“Döden och födseln är så lika, även om de är långt ifrån varandra. Jag brukar försöka ge bilden av ett snöre, som får symbolisera livet. Och om man lägger ut det på bordet framför sig, sträcker det med ena änden långt ifrån den andra och ser livet så, så befinner sig födseln långt ifrån döden. Men sätter man ihop ändarna så är födsel och död väldigt nära varandra. De påminner om varandra på många sätt.” Sara Frigell har tidigare arbetat som barnmorska. Idag arbetar hon på palliativt centrum med den vård som ges till patienter och närstående när det inte längre är möjligt att bota en sjukdom, och sjukdomstillståndet förr eller senare kommer att leda till döden. I sitt program reflekterar hon över likheten mellan födelse och död.
“Jag träffar dagligen veteraner som lider av framför allt posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket är de långvariga konsekvenserna av kriser som de har erfarit eller bevittnat under sina utlandsmissioner i krisområden. Sådana symptom kan uppstå även om man är förberedd och har tränat för att hantera svåra situationer. Vad veteranerna behöver hjälp med är olika och behandlingen anpassas individuellt. Hur länge de vårdas varierar också stort, men ofta pågår vården i flera år.” Kriser, förberedelse för kriser och krishantering går som en röd tråd genom hela Joel Bramsgårds yrkesliv. Här berättar han både om sitt arbete som kurator och terapeut på Sveriges enda veteranmottagning och om sin roll som chef för krisstödsorganisationen i Region Uppsala.
“Just nu är ämnet hyrpersonal glödande och rykande hett. Regioner som gått samman mot bemanningsföretag. För visst är vi i opposition? Två fotbollslag som spelar om samma cuppokal? Eller spelar vi egentligen i samma lag?” Alexandra Eliasson har själv tidigare arbetat som sjuksköterska på ett bemanningsföretag. Här ger hon sitt perspektiv på sjukhusets pågående utfasning av hyrpersonal.
“Digital spjutspetsteknik lever sida vid sida med verksamheter som fortfarande har pappersbaserad journalhantering, digitala system byggda på 90-talet, personsökare, faxapparater och bruna internpostkuvert. Men digitalisering är inget mål utan ett medel, och digitalisering är inget annat än verksamhetsutveckling där teknikens möjligheter nyttjas på olika sätt. Vi lägger en grund för att verkligen förstå vad det är för problem som ska lösas och för vem. Gör vi rätt från början blir resultatet så mycket bättre.“ Olle Bergdahls program handlar om hur sjukhuset jobbar med digitalisering. Han berättar om hur han, tillsammans med sina kollegor vid enheten för digital utveckling, genom ingenjörsmässiga metoder förenar vår tids största utmaningar med vår tids största möjligheter.
“I början av min tid på hematologen var det ingen rolig känsla när patienterna fick sina diagnoser och man visste att det knappt fanns några behandlingar att erbjuda. Idag kan vi säga till många att ‘om inte detta fungerar så har vi flera andra alternativ att ta till’. Något vi kanske inte har utvecklat lika mycket är hur vi bedriver vården och var vi bedriver den. Hur kan vi göra för att ge våra patienter en ännu mer tillgänglig vård och på en för dem mer tillgänglig plats än inne på sjukhuset?” Gun-Marie Jäger berättar om utvecklingen av cancervården och om det arbete som låg bakom att verksamhetsområde blod- och tumörsjukdomar tidigare i år kunde öppna en ny behandlingsmottagning i köpcentrumet Gränbystaden - helt i linje med hur patienterna själva ville ha det.
“Många känner nog till den tidigare benämningen läkarsekreterare, som idag oftare benämns medicinsk sekreterare eller medicinsk vårdadministratör. Jag måste erkänna att min bild av en läkarsekreterare innan jag kom i kontakt med yrket kanske inte var den mest smickrande. Tänk dig en stereotyp sekreterare i någon gammal film, så kan du nog bilda dig en uppfattning om mina fördomar.” Ifeanyichukwu Nnamaka Grundberg berättar om varför hon tycker att medicinsk sekreterare är världens roligaste jobb. Hon beskriver en yrkesroll i förändring; det ingår fortfarande mycket administration, men rollen kan även innebära att man, som Ifeanyichukwu, är en del av vårdteamet i akutrummet.
“Jag tänker på alla gånger jag suttit och tittat på klockan som outhärdligt långsamt tickar ner: patienter med blödningar i hjärnan som orsakar ett allt högre och högre tryck, som till slut gör att patienten blir riktigt dålig. Små barn som kämpar med andningen. Patienter med hjärtarytmier som går fram och tillbaka mellan olika rytmer. Tillfällen när man önskar att helikoptern gick ännu fortare, så att man får lämna över ansvaret.” Emma Pontén berättar om hur en dag på jobbet kan se ut för en helikopterläkare, om hur teamet jobbar tillsammans i luften som ett vältrimmat lag, där piloterna söker den snabbaste vägen till sjukhuset, medan Emma och sköterskan som är nära patienten gör allt de kan för att öka patientens chanser.
