Utrikeskrönikan

13 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, fredagHur kan bittra krigsfiender bli vänner igen efter år av strider och oförlåtliga handlingar?Det har snart gått 50 år sen Vietnamkriget tog slut – ett krig som kan ha krävt så många som 2 miljoner civila liv. Men det har också snart gått 30 år sen länderna bestämde att normalisera sina relationer. Och nu i veckan har Vietnams försvarsminister besökt Pentagon för att diskuterat hur länderna kan fördjupa sitt försvarssamarbete.Jag tänkte mycket på den här relationen när jag var i Hanoi förra året för att bevaka president Joe Bidens statsbesök. Man skulle ju kunna tro att efter alla krigsbrott och massakrer så skulle det finnas åtminstone små spår av fientlighet kvar. Men alla vietnameser jag talade med lovordade USA – från motionärerna runt Hoan Kiem-sjön, till ungdomarna på stadens ölcaféer. En äldre kvinna som själv upplevde julbombningarna av Hanoi 1972, när 20 000 ton bomber släpptes över norra Vietnam, välkomnade den amerikanske presidenten och sa att han skulle kunna lära de vietnamesiska ledarna ett och annat om mänskliga rättigheter. De jag pratade med är inga undantag: undersökningar visar att Vietnam har en av regionens mest USA-vänliga befolkningar, strax bakom Filippinerna.Just nu läser jag den amerikanske diplomaten Scot Marciels memoarer. I början av 1990-talet var han med och upprättade USA:s första diplomatiska närvaro i Vietnam efter kriget och förvånades över bristen på fientlighet han mötte som amerikan. En chaufför han hade, som förlorat stora delar av sin familj i de amerikanska bombningarna, sa att han inte var arg på USA. ”Det var ju krig”, sa han. Vid ett annat tillfälle förklarade en vietnamesisk tjänsteman att ”vi har krigat med Kina i två tusen år, kriget med er var bara en fnurra på tråden.”Paradoxalt nog var det just krigets värsta grymheter som blev öppningen till försoning. USA hjälpte till med röjning av landminor och blindgångare – ett elände som än i dag skördar offer – och Vietnam hjälpte till i sökandet efter kvarlevor och saknade amerikanska soldater. Ur de här första samarbetena kunde en tillit upprättas, med vilken man sen steg för steg byggde vidare mot dagens nära relationer.Kanske är det värt att minnas när dagens konflikter känns olösliga och försoningen så fjärran.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 12 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm torsdag.Som privatperson kan jag inte säga att jag längtar efter att åka till Gaza och riskera att dö. Men för mig som journalist är det oacceptabelt att ingen av oss släppts in för att på plats bevaka ett blodigt krig som pågått i snart ett år. Det enda sättet för utländska journalister att komma in i Gaza är att åka in som inbäddad med Israels armé, med israelisk militäreskort, vilket inte går ihop med oberoende journalistik. Vårt jobb är att vara på plats, se och tala direkt med människor, inte citera talespersoner eller analysera händelser med hjälp av videoklipp. Vårt jobb är till exempel att ta reda på – på plats – hur omfattande protesterna mot Hamas i Gaza i själva verket har varit. Israel utreds för folkmord och inga oberoende utländska journalister finns på plats samtidigt som vi journalister ständigt anklagas för att dölja sanningen om Gaza.En sanning är att en av mina vänner i Gaza igår skickade ett meddelande där det står: jag är mentalt utmattad, jag längtar efter ett rum dit jag kan gå och skrika, gråta, sova, vråla ut min ångest. Men jag har inte varit ensam i ens ett litet kyffe sedan kriget började. Vi lever ovanpå varandra i tält och klassrum, det är inte bara döda barn, matbrist, och översvämmade latriner som förstör oss, skriver min vän.Palestinska journalister rapporterar från Gaza, men de avfärdas av Israel som partiska, och självklart är palestinska journalister rädda för repressalier från Hamas.Men enligt den internationella organisationen Committee to protect journalists - har 111 palestinska journalister dödats i Gaza under detta krig. Israels militär uppger att tre av dem var aktivister inom Hamas eller Islamiska Jihad. Återstår över 100 dödade palestinska journalister. De som överlevt känner sig av naturliga skäl som måltavlor.En israelisk ledarskribent ställde häromdagen den förment naiva frågan: Vad har Israel att dölja? Vad är det Israel tjänar på att porta journalister från Gaza? Israel hindrar inte bara rapporterna om krigets fasor, utan också en oberoende granskning av Hamas påståenden, en granskning som borde ligga i Israels intresse, skrev ledarskribenten.Och medan kriget utvidgas till Västbanken konstaterar EU:s utrikeschef Josep Borrell att omvärlden beklagar, känner, och fördömer, men agerar inte. Det går inte att låta bli att undra i vilken utsträckning europeiska politiker och intellektuella väljer tystnad av rädsla att bli stämplade som antisemiter.Cecilia Uddén, för P1-morgon.cecilia.udden@sverigesradio.se

Utrikekrönika 11 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.Förra veckan tog jag lite extra ledigt. Jag hade mer semester att ta ut. Det var en lugn vecka. Det politiska arbetet hade inte riktigt kommit igång i EU-maskineriet och jag behövde dessutom fixa en massa grejer hemma som jag skjutit på framtiden.Medan jag stod i trädgården och krämade tjära på ett skjultak, där jag skulle sätta upp ett nytt regnskydd, fick jag ett meddelande från en kollega.Han skrev:”Du anar inte vilken floskelfest du missar på din lediga vecka. Dagens rapport är helt makalös”.Jag och kollegan brukar ibland, eller rätt ofta faktiskt, sucka över och skämta om språket som används i EUs pressmeddelanden och diverse rapporter. Där det finns en tendens att använda intetsägande floskler.Nu hade han alltså stött på något utöver det vanliga i en rapport om framtidens jordbruk i EU som jobbats fram i spåren av den senaste tidens bondeprotester.I den rapporten listades tio principer för jordbruket, där nummer sju löd så här på engelska:Markets should drive sustainability and value creation across the chain and better internalize externalities.När jag körde den meningen i ett översättningsprogram på nätet blev det, citat:”Marknader bör driva hållbarhet och värdeskapande över hela kedjan och bättre internalisera externa effekter”, slutcitat.Det här må vara ett extremt exempel men den här typen av meningar syns ganska ofta i EUs texter. Och egentligen är det inte så konstigt.EU är ett samarbete mellan 27 olika länder som styrs av politiker av olika politisk färg med skilda nationella intressen.Att få ihop dessa intressen från både höger och vänster och norr och syd är svårt.Och ska man enas, ja då kräver det inte sällan att man urvattnar förslag, enas om minsta gemensamma nämnare eller använder sig av rena floskler.Fördelen med intetsägande språk är att det kan betyda väldigt mycket. Det kan betyda olika saker för olika personer. Så att alla kan göra sin egen tolkning och peka på det som en egen politisk framgång.I fallet med rapporten om det framtida jordbruket, som jag då tyvärr missade efter som jag var ledig, var det faktiskt inte politiker som hade enats om texten, utan en bred palett av intressenter, alltifrån lantbrukare, miljöorganisationer och akademiker, som gjorde ett gemensamt inspel med önskemål till EU-kommissionen.En ny EU-kommissionen håller just nu på att formas här i Bryssel och det blir den nya jordbrukskommissionären som får ta hand om rapporten och omvandla den till konkreta förslag på åtgärder för att göra livet enklare för Europas bönder.Ett förslag som utlovats inom 100 dagar på den nya mandatperioden.Hur livet för Europas bönder ska bli enklare genom att man ”internaliserar externa effekter” det är jag lite osäker på.Men det är så pass fluffigt att alla nog kan bli nöjda.