HVB-hemmet Allviken har anmälts till Ivo flera gånger, bland annat av poliser. Men tillsynsmyndighetens granskningar har som mest landat i kritik för formella fel och Allviken har fått expandera sin verksamhet, och kunnat flerdubbla sin vinst.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hör granskningen av Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson.

– Det var en jobbig väg dit. Mycket tankar. Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Men jag kommer ihåg att det var känslosamt.

Hugo – som vi kallar honom – är på väg till ett Hem för vård och boende – ett så kallat HVB-hem i Tärnsjö i norra Uppland.

Hans mamma – som vi kallar Sara – sitter i bilen med honom:

– Nej det var en mardröm. Vi visste ingenting. Och köra honom... Han var hög som ett hus…en satt i baksätet med honom. Vi visste ju inte om han skulle kasta sig ut.

Hur var det när ni kom fram dit då?

– Då grät jag. När vi kom fram. Och vi går där över gården med våra grejer. Och liksom knackar på. Och så kommer det någon som vi antar är personal. Vi är inte liksom helt säkra på det heller. Vem är ansvarig? Utan det var liksom så där... Det var du som skulle komma ja. Ja ja mamman. Det går bra det här. Och så klappar de mig lite på axeln. Sluta gråta nu mamman. Det här går bra. Vi tar hand om honom du. Och nu kan du åka.

Hugo har ADHD. Han har alltid sportat, men när slutar med träningen blir han snabbt deprimerad och rastlös. På jullovet i ettan testar han och en kompis benzo - ett slags narkotikaklassat läkemedel och han fastnar direkt.

– Det gjorde att jag inte kände så mycket. Men när det väl går ut i kroppen, då kommer alla känslor överrusande över en.

Hugos missbruk går snabbt över styr, föräldrarna kan inte kontrollera honom och han håller på att dö i en överdos.

– Vi hade nog i vår vildaste fantasi inte en tanke om att det skulle drabba liksom vårat barn som var aktiv idrottskille. Vi hade bilden av att det här drabbar de som kommer från trasiga familjer, socioekonomiskt tuffa förhållanden.

Allviken HVB – hemmet dit Hugo kommer – har avtal med nästan alla svenska kommuner och fakturerade omkring 30 miljoner kronor förra året.

De har en fin hemsida, figurerar i flera positiva reportage i lokalmedia och har, när Hugo kommer dit, aldrig fått någon kritik från inspektionsmyndigheten Ivo.

Hemmets profil är att behandla unga killar med missbruk. Men det första som möter Hugo är erbjudanden om mer droger.

– Det fanns jättemycket hasch. Cannabis alltså. Det var flera som rökte, fuskade på pissproven och sådant där, liksom tränade för att få ur sig det. Bränna, svett och sådant där.

Stämningen på boendet beror enligt Hugo väldigt mycket på vilken personal som för tillfället är inne och jobbar. Ibland styr personalen och ibland ungdomarna.

– Man var ju spänd hela tiden. Man behövde ju alltid låsa sin dörr och sådant där. Och man var noga att det inte var någon som följde efter en och sådär. Man hade ett öga över ryggen hela tiden. Det var liksom väldigt spänt.

Varje år placeras cirka 6 000 barn och unga på HVB-hem i Sverige. Det görs för att man för sin egen skull inte kan bo kvar hemma.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterade i våras att det fanns uppgifter om våld, hot, sexuella övergrepp, kränkningar eller droger i var fjärde inspektion. Men få av HVB-hemmen stängs.

För att förstå hur det kan vara så – går vi igenom klagomål och all tillsyn som har gjorts på just det här hemmet. Redan flera år innan Hugo kommer dit har en ungdom därifrån ringt in till Ivos tipstelefon:

“Det finns droger på behandlingshemmet. Personal hjälper ungdomar att lämna negativa drogtest trots att ungdomen tagit droger.”

Det här förnekas av föreståndare och ägare. IVO avslutar tillsynen utan kritik.

2019 beskriver en förälder i en anmälan till IVO hur det var att komma dit:

”Haschdimman ligger tung över hela övervåningen/uppehållsrummet. de intagna tar droger framför personalen.”

När Ivo sedan gör sin inspektion upptäcker de inte några brister.

I domstolsprotokoll ser vi gång på gång hur olika socialtjänster beskriver att placeringar på Allviken lett till att ungdomar börjat med droger eller missbrukat mer.

Vi tar kontakt med en mamma som vi kallar Hanna, hon tycker först att det är jobbigt att minnas - vi har bytt ut hennes röst:

– Det gjorde ont i mig. Min son blev ju förstörd där. Det var där han lärde sig vad droger är. Allting började där. Det var helvetet på jorden.

