Prestationskompassen

Här pratar jag med Frida Moberg – licensierad andningscoach och specialist på vardagsandning, alltså andetaget vi tar hela tiden och inte bara när vi springer.Frida berättar om vägen från tävlingsryttare och jobb på myndighet till att jobba heltid med något som många inte ens visste att man kunde jobba med. Hon berättar om hur hon får bemöta fördomen om att andning är "flum" och varför det blir extra viktigt att jobba evidensbaserat. För varför skulle vår diafragma-muskel vara mer flummig än någon annan muskel i vår kropp?Vi snackar om lungblåsor som sitter längst bak och längst ner i lungan, och varför andetaget behöver hitta dit. Om de fem andningszonerna och att andas in i skalet som Skalman. Om varför “andas djupt ner i magen” och “sträck på dig” är råd som skapar ny spänning i stället för att lösa något. Och om hållningsmuskler som är allergiska mot snabbt och hårt.Vi tar också era frågor från Instagram. Kan kall luft ge astma? Hur hittar man lugnet på startlinjen? Varför får man håll? Hur många andetag per minut är optimalt i vila? Och den vanligaste frågan av alla: hur ska jag andas när jag springer? Hitta Frida på Instagram: @andasmedfrida och andasmedfrida.seGillar du avsnittet med Frida och podden i sin helhet?Berätta gärna! 💖Medverkande: Erika Ingelström & Frida Moberg

Den här veckan pratar jag med Johan Molin – 38 år, trebarnspappa från Åsa på västkusten och löpare som beskriver sig själv med två ord: ambitiös och nördig.Johan började springa för två år sedan. Det var efter 15 år av en livsstil som inte var bra för honom, och efter att hans fru Mia frågade i soffan om de skulle anmäla sig till ett lopp. Han berättar öppet om hur alkoholen smög sig in i vardagen, om varför det inte räckte att någon annan sa det, och om hur insikten till slut måste landa inifrån. När drömmarna kom tillbaka kom också viljan att förändras. Han berättar också om att dela det på Instagram och om reaktionerna han fick från omgivningen.Men det är också ett avsnitt om löpningen roll i allt: Om målet att slå sin pappas tid på Göteborgsvarvet, och känslan av att äntligen vara bäst i släkten. Om första maran i Helsingborg efter bara 14 veckors träning, krampen vid 35 km och varför 3:05 i stället för sub 3 ändå inte blev ett nederlag. Om att vara prestationsinriktad utan att vara hård mot sig själv. Och om drömmen att vinna veteran-SM i maraton när han är 45.Vi pratar om att hylla sin partner och vara ett team istället för konkurrenter, och reaktionerna han fått för det. Om löpcoachutbildningen och varför de flesta som vill ha en coach egentligen behöver hjälp med bromsen. Och om att det inte behöver finnas två läger: man kan springa för glädjen eller för tiden, och båda är lika värda.Plus svaret på den stora frågan: en helg på Svenska Rallyt eller en halvmara som går enligt plan?Gillar du avsnittet med Johan och podden i sin helhet?Berätta gärna! 💖Medverkande: Erika Ingelström & Johan Molin

Lindha Hultgren är tillbaka i studion! I mars pratade vi om beslutet att lämna Instagram och om resan mot Köpenhamn Marathon. Nu följer vi upp: vad hände sen?Vi pratar om maran i maj. Målet var sub 3:30 och hon gick i mål på 3:25:59 (snyggt!!) Det är ett PB som de flesta bara kan drömma om, men pangkänslan uteblev. Om hur man kan vara nöjd och inte nöjd på samma gång. Och om beslutet hon tog redan på startlinjen: att aldrig mer springa ett maraton på en specifik tid.Men vi pratar även om det andra; Om en sommar med sin största träningsvolym någonsin, som i augusti vände till en trötthet på en helt ny nivå. Om att stå vid sidan av när startskottet gick på Helsingborg Marathon. Och om halvmaran i Köpenhamn i helgen, där hon valde att njuta i stället för att jaga sub 1:40. Det blev ett lopp helt utan dipp och med high fives längs vägen.Vi pratar om den handskrivna och färgkodade träningsdagboken som ingen annan får läsa. Om kärleksrelationen till de 42,2 kilometerna och varför man måste tycka om att vara med sig själv där ute. Om hur sänkta förväntningar kan vara nyckeln till att springa snabbare. Och om tacksamheten över en kropp som bara bär en.Plus planerna framåt: tionde maran längs havet mellan Helsingør och Gilleleje (Japp, Holger Danske it is!), smålopp i vår och Berlin-lotteriet ✊🏻 (vi håller tummarna att AI-botarna ger henne en plats)Gillar du avsnittet med Lindha och podden i sin helhet?Berätta gärna! 💖Medverkande: Erika Ingelström & Lindha Hultgren

Erikas BFF Linnea gästar Prestationskompassen och gör därmed en pod-comeback!Vi snackar om Linneas stora mål för våren: Sub 3h på Köpenhamn MarathonDet blir inget fylligt snack om själva loppet, men däremot om det verkligt intressanta: resan dit!Månader av maratontusingar i vintermörker, segdragna sjukdomar, att jonglera morgonpass med småbarnskaos, och en gemensam filosofi om att ett mål alltid "bara är en jävla tid" – och varför den tankegången faktiskt kan vara nyckeln till att prestera bättre.Vi pratar om hur det kändes att komma i mål och faktiskt stanna kvar i känslan, istället för att hamna i tomhet eller rusa vidare mot nästa grej. Om valet att inte ha en extern tränare och vad det beror på. Om återhämtning som den underskattade parametern när jobb, barn och liv redan tagit sin del. Och om huruvida prestationsdriv och välmående egentligen behöver stå i konflikt med varandra.Plus historien om hur det går när man ger sig ut på ett långpass i Malmö utan telefon.Medverkande: Erika Ingelström & Linnea HjelmNu tar podden säsongsuppehåll över sommaren 🏖️Har du uppskattat denna säsong av Prestationskompassen - berätta gärna det i en recension eller betygsätt med stjärnor!

Den här veckan pratar jag med Lotta Svanefjord – processchef, mamma till två pojkar och löpare som bor i Vännäs utanför Umeå. Lotta berättar om de mörka tankarna veckan innan starten på Stockholm Marathon som kantats av sjukdom, om att veta att kroppen inte hänger med oavsett hur stark viljan är – och om känslan att vid 300 meter in i loppet inse att det inte kommer gå.Men det är också ett avsnitt om allt det andra. Om hur hennes drivkrafter har förändrats från att panik-skanna startfållan för att undvika att bli sist – till att idag känna genuin tacksamhet i att får springa lopp och vara tillfreds med sin egen prestation. Om hur jämförelsen med andra ser ut när man tittar bakåt och framåt. Och om vad som händer när en kontrollmänniska tvingas leva med den totala oförutsägbarhet som småbarnslivet innebär.Vi pratar om hur man bygger en träningsvardag som faktiskt håller med barn i huset – och om acceptans som förmåga snarare än personlighetsdrag.Gillar du avsnittet med Lotta och podden i sin helhet? Berätta gärna! 💖