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 10 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Vinden viner och äpplena rasar från träden och då tänker jag på Olga i Toretsk.Gruvstaden som ligger i Donetsk län, mitt där de värsta striderna rasar just nu då ryska styrkor gör allt för att uppfylla Putins mål att ta kontroll över hela Donetsk län.I kolgruvestaden, som en gång hade 30 000 invånare, finns bara drygt 1 500 civila kvar. Men jag vet inte vad som hänt Olga och hennes man. Har de flytt eller stannat kvar?Och hur känner de om de har tvingats lämna sin enorma trädgård med fruktträd, vindruvor, potatis och grönsaksland, blommor och så alla djuren? Hundarna, hönsen och katterna.Olga och hennes man var volontärer i Toretsk tillsammans med andra i stan stöttade de ukrainska soldater med förnödenheter. Olga lagade stora grytor, bakade bröd och samlade in pengar för utrustning. Det var stora brister i ukrainska armén i början av kriget då när ryska militära underrättelsetjänsten GRU skickade in sin män för att inta städer som Toretsk och Slovjansk under falsk flagg - ett påstått ukrainskt folkligt uppror i öst mot det de kallade regimen i Kiev. I juli 2014 befriades Toretsk av ukrainska soldater, en glädjedag för Olga och maken. Det enda som bekymrade dem då var att de skulle bli invaderade igen.Just det som de oroade sig för mest har nu hänt och jag vet inte var i Ukraina de finns Olga och Volodymyr, eller om de ens finns kvar i livet. Många av de soldater som blev Olgas och Volodymyrs vänner då för tio år sedan är döda nu.Tragedierna avlöser varandra i Ukraina och ändå kan det minst lika ofta komma de mest oväntade hjärteknipande nyheter från vänner där.Som Olena som flydde i början av kriget från Kiev, hon skulle aldrig klara att bo där om elen inte fungerade sa hon eller vara för rädd för luftattackerna. Men hon har återvänt till sin man, köpt en hund och anpassat sig till elavbrotten, så som särskilt den som bor på 16:e våningen med hund måste göra.Eller Sergej som mitt under kriget upplevde den största lyckan, efter att ha fyllt 50 och gift om sig fick han för första gången barn med sin nya fru - det blev tvillingar.Och så Kostja, den försynte, omtänksamme och ibland ganska olycklige Kostja. Två barn med olika mammor, båda flyktingar utomlands. Största hoppet för ett år sen var att hustrun med yngste sonen skulle flytta tillbaka till Kiev. Han letade frustrerat en säker lägenhet, det var svårt att hitta.Häromdagen ringde han för att berätta sin stora nyhet, han har blivit trebarnspappa, en liten dotter har fötts och nu bor alla barnen med mammor i Kiev igen.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 9 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.På mitt gym brukar jag då och då höra fasansfulla skrik. Jag har smugit bakom skärmar och draperier och gamla pingisbord för att försöka ta reda på varifrån skriken kommer.En dag frågar jag tjejen i receptionen varför folk skriker. Det beror på vår naprapat. Vi kallar honom doktor Aj, svarar hon och fnissar.Någon dag senare drar jag till något i min rygg och kan knappt röra mig. Liggande i en märklig ställning på golvet i lägenheten ringer jag min kinesiska vän som säger att hon ska ta med mig till en läkare. Det är traditionell kinesisk medicin. Jag och mina vänner går dit jämt, säger hon.Vi kommer till en liten klinik som doftar av örter. Den kinesiske läkaren är en blind man som behandlas med oerhörd vördnad av alla som rör sig i hans närhet.Jag får lägga mig på en gammal brits med ansiktet mot något plastigt och efter att den blinde läkaren snabbt känt igenom min rygg konstaterar han i princip att jag är bortom räddning. Jag har för mycket kyla i kroppen, förklarar han.Balansen mellan kyla och värme är central i den traditionella kinesiska medicinen. Kyla och värme är energierna yin och yang – två motsatser som samverkar och kämpar mot varandra på samma gång. En obalans mellan dem ställer till problem.Läkaren säger att han ska göra ett försök. Jag vill veta vad han tänker hitta på men min vän förklarar att den blinde läkaren måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem. Jag får trettio akupunkturnålar i ryggen. Eftersom jag inte vill framstå som en otacksam waiguo ren – utlänning – så ligger jag där som en nåldyna under två värmelampor och tre broderade dukar i Pekings 33-gradiga sommarhetta.Ingen mer luftkonditionering, läxar den blinde läkaren upp mig och försvinner ut genom draperiet.Senare på kvällen kommer jag att tänka på doktor Aj på mitt gym. Tveksam över om obalans mellan energier verkligen är orsaken till mina ryggproblem och otålig som jag är bokar jag in en tid.Dagen efter ligger jag på en snarlik brits. Doktor Aj är sträng och mycket stark. Han borrar ner sina armbågar i mina lårmuskler och misshandlar skelettet i mina stackars knän. Nu är det jag som skriker. Högt så de gamla pingisborden skallrar.Jag ber att få bestämma lite vad han ska och inte ska göra. Men det får jag inte. Tjejen från receptionen som dyker upp för att kontrollera att jag lever förklarar att Doktor Aj måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem.Vad har orsakat mina ryggproblem? Lyckas jag flämta fram genom dödsångesten. Enkelt, säger doktor Aj. Du har suttit med korsade ben. Sluta genast med det.Nästa dag är kroppen öm och full av blåmärken. På ryggen syns spår av nålarna från den blinde läkaren.Men som genom ett mirakel är jag befriad från låsningen i ryggen.Jag tackar doktor Aj och den blinde kinesiske läkaren. Luftkonditioneringen stänger jag numera av. Och sitta med korsade ben – det kommer jag aldrig göra igen.Moa Kärnstrand, Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 6 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Den olympiska euforin har ännu inte lagt sig i Paris och återigen lyser den vackra olympiska elden över Tuilerieträdgården.Det är kanske inte riktigt samma intensiva energi som jag förstod att det var tidigare i somras under OS men fortfarande nu under Paralympics så befolkas Paris av människor i supportertröjor