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade kallar för ”historiens fasa” – människans eviga svindel inför den avgrund av kaos och våld, epidemier, krig och naturkatastrofer som tiden tvingar henne att uthärda och som hon därför på något vis alltid har behövt hitta något sätt att tolka, skaffa sig distans till. I sin klassiska essä ”Myten om den eviga återkomsten” spårar Eliade dessa existentiella besvärjelser tillbaka till de förhistoriska, arkaiska kulturerna: hur de i myter och riter tvingar tiden till en evig cirkelrörelse där världen gång på gång skapas på nytt och det förflutnas fasor utplånas. Den vardagliga, profana tiden är i de här kulturerna bara ett sken. Bakom dess prövningar och katastrofer finns en sann, gudomlig tid som människan i dessa cirkulära riter måste aktualisera, förverkliga på jorden för att få överleva i det timliga. Tiden renas, kretsloppet kan börja om.Med den moderna synen på historien som en linjär utveckling, ett framåtskridande där människans egen skapande aktivitet är den avgörande drivkraften, kan denna cirkelrörelse se ut att ha brutits en gång för alla. Men det är, som Eliade ser saken, bara på ytan. I själva verket är den moderna människan i precis samma behov av att kunna se en mening, rentav en plan bakom historiens kaos och katastrofer. I praktiken går de ju bara att uthärda om man betraktar dem som förklarliga – rentav nödvändiga – steg på utvecklingens väg mot framstegets och upplysningens historiska slutmål. Vi finner sådana tankar i marxismens utopi om kommunismen, liksom i nittiotalets liberala fantasier om ”slutet på historien”, och för den delen i vår egen tids illusioner om hållbar tillväxt.Men inte bara det: också den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse har varit fundamental i den moderna historiesynen, och är det faktiskt än idag. Man kan tänka på hur de franska och ryska revolutionerna gjorde rent hus med det gamla för att bygga något nytt och friskt på dess ruiner, eller hur andra världskrigets ödeläggelse tycktes tvinga historien att börja om från noll, i vad som väl närmast är en modern version av den arkaiska myten om världsbranden, apokalypsen, ragnarök. Med atombomben och förintelsens fasor läggs civilisationen, ja själva historien i aska för att sedan kunna återfödas ren och full av möjligheter.I en hisnande passage spekulerar Eliade i om den moderna människan kanske på nytt närmar sig en punkt där hennes historiska aktivitet når vägs ände. Antingen för att historien förr eller senare blir, så att säga, full: summan av alla historiska orsaker blir till slut så komplicerad och omöjlig att överblicka att de inte längre går att påverka. Eller, kanske troligare: för att människans benägenhet att skapa historia visar sig hota hennes egen existens. Återstår en reträtt – organiserad eller panikartad – tillbaka in i arketypernas och upprepningens värld. Eliade skrev sin bok redan 1949, men kanske är det nu i vår tid vi börjar ana denna gräns. Flodens utlopp, där den mynnar i historiens bassäng. Om vi nu inte redan har passerat den? Jag är rädd för det. Jag är – verkligen – rädd för det.Dan Jönssonförfattare, kritiker och essäistLitteraturMircea Eliade: Myten om den eviga återkomsten. Översättare: Åke Nylinder och Dan Shafran. Serien Engelsbergsklassiker, Bokförlaget Stolpe, 2023.

Induktion är metoden att ur enskilda observationer dra allmänna slutsatser. den är filosofiskt omstridd, men i våra liv styr den med järnhand, menar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2021-05-11.Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort.Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden?Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort.Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista.En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation.Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar".Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund".Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem.Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang.Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg.Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare".Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturFrancis Bacon: Novum Organum. Översättare: Pär Svensson. Fri tanke, 2021.

