Sven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Naturen går som en röd tråd genom Povel Ramels verk. Det har ofta sagts att hann undvek den politiska satiren som är så central hos andra svenska revyförfattare som Karl Gerhard eller Hasse och Tage. Men det är slående att när han ändå formulerar en form av satir och protest, då är det den hotade naturen det gäller. Som i sången Det skulle aldrig delfinerna göra från 1969 eller i Margareta Krooks monolog Moder Jord i revyn Tingel tangel 1989.

Inte heller skämtar Ramel om präster eller kyrkan. Religionen är helt enkelt frånvarande. Ett av de största hoten mot Bibelns lära om världens skapelse på artonhundratalet var ju Darwins utvecklingslära. Och vad hittar vi hos Ramel om inte sången Digga Darwin,” denna man som sammanhanget fann”.

Han satt där på sin kammare, drog sin polisong/och tänkte Adam Eva, oh there must be something wrong/Den sagan är ju vacker men ologisk och trång/jag föredrar att tro på ett naturligt hålligång” Visst formulerar Ramel ett credo här.

I en sketch med Wenche Myhre från 1970 framträdde Povel Ramel som en knasig naturvetare som påstår sig kunna läsa naturen: Vänta ska jag ta på mig mina naturögon - sådär! Nu läser jag. Ojojoj så mycket nyheter. Jag trodde jag hade läst ut den här skogen för längesedan.

En stark svensk tradition sen Carl von Linné är ju att se naturen som något som ska kartläggas, beskrivas, namnges. Ännu på femtiotalet skulle svenska läroverkselever samla och pressa växter och klassificera dem. Språkkonstnären Ramel hittar på nya artbenämningar, som låter som om de fanns. I sketchen om naturläsaren finns ampertall, insekter som kapuschongfly och bostonkrank, nessmarkrympling, blommor som sommarmyrten och ängsfrossa, brudväkta, nypel, snigelbytta, markask, nådiga Malte, klämtillmighårt och Mormorsbäcken. Språket skapar en helt ny natur.

I svensk poesi från den botaniskt skolade Erik Axel Karlfeldt och framåt går ett stråk av blomdoft och exakt angivande av arter. Ta bara Evert Taubes gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En vemodig, rentav ödesmättad naturlyrik finns i andra populära vistexter som Visa i midsommartid. Ni vet den där som börjar du lindar av olvon en midsommarkrans. Povel Ramel parodierade sorten i visan Turion Turion som ingår i allmogeparodin i femtiotalsfilmen I rök och dans. Han blandar friskt verkliga blomsorter med påhittade. Suggestiv lyrik till en mollstämd melodi i folkviseton: rodnande tistlar och svingröpelort, bugande hundkäx och ängskladd i knopp.

I Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur fick jag i en artikel veta att naturen faktiskt också var ett stort och mycket konkret intresse hos privatmannen Povel Ramel, han hade ett stort fågelintresse, slukade naturprogram på radio och tv, läste böcker och tidskrifter. Och efter hans bortgång valde hans familj att till hans minne stödja Naturskyddsföreningen arbete för fågelarter som riskerar att dö ut för att deras livsmiljöer nu försvinner.

Och associationerna går, trots allvaret, till en ramelvisa som jag ofta hörde i radion när jag var barn i början på femtiotalet: Småfoglarne, där hans ordfantasi skapar nya fågelarter. Eller vad sägs om mittbenan, uppskärran, oärlan, hålltruten?

Tillbaka till naturen sa Jean Jaques Rousseau på 1700-talet och förde fram tanken på civilisationen som tvång och fängelse, något som skadade människan och inte förädlade henne. När Ramel skapade sin revyform i början på femtiotalet döptes den ju mycket riktigt till knäpp upp! Fram för det lekfulla, rentav barnsliga. Geniala barnboksförfattare som Astrid Lindgren och Lennart Hellsing är ju Ramels generationskamrater.

Hur modern västerländsk civilisation i form av turism skadar en ursprunglig miljö, ja, det är ju temat i det kända ramelnummer som mycket riktigt heter – Naturbarn med den odödliga raden tycka turist trist.

Och idén om tillbaka till naturen får sin fullbordan i sången från 1966 Ta av dig skorna, en vision av en annan värld, en mer sensuell tillvaro: ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann, dricker, skrattar och dansar till en strumplös orkester… Darwin finns med även i denna sång apan inom dej har än en framgång rönt . Beppe Wolgers var medförfattare till texten som också är samtida med hippiekulturens naiva och vackra dröm om flower power och fred och fri kärlek. Sköna kvinnor tar av sig skorna i dunklet under ett bord/ tog soldaterna av sig skorna blev det inga mord. Här är det inte längre bara kul och crazy lek med ord utan här är Povel Ramels längtan till naturen en vision om en bättre värld.

Sven Hugo Persson, kulturjournalist och dramaturg.