och med flaggor målade på kinderna.Det som är lite annorlunda de här veckorna är att man ser många fler i rullstol eller med kroppsproteser som rör sig på gatorna.En av hjärnorna bakom OS i Paris är stadens borgmästare Anne Hidalgo. Det var hon som i ett pressjippo hoppade i Seine för att visa att floden nu minsann var badbar. Och det är hon som nu fullt ut solar sig i glansen av framgångarna. Anne Hidalgo är så uppfylld av OS att hon föreslagit att de olympiska ringarna ska vara kvar på Eiffeltornet, för alltid Internationella Olympiska Kommittén är helt med på idén. Här ungefär tog det stopp.Eiffeltornet rör man inte hur som helst. Det är inte bara Frankrikes nationalmonument. Det är monumentet som är själva sinnebilden av Paris. Rachida Dati som är avgående Kulturminister och lokal borgmästare i sjunde arrondissementet där Eiffeltornet stoltserar var snabb med att påminna om att innan något beslut, vilket som helst, fattas så måste alla berörda myndigheter och experter få säga sitt. Och familjestiftelsen, som vårdar arvet efter tornets arkitekt Gustave Eiffel, är också de tydliga med att Eiffeltornet inte ska reduceras till en reklamantenn för OS.Och parallellt pågår en namninsamlingslista bland de boende i kvarteret. Kanske lite svårt att tycka så synd om dem som råkar ha en lägenhet med första parkett med den vackra utsikten, men ändå de vill inte heller stirra på de där ringarna för all framtid.Så vad det hände med den här härliga nya Parisandan som blåste in i staden i somras. Ett förändrat Paris, ett Paris med en helt nya aura kring sig som skulle få alla att glömma det tråkiga som inträffade med terroristattentaten mot Charlie Hebdo och BataclanNu verkar istället nya bråk läggas vid varandra som på ett radband. De olympiska ringarnas vara eller inte vara är bara starten. Snart kommer den nya hastighetsgränsen på 50 kilometer i timmen på kringfartsleden runt Paris att bli ett hett ämne. För att inte tala om de nya skyhöga parkeringsavgifterna.Vi får väl se hur det går med den nya positiva andan.Cecilia Blomberg, Pariscecilia.blomberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 5 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Sommarens lupiner skulle ryckas upp. Invasiva som de är. Vackra men ett hot mot vår fauna.För att inte tala om de invasiva musslorna på västkusten, död åt dom.Arter som inte hör hemma här.Som stryper det som ska vara.Men de är ju vackra, fyller sin funktion.Och här, tänker ni, kommer ett försök till liknelse, till avbild av vårt samhälle.Fel.Jag kunde lika gärna prata om de smältande glaciärerna i Nordnorge eller i Lappland, men vad ska vi göra, bollen är i rullning – glaciärerna är snart borta.Att det mesta som sker är för mänsklig hand är de flesta överens om, såvida man inte lever i sin egen filterbubbla med likasinnade, men försinkning och fakta säger ändå sitt.Vi måste göra vad vI kan för att göra världen beboelig, trevlig.Och vem vill inte ha det trevligt.Jag tänker på alla skrivbordshatare, de som spyr ur sig ord av hat från ett tangentbord, i säkerhet bakom en skärm.Dessa nutidens riddare.Det är hälsosamt att ifrågasätta, att kritisera.Men hallå.Vart tog det sunda förnuftet vägen, det vi 70-talister växte upp med, varför går hat så ofta före värme och kärlek.Här slirar jag snabbt in på kriget i Gaza.Detta oförsonliga.Där man tydligen är Hamassupporter och antisemit om man bryr sig om civila palestinska liv, där man är terrorist om man inte vill se fler bomber.Eller där man vill att palestinierna ska utrotas om man säger att 7 oktober attackerna var fel.Gråzonerna är försvunna, har rödlistats.Som i Ukraina.Där Ryssland säger att de värnar det ryska, försvarar mot nazister och dödar civila.Familjer utplånade.Enväldigt.De kloka intellektuella samtalen finns inte längre, känslor, allt är det känslor som styr. Och alla har rätt, jag har rätt. Historien har rätt – men hur långt tillbaka går historien.Länge kan vi dividera om vems rätt till vad, men under tiden dör människor, dör barn. De som skulle haft en framtid men som nu kommer att växa upp med hat.Så, är våld och krig alltid den bästa lösningen.Framtiden får utvisa, men jag tvivlar.Så även om lupiner och musslor är invasiva, kanske är de att föredra jämfört med andra som invaderar.Johan-Mathias Sommarström, internationell korrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 4 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sumy, onsdag.Vi går skyndsamt längs en gata här i Sumy, jag och min ukrainska kollega, alltid lite sena, alltid bråttom, alltid på väg.Jag fipplar med diktafonen, svarar på ett meddelande i mobilen, tänker på frågor jag ska ställa till dem som vi snart ska träffa, de som flytt sina hem från gränsbyarna här i regionen, funderar på om jag kommer hinna skicka iväg ett inslag innan internet försvinner på grund av de ständiga strömavbrotten. Är det förresten normalt att det är så här varmt i september, 30 grader? Tankarna snurrar.– Ursäkta, vet ni var nummer 167 är? Jag lyfter blicken, kvinnan ser undrande på oss, rättar till sitt vita huckle, ansiktet vänligt, rynkorna många.Synd att vi inte har någon tid och inte heller någon aning om adresser här, hinner jag tänka men ångrar mig i samma stund. I stället tar jag och min kollega fram kartan i mobilen och försöker lista ut var husnummer 167 ligger.– Det ska vara ett militärt hjälpcenter, förklarar hon.Vi tar riktning mot adressen men tankarna är på annat håll, på nästa steg, på nästa intervju, på nyhetsflödet. Kvinnan går bredvid, tackar oss för att vi hjälper till. Jag tänker på mitt.– Att det ska vara så svårt att hitta, min son är död, annars skulle jag inte behöva gå dit.Hon säger det liksom i förbifarten, kanske för att bevara oss från sin sorg, inte störa i onödan, kanske för att det inte längre är uppseendeväckande.De är så många nu, de som har förlorat, alla mödrar, fruar, vänner, syskon, alla känner någon. Alla förbigående vi möter längs gatan, hon som nu går in en matbutik, busschauffören, han som sopar en portingång, tonårstjejerna på bänken.Gårdagens attack mot en militärskola i Poltava, över 50 döda, över 200 skadade, en av de dödligaste sedan invasionens början. Ett ögonblick, en ballistisk robot – kvar är de sörjande.Vi går tyst längst gatan, långsamma steg, varför skynda, det andra känns mindre viktigt nu.– När då? frågar jag efter en stund.– Han stupade för fem månader sedan, säger hon lågmält, tittar ut i luften.På centret ska hon fylla i blanketter för att få kompensation, inte för att det finns något i hela världen som kan kompensera hennes förlust.Sorg som inte syns, men som alla bär på, som man inte alltför ofta pratar om i det offentliga, vad ska det vara bra för?167 står det på gatskylten. Vid ingången står en äldre man och röker, kanske ska även han till centret för att fylla i blanketter.