Den enkla krubban står som symbol för Jesus födelse och redan där börjar allt förunderligt och märkligt. Universums evigt existerande ”Jag ÄR” kliver in i tid och rum, i hud och hudlöshet. Med pompa och ståt? Med tredagarsgråt och kolik.

Jesus levde sitt liv mellan krubban och graven. Först värnlös och ofattbart hjälplös, sedan värnlös och ofattbart hjälplös. Parentesernas klamrar runt hela uppdraget, famntaget runt Guds mission. En krubba, en grav.

Jesus fanns före krubban. Jesus finns efter graven. Det är hissnande. Det förändrar allt. Det är Underbar i råd, det är Fridsfursten. Det är Väldig Gud och Evig Far. Det är att det inte ska förbli nattsvart mörker där ångest nu råder. Det är julafton och påskdag på samma gång.

Det är Guds gåva till oss. En tom krubba. En tom grav.