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Var börjar det? Kanske i andningen, i luften som inte kommer att räcka hela vägen fram och redan när jag startar meningen ser jag ordet i slutet och vet att det kommer att bli svårt. Jag kommer att fastna där, i den där satans bokstaven och bli kvar tills syret tar slut och du ser bort av hänsyn och genans. Medan jag tystnar och drar efter andan djupt och vanmäktigt och börjar om igen, med ett nytt ord.Det har blivit bättre förstås. Exempelvis läser jag ju den här texten utan att beväras av stamningen – peppar, peppar. Jag har hittat strategier för att hantera mina problem och bryr mig också mindre om vad andra tycker, det underlättar. Ändå är jag fortfarande någonstans alltid kvar i den där vibrerande frustrationen som fyller det tysta rummet där ordet inte låter sig sägas. Ett oändligt ensamt rum, skilt från den övriga världen.Trots att mina besvär är jämförelsevis lindriga har de satt prägel på mitt liv. En ovilja till telefonsamtal, en oro för att framträda offentligt tills jag kom på att adrenalinet som rusar genom mig vid sådana tillfällen faktiskt hjälper mig att överbrygga glappet till orden jag vill åt. Säkerligen är problemet större för mig själv än för dem jag möter och även om det kan kännas så i stunden är jag inte ensam.Ungefär en procent av den vuxna befolkningen i Sverige stammar. Bland barn är det betydligt vanligare men besvären försvinner ofta med åren. Exakt vad stamning beror på vet man inte och jag kan bara gå till mig själv för att försöka förstå. I samtal med mina barn exempelvis, stammar jag inte alls. Trötthet försvårar symptomen och om jag av någon anledning känner mig låg eller obekväm i situationen blir det också värre.En stroke eller en hjärntumör kan också utlösa stamning – eller om skadan är särskilt svår – afasi där tillgången till språket helt eller delvis försvinner. Jag försöker föreställa mig tillvaron i det tomma rummet med de blanka väggarna, inte som en tillfällig förvisning utan som ett hem. Vad händer med den som förlorar möjligheten att nå ut med sin röst för alltid?I dikten ”April och tystnad” ur samlingen ”Sorgegondolen” från 1996 beskriver författaren Tomas Tranströmer förlusten av språket som ”silver, som glimmar utom räckhåll hos pantlånaren”.En sån ödets ironi att just han, som hade språket så totalt i sin hand skulle tappa det. Eller, inte alldeles. En fungerande arm hade han kvar efter stroken 1990 och med hjälp av den kunde han fortfarande spela piano. Med orden var det värre, få fraser återstod – ett ja och ett mycket bra och i övrigt gester och blickar som hans livskamrat Monica förstod att tolka och översätta till ett vardagligt samtal och dessutom till litteratur.Så tillkom inte bara ”Sorgegondolen” där hälften av dikterna skrevs efter stroken. Utan också samlingen ”Den stora gåtan” som till största delen bestod av haikudikter. Boken nominerades till Augustpriset med motiveringen att hans ”diktning genomgått oavbruten förtätning och utveckling.”Funktionshindret som initialt tycktes tysta honom hade alltså i praktiken lett till en utveckling eller precisering av hans litterära förmåga. Språket han finner på stranden efter stormen är renspolat från oväsentligheter. Dikterna är oftast bara tre rader och har karaktären av bilder med ord så exakta att de inte kan vara några andra.”Döden, skriver han, lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen.På samma vis beskriver författaren Daniel Sjölin sitt medvetande som bilder när språket går förlorat också för honom i sviterna av en gåtfull hjärnsjukdom. För att slippa konfronteras med vidden av katastrofen tiger han sig genom dagarna eller använder de få ord han tror sig kunna leverera obehindrat: tack, tjena, supernajs. Samtidigt är han aldrig helt säker på vad han säger. Som en slumpgenerator väljer hans rådbråkade hjärna andra ord än de han tror och språket kommer ut oförutsägbart och utom kontroll.Just kontrollförlust har varit ett mål för Sjölin i hans tidigare litterära arbete. För att osäkra skrivprocessen har han medvetet skapat hinder för sitt flöde. Som i romanen ”Underskottet” där han liksom företrädarna för den litterära 60-talströrelsen Oulipo begränsar sitt alfabet och skriver halva boken utan bokstaven a. Nu är inte bara a utan hela alfabetet utom räckhåll och kontrollförlusten osäkrar hela hans existens.I det som senare kom att kallas Sapir-Whorf-hypotesen lade den amerikanske lingvisten Edward Sapir 1929 fram teorin att en människas förmåga att förstå världen i hög grad var beroende av det talade språket. Så kom det sig att två människor med skilda modersmål aldrig skulle komma att se saker och ting på samma vis. I orden låg möjligheterna och begränsningarna och som exempel användes hopi-indianerna som påstods sakna ord för tid och därför skulle vara omedvetna om hela tidsbegreppet.Så var det förstås inte