– Tack, säger kvinnan innan hon går in genom grinden och vi, jag och min kollega fortsätter till vårt, nästa steg, nästa hållpunkt.Lubna El-Shanti, Sumylubna.el-shanti@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 3 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Erfurt tisdag,Det finns få platser i Tyskland som är så vackra och imponerande som det stora torget Domplatz i här i Erfurt, tycker jag. Det är inte att undra på att det stora torget med de sensationellt vackra, katedralsliknande kyrkobyggnaderna, en av dem Erfurtdomen, varsamt ihopplacerade till en arkitektonisk skön enhet uppe på en bergknalle på ena sidan bidrar till att staden är klassat som världsarv. Och det är härifrån detta världsarv som vi i helgen också med valresultaten i Thüringen och Sachsen fick ett starkt politiskt kvitto på det som jag pratat så mycket om i min rapportering sen jag kom tillbaka till Tyskland för två år sen. Om ett Tyskland i så stark förändring på flera områden, som kämpar med att omstöpa sin så länge framgångsrika ekonomiska modell, som debatterar sin plats i Europa - och världen och där Scholzregeringen är mycket impopulär. Allt det där kommer ni höra mer om i andra sammanhang framgent, så låt mig därför nu berätta en annan sak som jag tänkt på när jag suttit korta stunder på det vackra Domtorget i Erfurt.Nämligen känslan av lättnad när beskedet kom häromveckan.”Die Ermittlungen sind eingestellt”, dvs utredningen läggs ner. Saken är den att på väg hem till Sverige i bilen i godan ro i mitten av juli ringde det plötsligt.– Det är polisen i Bayreuth här, sa en Herr Spörl när jag lyfte luren. – Ojdå, vad har jag nu gjort, frågade jag?– Du är misstänkt för att begått Tankbetrug, Herr Alling, sa herr Spörl vidare. Tankbetrug är att man tankar bilen och åker iväg utan att betala. Bedrägeri alltså. På tyska mackar finns det inga kontokortsautomater.– Det kan inte vara sant, något sånt skulle jag aldrig göra, sa jag. Herr Spörl skickade då fotobevis och där står jag och tankar min hyrbil vars registreringsnummer nämns i anmälan och jag hittade heller ingen notering för att jag hade betalat för en tankning på den macken vid det aktuella tillfället.Den vänlige Herr Spörl hörde min oro och skyndade sig sen att säga att om du kan skicka en trovärdig förklaring till varför detta hänt så brukar åklagaren lägga ner utredningen.Jag skrev så fort jag kunde ett brev till åklagaren, efter den tyska konstens alla artiga regler och la mig platt.I vanliga fall betalar jag alltid först bränslet med företagskortet, därefter uträttar jag eventuella behov och därefter köper jag privata grejor för att inte blanda ihop betalningarna och privat och offentligt.Den här gången var kassakön mycket lång och behovet trängande stort, jag avvek därför i min nöd från min vana och glömde sen av att vid kassan när jag med mitt privata kort köpte dricka och korv berätta att jag också hade tankat.Otroligt pinsamt men sant. Åklagare trodde mig tack lov och la alltså ner utredningen och jag betalade förstås omedelbart skulden till macken. På det världsarvsklassade torget känner jag alltså å ena sidan stor personligt lättnad och å den andra tänker jag vidare på de stora tyska förändringarna som pågår på så många plan.Daniel Alling, Erfurt i Thüringendaniel.alling@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 2 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagDen här sommaren har handlat om kvinnokamp och kvinnors maktkamp i mina bevakningsländer. Om vi börjar i Bangladesh. Sommarens proteströrelse initierad av landets studenter, men som sedan kom att omfamnas av fler, resulterade i att en av landets starkaste kvinnor förlorade makten och fick fly hals över huvud. Under sammanlagt 20 år var Sheikh Hasina premiärminister, nu senast 15 år i sträck.När hon fick makten sågs hon som något av en hjälte som återupprättade demokratin efter militärens styre. Under hennes tid som premiärminister har bland annat textilindustrin växt. Den som gett miljoner kvinnor möjlighet att lämna hemmet och tjäna egna pengar. Nu är omdömena mindre smickrande. Maktfullkomlig, hänsynslös, diktatorisk och fullt upptagen med att bygga en personkult runt sig själv. Så beskrivs hon i Bangladesh av oppositionen och studenterna. Tystnad råder fortfarande från alla de tusen och åter tusen som arbetat med och för henne. Utrensningens timme är slagen och i landets tidningar trycks dagligen artiklar om namngivna personer som fått sparken eller gripits när de försökt lämna landet. Gemensam nämnare: de stod Sheikh Hasina nära.På andra sidan gränsen, i Västbengalen, pågår en annan politisk maktkamp. Delstatens chefsminister tillika en av Indiens tyngsta oppositionspolitiker slåss för sin överlevnad. Den brutala våldtäkten och mordet på en läkarstudent på ett av Kolkatas statliga sjukhus har lett till kraftiga protester runt om i landet. I Kolkata är de särskilt intensiva med krav på chefsminister Mamata Banerjees avgång. Hon har satsat på att förbättra särskilt kvinnors villkor och flickors studiemöjligheter och kallas kärleksfullt för Didi äldre syster av sina anhängare. Att då en läkarstudent våldtas och mördas under ett nattpass, får nog ses som en svår motgång.Mamata Banerjee gör precis som Sheikh Hasina gjorde, skickar ut sina stödtrupper på gatorna. Resultatet? Kaos och våld när olika aktörer politiserar frågan om kvinnors rätt att vara säkra på jobbet. Under tiden manifesterar indier, män och kvinnor, mot det sexuella våld som alltför många kvinnor utsätts för på jobbet eller på vägen dit. Den indiska kvinnokampen har åstadkommit mycket men kvar finns striden om individens rätt till att själv få bestämma över sin kropp. Värderingar tar tid att förändra så den lär inte vinnas i sommar eller ens i höst. Processen att skapa ett nytt, mer demokratiskt styre i Bangladesh lär också ta fler somrar och höstar.Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 30 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Tillbaka efter sommarledigheten funderar jag på vilka myndighetsskandaler som kommer att få de stora rubrikerna detta år.Blodskandalen där tiotusentals patienter fick hiv och hepatit C genom smittat blod i sjukvården och postskandalen där oskyldiga postombud anklagade för att försnillat pengar, när det i själva verket var postens it-system som det var fel på, var två av vårens stora nyheter.Nästa vecka presenteras slutrapporten i ett annat uppmärksammat fall. Branden i 24-våningshuset Grenfell Tower, i västra London, där 72 människor miste livet 2017. En lång rad allvarliga felsteg har redan konstaterats: brandfarligt byggnadsmaterial, missgrepp i räddningsinsatsen. Men ingen ansvarig har åtalats. Tidigast 2026 kan det bli aktuellt.Men åtalad, och dömd till livstids fängelse, är sjuksköterskan Lucy Letby, för sju mord och lika många mordförsök på spädbarn på det sjukhus i staden Chester där hon jobbade. Men är bevisningen verkligen tillräcklig? Efter att den amerikanska tidningen New Yorker tidigare i år gått