Jag älskar bra standup. Med betoning på bra. Ståuppkomik kan ju också vara outhärdligt smärtsam att behöva bevittna när den inte flyger - eller när någon rentav bombar; dör på scen inför öppen ridå och hundratals belackare.



Det är ju onekligen att spänna bågen - att ta plats på scenen, fatta mikrofonen, och begära av publiken inte bara att de ska lyssna, utan dessutom ta en för att vara fyndig och rolig.



Tröskeln är brutal - en tegelvägg av hån och burop - som nybörjarna kraschar in i när de ska provflaxa med sina ludna vingar.



All respekt till de som vågar.



Om och när man till slut kommer över tröskeln, kan det istället bli tvärtom - när förtroendet är etablerat och befäst finns det ju en synergi mellan komiker och publik, som skapar ett ännu roligare samspel. En orkester av skratt, där komikern är dirigent.



I detta avsnitt - titulerat "Nördhumoristerna" - har jag prackat på mig själv men också två av mina stackars komikervänner att försöka hitta mina funny-bones.



Har jag ens några? Dissektionen här är en smärtsam process som på sina ställen blir både riktigt låg och beklämmande mörk. Så håll i dig nu, för en flygtur skakig nog att orsaka katastroftankar...