“Under en period jobbade jag halvtid på reproduktionscentrum och halvtid med aborter. Det blev ibland ett märkligt och rörande möte med livet. På förmiddagen träffade jag kvinnor som grät för att de inte blev gravida. På eftermiddagen träffade jag kvinnor som grät för att de var det. Jag blir både ledsen och arg när folk påstår att aborter används som preventivmetod. Så är det inte. För många – och jag skulle till och med säga de flesta – är beslutet om abort svårt. Ibland svårare än de själva säger. Därför är bemötandet så viktigt. Den som kommer hit ska inte bli dömd eller bedömd, utan lyssnad på och förstådd.” Ann-Sofi Kullman är barnmorska med snart 50 år i yrket. I sitt program pratar hon om sina erfarenheter och om några av kvinnorna hon mött, som har lärt henne allt hon kan om det som är så viktigt i hennes yrke: lyssnandet, bemötandet och de existentiella frågorna. Det vill säga sådant som man sällan kan läsa sig till och som man egentligen bara kan lära sig i mötet med patienterna.
“På en dukad operationssal står en stressad kirurg som vill komma igång och operera. ‘Var är urologkonsulten?!’ frågar han. ‘Här är hon’ svarar undersköterskan som visat mig in. Kirurgen tittar på mig, sen ner på min gröna skylt som i versaler säger UNDERSKÖTERSKA, och sen upp på mig igen. ‘Var är urologkonsulten?’ frågar han igen, nu uppenbart irriterad. ‘Det är jag som är här från urologen svarar jag’. Kirurgen höjer rösten ytterligare ‘Jo, det förstod jag, men var är eran läkare?’” Julia Lundeborg berättar om hur det är att ofta få sin kompetens ifrågasatt som ung undersköterska, men även om hur man trots det kan utvecklas i sin yrkesroll med stöd från sina kollegor. I sitt program vill hon ge en bredare bild av undersköterskeyrket, slå hål på fördomar och inspirera fler undersköterskor till att våga ta plats.
“Tänk om en läkare kan få all information hon behöver på två minuter och sen kan ägna 13 minuter åt att tala med patienten, istället för att som idag ägna 13 minuter åt att leta runt i datorn efter information och två minuter åt att tala med patienten.” Många hoppas att den tekniska utvecklingen ska lösa vårdens problem och förhoppningarna kring artificiell intelligens, AI, är kanske de största av alla. Men vad är egentligen realistiskt att förvänta sig? I sitt program berättar Johan Sundström om hur AI kan vara till hjälp i sjukvården och ger exempel på utvecklingen just nu. Han förklarar även varför Sverige, och särskilt Uppsala, är ett så bra ställe för att utveckla AI-verktyg för sjukvården.
Säsongspremiär 18 juni. Upplev livet på Akademiska sjukhuset. I vår sommarpodd delar medarbetare från olika verksamheter sina personliga berättelser: Om att befinna sig i händelsernas centrum och i forskningens framkant. Hur det är att hantera det svåra och det okända. Att känna sig utslagen och att hämta kraft igen. Året runt, i vått och torrt, gör vi som jobbar på Akademiska livet bättre. Tillsammans formar vi framtidens vård och gör det omöjliga möjligt.
“När jag var barn hade jag två drömmar. Den ena var att bli läkare för att hjälpa människor. Den andra var att jobba inom det militära för att försvara och skydda människor. Jag är kurd och har varit peshmerga i krig. Vid 14 års ålder lärde jag mig att hantera vapen och hur jag ska ta ansvar och försvara mig, min familj och mina kamrater.” Kazal Hawez var 26 år när hon kom till Sverige. Hon lärde sig snabbt språket och läste in de ämnen som krävdes för att komma in på läkarprogrammet. Idag är hon sektionschef inom akutsjukvården på Akademiska sjukhuset. I sitt avsnitt av Sommar på Akademiska berättar hon om sin bakgrund och hur den påverkar hennes sätt att ta sig an de utmaningar som akutsjukvården står inför.
“Jag har haft två fantastiska år som forskningssjuksköterska. Jag arbetar med otroligt kompetenta forskare och forskningsteam. När jag var ny på jobbet googlade jag alla forskare jag arbetade med, men blev så starstruck att jag behövde sluta med det.” Som forskningssjuksköterska stödjer Klara Lithammer de studier som pågår inom hennes verksamheter, det vill säga inom barn- och kvinnosjukvården. Det är en yrkesroll som får mindre uppmärksamhet än många andra inom vården, men den är mycket viktig för att vården ska kunna fortsätta utvecklas.