igenom fallet har debatten tagit fart i Storbritannien.Letby, som är dömd mot sitt nekande arbetade på en avdelning med för tidigt födda barn, där många spädbarn inte klarar sig. Bevisen mot henne bygger bland annat på att hon arbetade vid alla de aktuella tillfällena och undersökningar som pekar på att någon injicerat insulin eller luft i spädbarnen.Men flera statistiker påpekar nu att om man också inkluderar andra barn som dog på avdelningen ser mönstret för vem som jobbat när, helt annorlunda ut. Och en rad barnläkare ställer sig frågande till slutsatserna om insulin och luft-injektionerna. Har barnen kanske i själva verket dött av andra orsaker? Det finns gott om uppgifter att vården på avdelningen där Letby arbetade fungerade dåligt. Dödstalen var höga.24 läkare och statistiker kräver nu att den offentliga utredning, som ska svara på frågan om hur Lucy Letby kunde ges tillfälle att mörda sju barn och försöka mörda ytterligare sju utan att hon stoppades, att den utredningen skjuts fram eller ges nya direktiv. Alternativa dödsorsaker måste utredas, menar experterna.Och nitton sjuksköterskor har skrivit ett öppet brev till premiärministern. Sköterskorna skriver att domen mot Letby, på den bevisning som finns, påverkar alla sjuksköterskor och att de nu är oroliga för att bli syndabockar när något går fel i vården. De vill att bevisen granskas igen.Samtidigt påpekar andra att utredningen mot Letby var mycket omfattande och det är svårt att tro att blivit oskyldigt dömd, även om ingen direkt sett henne skada något barn.Hur än den här historien utvecklar sig: Kommissionerna som utreder tillkortakommanden hos de brittiska myndigheterna lär ha fortsatt fullt upp att göra.Nyhetsjournalisterna likaså.Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 29 augusti. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg torsdagDet rustas till kungligt bröllop i Norge, och jag tittar på bilder hur den kungliga yachten har glidit in lagt ankar i den vackra fjorden i Geiranger, det putsas och fejas för nu ska det bli festligheter i flera dagar.Men det finns en hel del smolk i glädjebägaren.Sällan har det varit en sådan snålblåst runt kungafamiljen i Norge.Det är kritikstormar som tilltar i styrka och liknar närmast ett korsdrag. För problemen är flera.Det är kronprins Haakons syster Märta Louise som till helgen ska gifta sig med amerikanen Durek Verrett. Schaman till yrket och många norrmän har haft svårt att smälta den verksamhet han håller på med. Schamanism handlar bland annat om att ha kontakt med andar och en tro på att sjukdomar kan botas med okonventionella metoder. Prinsessan Märta Louise har kritiserats för att missbruka sin kungliga titel i kommersiella sammanhang.Bildrättigheterna till bröllopet har brudparet sålt till en brittisk veckotidning och streamingkanalen Netflix men det fick kungafamiljen att slå bakut. De tänker inte låta sig fotograferas i det sammanhanget.Och jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på hur den diskussionen avlöpte i de kungliga gemaken mellan kung Harald och hans dotter Märta Louise.Och det är många i Norge som skakar på huvudet i förundran.Är det ett bröllop eller ett kommersiellt jippo som ska ske till helgen?Det saknas verkligen inte samtalsämnen runt fikaborden i Norge dessa dagar.För det finns mer att prata om i korsdraget runt kungahuset.Parallellt med prinsessan Märta Louise yvigheter har kronprinsessan Mette-Marits son Marius blivit gripen av polis. Påverkad av alkohol och kokain är han misstänkt för skadegörelse och misshandel av en före detta flickvän. Och flera tidigare flickvänner har trätt fram och med liknande berättelser.Polisutredningen pågår och det skrivs spaltmeter, rubrikerna är stora och vid offentliga sammanhang får kronprinsen inte alls tala om de ämnen han hoppats på.Istället handlar frågorna om polisutredningar, förhör och förtroendet för kungahuset,För förtroendet för kungahuset minskar i Norge i takt med att allt fler skakar på huvudet och undrar vad som pågår.Nu är det bara en tidsfråga innan monarkins tid är över säger republikanerna hoppfullt.Tid sägs dock vara kungligheters bästa vän när det stormar, med tiden lägger sig stormen och människor glömmer.Vi vänder blad och går vidare.Carina Holmberg för P1 morgon.carina.holmberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 28 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdag,Semestern är på många sätt en tid då många av oss korrespondenter verkligen kan försvinna in i ett rosenskimmer - eller möjligen ett roslingskt skimmer, där världen plötsligt ljusnar, problemen och allsköns konflikter bleknar bort som hägringar i en bister öken...Hans Rosling var en professor som med siffror och fakta lanserade teorin om att vår värld i vissa avseenden är en ljusare plats än den framställs i olika domedagsanalyser.Det är ett sätt att se på tillvaron som är tilltalande, rentav lockande. Men kanske är det lättare att fokusera på ljuspunkterna om man själv befinner sig på en solig plats?På jobbet stiftar dom flesta av oss korrar bekantskap med tillvarons mörkare krafter, och turbulensen runt om oss, både för er som lyssnar och oss som bevakar, har på senare år snarare ökat.Semestern, för mig i alla fall, har gått i ett helt annat tecken. Familjeumgänge, möjlighet att ägna mig åt min passion, flugfisket och lata dagar i skärgården.I den tillbakalutade, sköna bubblan, befann jag mig i flera veckor.Å min första vecka efter semestern började ungefär på samma sätt.Även om korrehatten åkte på, inlindades allt, under några dagar, i glädje å festballonger.Min arbetsvecka inleddes nämligen med årets korredagar, då vi bland annat får möta några av er lyssnare under festliga former på Kulturhuset i Stockholm.Men för oss korrar är det också ett tillfälle att träffas och umgås, då vi för en gångs skull befinner oss på samma plats under några få dagar.I år pågick detta myspys fram till den sista dan av korreveckan, då en av punkterna i det program vår käre chef satt upp för oss innehöll ”analytiker från Försvarshögskolan berättar om världsläget.”Analytikern behövde exakt 30 sekunder för att ta oss alla ut ur den känsla av välbehag vi möjligen befann oss i.Hans analys pågick i någon halvannan timme.Många lämnade lokalen med en starkt besk smak i munnen.Kanske tycker ni att jag nu drar ner rullgardinen alltför nitiskt, för visst finns det ljuspunkter.Fattigsverige är trots allt ett minne blott – eller finns bara på bio, läkarvetenskapen gör stora framsteg, vi får det allt bättre, så ingen anledning till pessimism...Eller?Just nu kan man undra vad det är för landvinningar vi egentligen gjort och gör?Ett storkrig rasar i Europa. Krigsmuller i Mellanöstern.Andra konflikter som pågår i både Europa och andra delar av världen...Analytikern sa mer än så... tog stöd av bilder och diagram. Det blev mycket mörker och svärta.Men jag ska låta er slippa höra dom detaljerna, vill inte förstöra er dag, eller närmsta veckor.När jag kom hem kramade jag i alla fall om mina barn lite extra. Å försökte värka fram lite hopp.Kanske förmår vi trots allt ta oss i kragen och undvika det värsta. Som när kalla kriget förblev kallt - och inte exploderade i något ännu värre.Kanske finns det någon som till slut drar i nödbromsen.Låt oss hoppas på det.