Hanna avråds från att hälsa på sin son men åker ändå dit:

– Åh Min son han ligger i sängen och sover. Han är väl påtänd snarare. Han var full av sår. Han var blek. Han hade gått ner sig, han såg ut som en pundare. Det var inte så det skulle vara.

Flera av de placerade pojkarna begår narkotikabrott under den tid de är där. Hannas son, som vi kallar Samir, förvärras i sitt missbruk under vistelsen där:

– Och min son sa att mamma det var på Allviken, allting började. Det var kokain, det var amfetamin, det var heroin, det var hasch. Det var allt möjligt...

Fler klagomål kommer också in till IVO och de genomför en inspektion.

Två placerade pojkar går med på att tala med IVO. De säger att det är lätt att missbruka på Allviken och att personalen inte verkar veta vad cannabis är.

IVO frågar ägaren om pojkarnas uppgifter och hon säger att det inte stämmer.

När IVO kommer tillbaka två månader senare vill INGEN av ungdomarna prata med dem. Mellan besöken har minst två ungdomar förvärrats i sitt missbruk och fått flytta.

Återigen konstaterar IVO att det inte finns några brister.

Hugos mamma Sara har inte så mycket insyn i vad som händer på Allviken, de träffas mest på hans permissioner - men det han säger gör henne orolig.

– Han berättade om att det var poliser som kom, ttt det var polisingripanden att det var bråkigt. Han berättade om att de hade knivar. Han berättade att han var rädd för andra boenden.

Hugo säger att han själv inte är inblandad i några konflikter. Men nästan alla andra hade någon form av kniv gömd på rummet:

– Alltså det var vanliga köksknivar, knivar man tagit in på permissioner, små knivar som kunde gömmas enkelt.

Han berättar att på kvällarna och nätterna satt killarna uppe och gjorde vad de ville.

Hugo håller fram sin mobil och visar en film från en av kvällarna. Filmen är inspelad i dagrummet, det är två killar som slåss, de stampar i golvet och flera står längs väggarna och tittar på.

Varför slåss de?

– Det var något bråk som hade hänt dagen innan och så ledde bara till det ena till det andra. De kallade varandra fula ord. Så blev det slagsmål.

Men vad fanns personalen i de här situationerna?

– De låg och sov, som de sa. Men det hörs ju tydligt att man inte kan sova. De ligger ju inne i personalrummet och kollar film. På kvällarna.

Så det kunde pågå slagsmål på övervåningen, utan att personalen ingrep?

–Personalen hade ingen koll alls. Det var verkligen sådär hela tiden.

IVO känner till flera sådana här händelser.

Vid en inspektion berättar en pojke att några ungdomar har slagit sönder övervåningen.

Vid ett annat tillfälle misshandlas en pojke av två andra och får bitmärken på bröstet.

En natt kommer en kille in i en annan killes rum och vill ha cigaretter. När han säger nej misshandlas han och får en så hård smäll på örat att trumhinnan spricker.

Allvikens ägare Marielle Ragvals vänder sig kraftfullt mot dom kritiska beskrivningar vi fått, och menar att de problem som funnits i huvudsak kan förklaras av brister i lagen.

– Det är en målgrupp som har ett stort vårdbehov. Och vi ser idag jättestora utmaningar för alla oss som jobbar inom HVB -branschen, där vi idag inte har den lagstiftningen på plats än så att vi har rätt befogenheter att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Vi har inte rätt att till exempel visitera ungdomarnas väskor eller gå igenom deras rum för att försöka se om det finns saker eller föremål som inte får vara där. Vi har inte rätt att kräva att de ska lämna urinprov. Och det här är någonting som vi alla brottas med i branschen där vi känner att vi jobbar med bakbundna händer.

Kan det vara så att ni tar emot ungdomar med komplexa problem med för lite personal?

– Jag anser inte det. Nej.

Och Ivo bedömer också i sitt senaste beslut att verksamheten har förutsättningar att ge de inskrivna ungdomarna en vård som är trygg och säker.

Vi kontaktar flera tidigare och nuvarande anställda. En del säger att det inte finns några som helst problem på boendet, att det faktiskt är ett av de bättre man kan vara på, medan andra vittnar om allvarliga missförhållanden.

En tidigare anställd – Darko – går med på att träffa oss och berätta öppet om varför han efter många år slutade på Allviken,

– Det är synd. Jag var så stolt att vara där, för mig var det en ära att få komma och jobba där en gång i tiden. Det är sån energi. Barn, de går åt rätt håll.

Darko är föräldraledig med yngsta dottern som ligger i vagnen och sover när vi tar en promenad och pratar. Han är själv dömd för brott, men det är mer än 15 år sedan och idag är han stolt över att hjälpa unga på rätt väg. Han beskriver att Allviken – i början – var ett bra ställe att jobba på:

–Vi fixar dem, hj