“Att bli chef och ledare har aldrig varit en självklarhet för mig, snarare det sista jag hade trott när jag växte upp. Jag var oerhört blyg och höll mig helst i bakgrunden.” Förra året utsågs avdelningschefen Lena Mattsson till landets bästa chef inom vård och omsorg. I sitt program berättar hon om hur det kom sig att hon – trots blygheten - blev chef. Hon berättar också om hur hon själv tycker att en bra ledare ska vara.
“När jag var tonåring tänkte jag bli filosof med en brun manchesterkostym eller möjligen skruva på tv-apparater och andra intresseväckande manicker. Jag skulle dessutom på allvar undvika sjukvården och allt vad den innebär och där särskilt det som har med diabetes att göra, jag ville verkligen INTE bli läkare.” Akademiska sjukhuset hör sedan lång tid tillbaka till de allra främsta sjukhusen i landet när det gäller klinisk vård, utveckling och forskning inom diabetes. I sitt program berättar diabetesansvarige överläkaren Jarl Hellman om det arbete som ligger bakom sjukhusets ledande position, och om sin egen något krokiga väg till läkaryrket.
“Många kan kanske känna igen sig i att sex finns med i tankarna nästan dagligen i form av fantasier, minnen, sånt som ger glädje och kanske även sånt som ger sorg. Men till skillnad från andra pratar jag även sex i stort sett varje arbetsdag med kollegor, patienter och chefer. Jag till och med forskar om sex. Hur fick jag det här intresset? Egentligen vet jag inte, men jag tror eller åtminstone inbillar jag mig att jag är rätt så bra på det… alltså på att prata om sex.” Lisa Lindgren är socionom, klinisk doktorand och sexolog. Med sitt program vill hon göra fler medvetna om sexualitetens betydelse för människors välbefinnande. Hon hoppas också att det ger ringar på vattnet som sakta men säkert sipprar ner i korridorerna på en och annan grundskola.
”En sjuksköterska sa till mig för några år sedan: Hur kan du vilja jobba med läkemedel hela tiden – det är ju så tråkigt!” För mig är ett sådant uttalande helt obegripligt. Läkemedel är så fascinerande. Dessa molekyler kan vara overksamma eller dödligt giftiga, men så finns där ett litet terapeutiskt fönster när koncentrationen i blodet blir rätt och sjukdomar kan lindras, ja till och med botas! Hur ska man då uppnå denna koncentration och tämja besten?” Biträdande chefsapotekaren Mattias Paulsson har jobbat på Akademiska i snart 20 år. I sitt program berättar han om arbetet som apotekare och om vilken enorm betydelse som läkemedel har inom dagens vård.
“Vad roligt att du vill bli tandläkare”, svarade en vän när jag exalterat berättade att jag skulle läsa dietistprogrammet. “Nu har du pluggat mat i fem år, vad ska du göra nu?” undrade en släkting efter att jag läst klart. Och något som jag kan svära på att minst en dietist om dagen får höra är kommentarer som ”Nu får vi gömma godiset, dietisten kommer!”. Många har en ganska vag uppfattning om vad dietister egentligen gör. I sitt program berättar Ellinore Svensson hur det är att arbeta som dietist och bli definierad utifrån sin titel, men också om hur viktigt det är att alla inom vården arbetar med nutrition, oavsett profession.
“Jag brukar säga att allt är en tävling. Vår verksamhet är en lagsport, och då är lagbygget helt centralt. Om begåvade och hårt arbetande medarbetare också delar värdegrunder och målsättning och kan jobba som ett team, då blir det en enormt stark gruppering. Och om man som jag har turen att hela tiden omges av stöttande chefer och superbegåvade kollegor kan det ju inte gå fel. Jag är själv ganska obegåvad, men har kompenserat det med hårt arbete.” Överläkare och professor Anders Wanhainen berättar om sitt yrkesliv och om det framgångsrika arbetet för att utveckla kärlkirurgin på Akademiska till ett internationellt ledande aortacentrum. Uppsala har inte lika många patienter eller lika stora biobanker som konkurrenterna i London, Paris och Milano, så det gäller att hitta på andra sätt att vara bättre.
“Dagen jag insåg att jag var stolt, det var samma dag som jag började inse vad jag kunde göra för andra personer, hur jag kunde få andra att må. Tänk dig själv att du kan få en annan människa att må bättre. Jag får ofta höra frågor som ”ska du inte byta jobb?” eller ”vill du inte plugga vidare?”. Svaret är lika självklart varje gång - nej, det vill jag inte. Jag älskar mitt jobb. Varför skulle jag vilja byta?” Ida Fredrikssons avsnitt av Sommar på Akademiska handlar om yrkesstolthet - stoltheten över att vara undersköterska.