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 27 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag. Nedräkningen pågår. Om 14 dagar, den tionde september, är det dags för den stora debatten om vem som ska leda USA. Donald Trump mot Kamala Harris i direktsändning. Ja, om det nu blir någon debatt. För Donald Trump hotar nu att backa ur, eftersom Demokraterna vill ändra debattreglerna, säger han. Det handlar om en regel som demokraterna krävde inför förra presidentvalsdebatten, den mellan Joe Biden och Donald Trump. Då var det jätteviktigt för demokraterna att bara den av de två debattörerna som hade ordet skulle få ha sin mikrofon påslagen. Den andra skulle dras ner. Något som tolkades som ett sätt att skydda Biden från att bli avbruten och ifrågasatt av Trump. Nu har Demokraterna ändrat sig. Nu vill de att bägge mickarna är på hela tiden, vilket också är så man brukar göra när man har den här typen av debatter tidigare. Och det är ganska uppenbart vad Harris kampanj hoppas på. Att Trump ska tappa humöret, eller säga något olämpligt. Ja, på något vis göra bort sig. Men Trumplägret verkar inte road av den här regeländringen. Och ska man vara rättvis, så var inte Harriskampanjen heller överdrivet öppna för nya förslag när Trump föreslog ytterligare en debatt på tv, som skulle sändas redan den åttonde september på den konservativa tv-kanalen Fox News, inför en stor publik.Presidentvalsdebatterna är numera en förhandlingsfråga mellan de två kampanjerna, och försiktigheten från bägge sidor är stor, Kamala Harris kampanj har halvt om halvt lovat en andra debatt i oktober, men troligtvis kommer ingendera sidan att binda upp sig för några fler debatter förrän man sett hur den nu planerade, den tionde september, faller ut. Före Trumps debatt mot Joe Biden så talade en del om att de tv-sända debatterna kanske spelat ut sin roll i det nya medielandskapet. Att det nu bara gällde att få till några enstaka, bra säg under debatten, som kunde bli effektiva klipp på sociala medier, och så hade man vunnit debatten i allmänhetens ögon. Men som väl nästan alla vet, Bidens insats var så dålig i den förra debatten att den satte igång den process som ledde till att Biden till sist drog tillbaka sin presidentkandidatur. Och ingen tvivlar längre på hur avgörande en debatt kan vara. Och parallellt med nedräkningen till debatten så pågår det en annan som gäller Kamala Harris. Hur blir det egentligen med de intervjuer som hon lovat att ställa upp på före den här månadens slut? Harris har inte suttit ner med någon journalist för en längre intervju, eller hållit någon riktig presskonferens sedan det stod klart att hon skulle bli demokraternas kandidat. Vilket förstås gör den kommande debatten ännu mer betydelsefull. Ja, om den nu blir av då. Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 26 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne måndag,Det har blivit dags att säga farväl. Efter åtta år som radions korrespondent både nära och långt borta så är det nu tid att göra något helt annat. Om ett par veckor packar jag undan min mikrofon, pillar av det lilla Ekot-klistermärket på datorn och lägger av med journalistiken.Så jag lever i ett slags skiftestid, där nästan allt jag gör, görs för sista gången - som att skriva den här allra sista utrikeskrönikan till P1 morgon, till exempel.Jag gör en sökning i arkivet och räknar. På åtta år har det blivit 73 utrikeskrönikor. Från Sydafrika till Grönland. Danmark, Polen, Kenya. Slovakien, Göteborg och Sudan. Bland annat. Den allra första handlade om mötet med offren för avgrundsdjup ondska i östra Kongo. Och sen dess har det ibland varit allvar, ibland rätt tramsigt. Om outtalbara danska städer, om vådan av att lita på Google maps i Swaziland, om att det alltid regnar när jag är i Polen. Om politiska vildar, arktiska isberg och moçambikiska präster. Om gubben som sålde dubbdäck i tropikerna, om danska nyord, brutala journalistmord och om människoöden i kris efter kris. Också ett evigt tjatande märker jag nu, om mitt favoritland Etiopien. Men också hur jag nästan hamnade i den danska TV-serien Borgen, om när Gandalf kom till Warszawa och om vilka länder som egentligen är världens rundaste. En del krönikor har väckt känslor, som den om hur svårt det är i ett nytt land att hänge sig åt sin egen integration. Eller den om spänningsfältet mellan yttrandefrihet och respekt för det folk håller heligt. Också har vi min egen favorit, om mötet med de lekande glada barnen i den moçambikiska by där död och katastrof just slagit till.Ja, alltså en och annan krönika blev ändå rätt bra tänker jag nu när jag bläddrar, läser och minns. Annat var mer normalbegåvat. Några faktiskt inte alls bra.En krönika, säger dom som vet, är personligt hållen och berättar om det stora med hjälp av det lilla vardagliga. Får gärna vara fyndig eller berörande och ska helst mynna ut i en spaning eller analys.Visst, allt det där är säkert sant, men jag skulle snarare beskriva en utrikeskrönika i P1 morgon som en slags ventil. En möjlighet för korren att berätta om det svåra, det absurda och det knasiga. Om de egna misstagen, aha-upplevelserna, tvivlen och sidospåren. Allt det där som den sakliga nyhetsrapporteringen inte alltid rymmer, men som alla korrespondenter samlar på sig och som definitivt kan bidra till en mer begriplig värld.Att 73 gånger har fått filtrera världen genom sin egen skalle rakt ut i ett av Sveriges största radioprogram har varit ett privilegium. Jag har gjort mitt bästa, och haft fantastiskt roligt. Så nu säger jag för sista gången ett djupt och varmt tack för att du har lyssnat!Samuel Larsson, avgående utrikeskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 23 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, fredag.Häromdagen råkade jag beställa hem den dyraste burriton jag någonsin ätit. Jag var inte tillräckligt uppmärksam och glömde bort att kontrollera en avgörande detalj när jag klickade hem tortillabrödet med bönor, ris och salsa.Summan jag såg på menyn var ju inte den jag skulle betala. Utan här i USA tillkommer ofta både skatt och avgifter först sen – vilket gör prislappen lite svårare att lista ut. Och så är det givetvis den näst intill obligatoriska dricksen, som föreslås på totalsumman och inte på den där summan man tror att man ska betala när man kollar menyn.Och det här med dricksen är en ständigt aktuell fråga i USA. Oavsett om du klipper håret hos frisören, åker taxi, köper dyr restaurangmat eller bara ber om en svart kaffe på caféet, så förväntas du lägga till en rätt saftig