och ändå har teorin bildat skola och skrämmer nu den tidigare lingvistikstudenten Sjölin där han ligger stum på sjukbädden. Vilket värde har han som människa – i sina egna och andras ögon – utan sin röst? Tron på språk som värdemätare och indikator på själslig förmåga genomsyrar hela den västerländska världsbilden och präglar inte bara vår syn på varandra utan också på våra medvarelser djuren. Sättet vi behandlar boskap på kan exempelvis bara basera sig på idén att den som saknar röst också saknar känslor, behov och rätt att finnas till. Detta trots att var och en som haft ett djur som vän, vet att det går att föra också mycket nyanserade diskussioner utan mänskligt tal. Själv har jag fört många och långa samtal med hundar och tack vare denna språkliga kompetens slutade jag för snart trettio år sedan att äta kött. I en film på teve fördes svin till slakteriet. Inget våld syntes i bilderna, men i svinens öron och ögon läste jag allt de redan visste om vad som skulle ske. Paniken som spred sig i leden när de tvingades framåt i den trånga passagen, lukten av blod och de avlägsna dödsskriken från vännerna.Det kunde ha varit min hund som berättade om fasorna, språket gick obehindrat att översätta. Det kunde ha varit någon jag känner, älskar och respekterar som föstes in i dödsfabriken. Det kunde ha varit jag. Tal eller skrift är inte enda vägen till djup förståelse varelser emellan, kanske är det inte ens bästa sättet att med precision kommunicera.Ta Tomas Tranströmer och hans vänstra hand, som långt efter att talet berövats honom fortsatte att förmedla hans innersta känslor med samma säkerhet som han tidigare skrev på papper.  Själv ler jag lite åt mig själv och situationen när ordet fastnar, tar ett djupt andetag och börjar om igen och i leendet och andetaget möts vi och samtalet går vidare.Boel Gerellförfattare och kritiker LitteraturDaniel Heller-Roazen: Echolalia. Att glömma språk, Bokförlaget Faethon 2019Daniel Sjölin: Underskottet, Norstedts 2022Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, Bonniers 1996Tomas Tranströmer: Den stora gåtan, Bonniers 2004   

De är smarta och har kallats vår evolutionära spegelbild. Carl Magnus Juliusson håller ett försvarstal för papegojan och för upprepningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig?När man upprepar sig är det som att man plötsligt får något omänskligt över sig. Man framstår som en robot, en hackig skivspelare – eller en papegoja. Det är som taget ur en tecknad film eller sci-fi-rulle. Huden lossnar och blottar en maskin.När man upprepar sig förskjuts också intresset från ordens innebörd till hur det sägs. Upprepning drar uppmärksamhet till sig. Man misstror den som talar. Hon tänker inte ”på riktigt”. Hon talar med någon annans ord. Någon annan talar genom henne.Bland roboten, skivspelaren och papegojan skiljer förstås den sistnämnda ut sig. Till skillnad från de andra är papegojan en levande varelse som du och jag.I litteraturhistorien har inget djur används lika mycket för att beteckna människor som själlöst repeterar, som talar utan att tänka. Som Lila i Elena Ferrantes Neapelkvartett utbrister apropå akademiker: ”De har inte en enda tanke i huvudet som är deras egen, som de har tänkt själva. De vet allt, men de vet ingenting”, säger hon. ”Om du hade varit där skulle du bara ha fått höra papegojor som tjattrade […]. Det gick inte att fatta ett ord av vad de sade och de fattade inte själva heller.”Det är bara ett av hudnratals, kanske tusentals exempel. Papegojan betecknar upprepning, tanklöshet. Det finns bara ett problem –papegojor är inte alls är korkade djur. De tros tvärtom vara näst smartast efter människan! Evolutionärbiologen Antone Martinho-Truswell menar att papegojan troligtvis var jordens mest intelligenta livsform under åtminstone 30 miljoner år innan människan kom in i bilden.Att fågeln används för att representera tanklöshet är ett missförstånd som kanske delvis kan förklaras av att myter är seglivade. Det var också relativt nyligen vetenskapen insåg hur intelligenta papegojor är – särskilt grå papegojor, aror och kakaduor. Och då har man ändå talat om papegojans kapacitet att imitera mänskligt tal i mer än 2000 år.Brytpunkten ägde rum på 1970-talet med en grå papegoja som hette Alex och en forskare som hette Irene Pepperberg. Hon sökte efter sätt att etablera kommunikation mellan människa och djur. Medan andra forskare tittade på chimpanser eller delfiner valde hon papegojor som de flesta var överens om var underlägsna däggdjur i intelligens och inte kapabla till mer än efterhärmning. Det slutade med att Irene Pepperberg studerade Alex i 30 år. Under den tiden lärde hon honom att med ord urskilja sju färger och fem former. Han lärde sig också begreppspar som samma-olika och större-mindre. Med andra ord kunde han alltså beskriva föremål i fråga om storlek, form och färg, samt på vilket