andel av summan i dricks.Något som även gjort dricksen avgörande för många för att klara av vardagen. Den kan stå för en rejäl del av ens inkomst – i många delstater förväntas dricksen till och med stå för majoriteten av ens inkomst, och den på förhand bestämda timlönen kan då sättas bra mycket under minimilönen som de som inte förväntas få dricks enligt lag ska tjäna.Dricksen för de som får den är alltså viktig. Och frågan hur mycket man ska ge väcker alltid diskussioner.När jag började äta på restauranger i USA för drygt 10 år sen, föreslogs jag dricksa runt 15 procent av slutsumman. Men under åren som gått har den där föreslagna dricksen klättrat allt högre upp i procentsatserna. Nu får jag dåligt samvete om jag inte ger över 20 procent dricks – alla andra tycks ju göra det.När pandemin tvingade amerikaner att stanna hemma, men personal på till exempel matställen fortsatte att arbeta, blev det också mer och mer vanligt att dricksa lika mycket även om du bara kom förbi för att hämta upp maten, eller bad om att få den hemkörd.Nåt som lever kvar för många än idag, och för mig när jag beställde hem den där dyra burriton.Dricksen är även en valfråga i USA i år. Donald Trump var först ut med att lova slopad skatt på dricks om han blir president. En flört kanske framför allt med väljarna i nyckeldelstaten Nevada, som med Las Vegas och andra mindre casinostäder är full av folk i servicebranschen. Kamala Harris ville inte vara sämre och hoppade också på slopad-skatt-på-dricks-tåget. Däremot står många ekonomer kvar på perrongen: inkomstskatten på dricks är viktig för välfärden, menar de. Och dessutom kanske rika börjar räkna en del av sin inkomst som dricks, för att slippa undan skatt.Vi får se om Trump eller Harris faktiskt slopar skatten, någon av dem kommer ju få bekänna färg efter valdagen.Själv ska jag köpa en sista frukost här nu, innan jag åker hem till Sverige igen – och kommer dricksa mina vanliga dryga 20 procent. Vi får se hur mycket jag förväntas ge nästa gång jag är i USA, för oavsett hur det går med skatten – kommer i alla fall dricksen garanterat finnas kvar.Simon Isaksson, Washingtonsimon.isaksson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 22 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London torsdag.Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Att få vikariera som korrespondent i London i fyra veckor, såg jag som en möjlighet att, utöver bevaka nyheter, bevaka restauranger. London, som i hundratals år varit en lockelse för många människor, har tidigare frestat med teater och musikaler i West End, konserter på Wembley och Ronnie Scott's och shopping i enorma varuhus. Allt det där finns givetvis kvar, men nu är det framförallt maten som gör den brittiska huvudstaden attraktiv och får foodies att vallfärda hit. Här finns de senaste trenderna, som surdegsdonuts, fikonlövspannacotta, saritas och milkcakes, bredvid de traditionella fish and chips-, afternoon tea- och Sunday roast-ställena. Alla kostpreferenser kan mötas: det finns halalversioner av full english breakfast, glutenfria scones och vid varje kaffebeställning får jag frågan om vilken mjölksort jag önskar. På grund av, eller tack vare, brittiska imperiets koloniala arv, finns ju många av samväldets alla kök representerade i London, både i lyxversioner på fina adresser och i små hål i väggen-varianter. I flera dagar försöker jag få bord på en malaysisk restaurang med 15 sittplatser på rangliga stolar, och till slut lyckas jag få testa deras rendang. En annan dag vill jag äta lunch på ett bangladeshiskt biryaniställe, men uppmanas av en vänlig servitör att vänta en timme tills fredagsbönen är avklarad. Den starka risrätten sköljer jag sen ner med en borhani, en ljusgrön yoghurtdrink med mynta. I Southall testar jag paan, ett knyte av betelblad innehållandes en både klibbig och knaprig söt massa, som doftar rosenblad. Från 2004 fram till Brexit var östeuropeer den största invandrargruppen till Storbritannien, men trots det finns inte så många polska eller rumänska restauranger i London. Vad det beror på får nog en nationalekonom eller måltidsforskare svara på. Efter att ha lämnat Europeiska unionen är det nu billigare för britterna att importera livsmedel från länder utanför EU, så det kommer kanske märkas på restaurangutbudet framöver. Det finns så mycket här i London jag vill prova i matväg och jag planerar minutiöst mina frukostar, luncher och middagar för att få ut mesta möjliga kulinariska upplevelse av min vistelse. Men urvalet är oändligt. På väg till ett matställe upptäcker jag ett annat och måste utöka min lista. Den italienska restaurangen jag suktat efter i veckor visar sig ha semesterstängt när jag kommer fram. Växelkursen är inte den bästa för oss svenskar och punden rinner i väg ur min plånbok. Då är det tur att det precis som i min mataffär hemma i Sverige, på min lokala matbutik här i London finns en svinnhylla med mat som är prisnedsatt. Det är ju gott med pasta och tomatsås här också. Så jag tar med mig många matminnen hem igen efter mina fyra veckor som vikarierande korre. Men jag glömmer helst notorna. Madeleine Bengtsson, Londonmadeleine.bengtsson@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På gatan i Jerusalem, på restaurang i Tel Aviv, på sjukhuset i Haifa, i kyrkan i Betlehem, hos bosättarna och beduinerna på Västbanken – överallt finns den. Oförsonligheten.Det är som om man överhuvud taget inte kan ta in varandras argument. Jag går mellan två väsensskilda världar flera gånger om dagen.Bara två? Undrar min vän som jobbat här i flera år. Det här är en av de mest komplexa konflikterna i världen. Israel är ett djupt splittrat land, med en högljudd ultrahöger i regeringen som driver en aggressiv bosättarpolitik och pratar om fullständig seger samtidigt som många demonstrerar mot regeringen och kräver omedelbar vapenvila. Palestinierna har inte haft demokratiska val på nästan 20 år, och en man som driver konstgalleri i Jerusalem beskriver valet mellan Hamas och Fatah som ett val mellan pest och kolera. Överallt hör jag önskemål – krav – på nytt ledarskap, på båda sidor.Nog är det ironiskt att tänka på de flertalet Nobelpris som delats ut för förtjänstfulla insatser i den här konflikten när parterna idag står till synes längre ifrån varandra än någonsin.Jag möter en svensk-judisk kvinna som bott i över 40 år i Jerusalem. Hon berättar om den första intifadan i början på 90-talet, när hennes äldsta var alldeles nyfödd. Då varnades det för farlig gas, och kvinnan kommunicerade med sin dotter iförd gasmask i skyddsrummet. Nu, över 30 år senare, födde dottern sitt första barn i samband med Irans attack mot Israel i april. Då sprang kvinnan ner i skyddsrummet med sitt nyfödda barnbarn i famnen och tänkte: En hel generation senare – och konflikten är inte en millimeter närmare en lösning.En palestinsk lärare jag träffar på en middag säger att Hamas attack förstås är vidrig, och inget som han försvarar – samtidigt så konstaterar han att terrorattacken har rört om i grytan och satt världens ögon på konflikten. Tänk att det behövdes så groteskt våld för att världen ska vakna, suckar han. Så, har våldet vunnit? I alla fall för stunden. Det är avgjort de mer våldsamma fraktionerna som just nu har kommandot.I ett kristet kloster nära Betlehem möter jag chefsnunnan. Hon välkomnar alla religioner till sitt kloster, där de driver skola och ekologiskt jordbruk. Det här landet är Guds land, säger hon, och kristna, judar och muslimer har alla samma gud. Alla är guds barn, och fred kommer inte från förhandlingar – parterna hatar ändå varandra. Fred finns bara i hjärtat, även om det är ett mycket svårt budskap att ge i dessa tider, säger nunnan.I en by nära staden Haifa möter jag en grupp som ägnar sig åt ”peaceful islamic jihad” - fredligt heligt krig – finns något sånt? Jo, berättar en man i byn, jihad betyder på arabiska strävan eller kamp, och stora jihad (jihad akbar) handlar om en inre ansträngning för att leva som en god muslim, i fredlig anda, menar mannen. När jag för den mer våldsamma tolkningen av jihad på tal skakar han på huvudet och ger eko till den kristna nunnans ord: Min gud tycker att dom är idioter, säger han. Att kriga med vapen är bara ett sätt att skapa lidande för vanligt folk. Och i slutändan är vi alla bara vanligt folk, oavsett om vi är judar, muslimer eller kristna.Mia Odabas för P1 morgon i Jerusalem

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chicago, tisdagDet blåser i the windy city. En varm bris drar in från Lake Michigan och sanden yr upp från baseballplanen på hörnet, där ett juniorlag tränar kast efter kast.Jag går runt i södra Chicago och gör intervjuer, frågar folk om viktigaste valfrågan och vad de tycker om demokraternas konvent, som nu pågår för fullt i andra änden av stan. Det blåser så mycket att det viner i min bandspelare. Jag blir tvungen att använda ett extra puffskydd, det ser ut som en liten pälsmössa som jag trär på mikrofonen.En man i ljus stråhatt höjer på ögonbrynen lite och undrar om det är ett marsvin jag sträcker fram mot honom, eller om jag verkligen är radiojournalist.Han säger att för honom är ekonomin den viktigaste valfrågan. Matpriserna som bara stiger, bensinen som blir dyrare, inflationen.Jag tror att Kamala Harris kan göra något åt det, säger han. Hon verkar ju bättre än Biden.Kamala Harris har kommit till Chicago med medvind i ryggen och opinionssiffror som ger partiet ett nytt självförtroende. Alla delegater jag träffar säger samma sak: nu har det vänt, hon har gett oss hopp, hon kan vinna över Donald Trump.På partikonventets första kväll håller Joe Biden sitt tal. Scenen är pyntad i blått med amerikanska flaggor i fonden, Biden står i en cirkel av ljus. Hyllningarna vill aldrig ta slut, delegaterna står upp i bänkraderna, kamerorna blixtrar och jublet stiger mot taket. Thank you Joe.Undrar hur det låtit om Biden varit kvar som kandidat? Hade det jublats då? Nu drar demokraterna istället en kollektiv suck av lättnad. Biden är reducerad till förpratare. Han kliver av scenen, åker till Kalifornien på semester resten av veckan, medan Kamala Harris träder in i strålkastarljuset.Demokraterna har vänt, gått från depp till pepp på bara några veckor. Och ändå är det ju samma Kamala Harris, som för några månader sen fick kritik även från de egna partivännerna för att vara för vag och för osynlig som vicepresident. Inte tillräckligt drivande.Nu verkar kritiken vara glömd. Kamala Harris, som aldrig vunnit ett enda primärval, har förvandlats från ifrågasatt vicepresident till hyllad potentiell president. Demokraterna talar upprymt om politiskt momentum, Kamalamentum som delegaterna kallar det.I blåsten i ett gathörn i södra Chicago säger en kvinna på hundpromenad att ärligt talat...Kamala Harris bästa egenskap just nu, det är nog att hon inte är Biden. Och att hon fanns där som ersättare vid precis rätt tillfälle.Partiet har skakats om. Och det var precis vad vi behövde, säger kvinnan med hunden. Kanske håller vinden i sig hela vägen till valet i november.Ginna Lindberg för P1morgon i Chicago

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, måndagNär jag går längs folkmyllret på ett av de större stråken i här, så hör jag dem. Växlarna i gathörnen som erbjuder sig att växla dina dollar mot pesos på svarta marknaden...Cambio, cambio hör jag dem säga i kör. Cambiar eller cambio på spanska betyder byta, förändra, växla. Men den här krönikan ska inte handla om den argentinska ekonomin, eller hur man växlar pengar här, något som jag tagit upp i en annan krönika.När jag hör växlarkörens cambio, slår det mig att det, är nog det ordet som jag fått höra mest under min vistelse här.Inför valet i Venezuela för några veckor sedan, hoppades många på en cambio. En förändring av regeringen, tillvaron, vardagen, ekonomin och synen på framtiden. Oavsett om man var för presidenten eller oppositionen.Jag tänker på mormor som jobbade sju dagar i veckan och skulle rösta på president Maduro, men ville att hennes barnbarn skulle kunna få gå i skolan mer än en dag i veckan och få än bättre tillvaro.Eller studenten och förstagångsväljaren som sa att han också hoppades på en förändring efter valet. Men jag älskar mitt land, min familj. Jag vill inte flytta härifrån, jag vill stanna och kunna säga att jag är från Caracas, Venezuela och vara stolt över det.Och sen dem som överväger att lämna landet och de förändringar som väntar i ett nytt hemland.Cambio.Här i Argentina har några av de jag kommit i kontakt med här också sagt att man vill ha eller hoppas på en förändring i spåren av landets år av ekonomisk turbulens. Och kanske kan det ske med den nya styret.Det måste bli en förändring, det kan inte fortsätta som det har varit. Så många år som vi levt med det här. Vi behöver en cambio. Och den här gången tror jag att det kommer bli så, säger en man.Vi har under så många år blivit lovade att den ekonomiska situationen skulle bli bättre, men så har blir den istället blivit sämre varje gång. Men vi har blivit vana, vi får väl se om det blir någon förändring nu, suckar hon jag pratat med som har tre jobb för att kunna leva ett bra liv.Cambio.Att komma hit har för min egen del vart lite av en cambio. Av vädret inte minst. Jag lämnade sommaren i Sverige precis när den infunnit sig, till en tillvaro med råa kalla mornar, värmeelement, dunjacka och att jag ännu en gång slås av att det finns väldigt många länder som inte verkar veta vad ett täcke och påslakan är... Det är ju vinter på den här sidan av jordklotet.Så den förändringen jag hoppas mest på just nu är att åka någonstans där det är över 12 grader varmt. Gärna sol. Men, det är förhållandevis blygsamma förändringar jag gör anspråk på här. Jämfört med vilka förändringar som människorna vars berättelser jag hört hoppas på.Karina Segura Morberg, Buenos Aires