sätt ett föremål skiljde sig från ett annat. Han visade klara tecken på att han också förstod innebörden av orden.Efter Pepperberg har papegojor varit föremål för betydligt mer forskning. Under 1980-talet visste man fortfarande nästan inget om papegojor i det vilda, som skiljer sig mycket från dem i fångenskap. Till exempel imiterar de inte. Det verkar tvärtom vara något de enbart gör för vår skull.Men visst är det imponerande hur många ord och stavelser en papegoja kan lära sig utan att själva förstå dem? Och vilket minne det förutsätter. Det finns även gott om experiment som visar att exempelvis kakaduor kan använda och tillverka verktyg. De har även ganska komplexa känsloliv. De kan hämnas om man slutar mata dem, de kan dansa, hålla takten (genomsnittligt lika bra som människan) och med en pinne slå på en trumma. Redan Darwin konstaterade att papegojor var musikaliska, hade känsla för melodi och kunde lära sig att vissla. Det är något de gör för sitt enkla nöjes skull – inte för att få någon belöning som exempelvis mat. Det är egenskaper som man inte kunnat se hos några andra djur, inte ens hos våra släktingar primaterna. I dag menar många forskare till och med att papegojor – trots att vi inte är nära släkt rent biologiskt – är mer lika oss människor än de flesta andra djur. Martinho-Truswell har kallat dem ”vår evolutionära spegelbild”. De lever länge – som vi. De är – vanligtvis – monogama. De är altriciala vilket betyder att nyfödda ungar är beroende av två föräldrar under en längre tid för mat, skydd och värme. Det är något som kännetecknar alla djur med mer komplexa hjärnor. Papegojor är med andra ord mycket intelligenta djur. Men de kan inte lära sig att tala som en människa. Deras intelligens manifesterar sig inte språkligt. Papegojor är intelligenta på ett annat sätt.Problemet med upprepning ligger med sagt inte hos dem – utan hos oss. Man kan fråga sig varför vi driver med papegojan, vad är det som känns så hotfullt? Vi har ju alla en gång utvecklats genom att efterapa vår omgivning – för att använda en annan djurliknelse. Vi har gjort det så ofta och effektivt att vi till slut börjat tänka själva. Eller är där oron sitter, att det vi uppfattar som självständiga tänkande subjekt i själva verket bara är komplexa nätverk av upprepningar? Allt vi säger och tänker bara omkastningar av sådant vi redan hört eller sett, men omarbetat till oigenkännlighet? Då blir papegojans eko en spöklik påminnelse som kan ge existentiell svindel. Försvarsmekanismerna träder in, skrattet, avfärdandet. Tjattrande papegojor… Men är det verkligen något att vara så rädd för? Upprepning är trots allt en stor del av all språklig kommunikation och imitation en förutsättning för vårt sociala liv. Och som Kierkegaard skriver är verklig upprepning samma slags rörelse som minne, men i motsatt riktning. Den riktar sig mot framtiden.Det varnas med rätta för att se på djuren med en antropomorf blick. Men som biologerna Catherine Toft och Timothy Wright påpekar syftar begreppet antropomorfism endast på när man felaktigt tillskriver andra arter mänskliga egenskaper. Och lika gravt och vanligt är antropocentrismen – att felaktigt lokalisera alla egenskaper vi betraktar som mänskliga till enbart människan. Forskningen har trots allt visat att papegojor är mest ”mänskliga” av alla fåglar. Och vem vet, kanske är människan det mest papegojlika av alla däggdjur. Men det är som framgått inte bara imitationen som gör oss lika. Och det är något vi borde vara stolta över. Vara stolta över. Vara stolta över…Carl Magnus Juliussonlitteraturvetare och kulturjournalist

Madame de Sévigné föddes den 5 februari 1626 och hennes klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-09-03.Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.Är ett älskande människohjärta som solen?När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättareSamtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från november 2019.I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av hannarna: ”Men hon är ju inte intellektuell.” I samma ögonblick bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för att aldrig mer äta kött. ”Vegetarianismen är en feminism”, skulle man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern Jason Hribals essä: ”Animals are part of the working class”.Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover. Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de självmant återvänder hem.Lantbruksdjuren i min närmiljö är privilegierade, de ingår inte i den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta uttrycket, ”humana” djurfarmar som helst, vad allting kokar ned till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop, ”skapelsens krona”.Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel gris, och ibland också till sin form försöker härma det upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och – språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays korta dikt ”Pigs” som börjar ”Us all on sore cement was we”, en pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: ”Oss alla på rå cement var vi” och som utvecklar sig till en vision av ett grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande – ”Us all fuckers then” – och ”gudagiven gegga”, som Björck benämner den ”god-shit” Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om, antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays ”Pigs” eller romaner som Marlen Haushofers ”Väggen” vars långsamma, vegeterande tempo Björck menar härmar lantbruksdjurens, göra den läsande delen av mänskligheten mer djurempatisk? Det verkar som Björck menar det. Och vad skulle denna ökade empati i så fall kunna leda till?Det finns ett utopiskt drag i mycket av den djurrättsteoretiska diskurs som Björcks bok bygger på, och i somliga av verken hon analyserar. Nästan en barnatro, både på veganismens roll i en omställning av samhället i jämlikhetens tecken, och på lantbruksdjurens godhet. Det är nästan så man kommer att tänka på totemism. Så många mänskodrömmar som projiceras på de stackars djuren. Men den som har besökt en höns- eller hästgård kan inte ha undgått att lägga märke till att djuren där är minst lika grymma som människan: stenhårda hierarkier, mobbning, våld. Bara lite mindre kalkylerande än hos oss. En hackkyckling som försöker äta av fodret samtidigt som de andra hönsen skulle knappast straffas retroaktivt. Jag har också svårt att föreställa mig att våldet mellan flockledare och nykomling i en hästflock brukar delegeras.Om nu inte heller djuren är några änglar kan man undra varför just människan ska sätta sig på höga hästar och avstå från att äta andra djur och bete sig civiliserat. Kan det vara den gamla föreställningen om att vi trots allt är skapelsens krona som spökar?I sitt försök att platta till eller rent av vända upp och ned på hierarkin gud – människa – djur ägnar Björck ett intressant kapitel åt djurs tidsuppfattning. Hur mycket minns ett får? Kan ett får föreställa sig framtiden? Alla som stirrat djupt in en kos ögon måste ha känt det där egendomliga suget av evighet och akut presens på samma gång. För att närma sig gåtan föreslår Björck termen ”kairotisk”, från grekiskans ”kairos”, som syftar på ett större nu än vårt punktuella, inpressat som det är mellan nyss och sedan. Kairos är mer av ett svällande nu, en nästan evig glänta där en människas (eller ett djurs, vem vet) sanna väsen kan uppenbaras om hen är uppmärksam på rätt sätt. En jämlik relation mellan människa och djur i ett sådant kairos är den dröm som genomsyrar Björcks bok. Hon kämpar med frågan om drömmen är till för människan eller för djuren. Kanske är den bara en nödvändig mänsklig strategi – en dos vegeterande slow living – för att rädda den sönderstressade nutidsmänniskan och planeten undan den rovdriftskapitalism allt fler menar kommer att bli vår död.Det är förstås bekymmersamt att relationen människa – djur är så asymmetrisk, att djurens befrielserörelse till exempel måste ledas av människor. Det tycks också som människan har något att lära av djuren – mindfulness och getyoga till exempel – men vad kan djuren lära sig av oss? Bygga katedraler, kärnvapen, skriva poesi? Även den frågan är urbota antropocentrisk. Varför skulle en ko lära sig något av just människan, det finns väl andra djur. Häromdagen när jag var ute på morgonpromenad stötte jag på två ungtjurar och en kviga precis i skogbrynet, alltså på gränsen till ett annat rike, där vildsvinen och älgarna är kungar. Där kanske det finns något att lära för en ungtjur eller kviga – hur man letar mat, bökar bland rötterna, försvarar sig mot lo och varg. Och hur man njuter av att vara fri. Jagad, men fri.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturAmelie Björck: Zooësis – kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv. Glänta produktion, 2019.

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”. Enbart människornas värld har staden aldrig varit.Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här?Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats.I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp.Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen.Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns.Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll.Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia.Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till.Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser.Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor.Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen.Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig.”Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författareLitteratur Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.