OKÄNT NUMMER

EN ROMAN AV LEFFE GRIMWALKER

Västra Kattarpsvägen
Måndag
17.30

Jag sitter i bilen och tittar på hans fönster. Jan Eskilsson. Har bara ett brott i belastningsregistret. Mordet på sin granne. I vanliga fall brukar det vara en fyllegrej som blir till ett tjafs och en överilad handling. Så är de flesta morden. En fyllegrej. Men med Jan är det en viss skillnad. Han vaknade upp efter mordet, nykter och fortsatte misshandla kroppen, stack en kniv i den tjugosju gånger. Jag fick aldrig svar på varför han gjorde det, inte heller motivet till varför han hade ihjäl sin granne. Annars pratade han länge och om allting. Och han sa en annan sak och det är därför jag sitter och glor mot hans lägenhet. Att vi en dag skulle svinga en bägare ihop, som grannar och vänner gör. Inte ett direkt hot, men det låg och vibrerade i luften.

”Vissa människor bor det en mördare i. Det är nästan som om den sover i dem tills en dag då den vaknar och går bananas…”

Vissa människor bor det en mördare i. Det är nästan som om den sover i dem tills en dag då den vaknar och går bananas och om det var en sak med Jan Eskilsson som skrämde mig, var det att han log under förhöret. Speciellt när vi pratade om mordet och hur han gått till väga. Han klarade den psykiatriska utvärderingen utan problem, men jag vet att han kommer mörda igen, om han inte redan gjort det. Han är så in i helvete obehaglig att jag ryser medan jag tittar på hans fönster.

Det är trekvart kvar innan jag ska hämta pengarna från Anders när det plingar till i mobilen och genast får jag ont i magen. Från okänt nummer och jag klickar upp det. Får se en bild på Linn som har munkavel och jag fattar att kidnapparen vill stressa mig och visa att han har makten. Och att jag ska lida.

Ett till sms kommer och det står: På Mobilia. Klockan sex. Var inte sen.

”Fuck …”

Ser att Linn lever men det säger ingenting egentligen. Bilden kan ha tagits tidigare. Hon ser blek ut, håret är stripigt och ser blött ut. Jag sväljer hårt och kämpar för att inte gråta men hjärtat struntar i det. Slår snabbt och skoningslöst. Gråter åt mig.

Tittar upp mot huset och sedan på bilden igen. Ser att Linn sitter i en skåpbil. Om det är Jan och bilden togs precis så lär han inte vara hemma, även om det lyser i ett av rummen.

Jag måste göra något och kliver ut ur bilen. Går rakt till porten. Det är kodlås så jag slår in rutan med armbågen och vrider om vredet och går in i trapphuset.

Det stinker kattpiss och en barnvagn modell sjuttiotal gapar barnfritt. Jag är arg och ledsen samtidigt när jag går upp för trapporna. Vill avreagera mig men försöker andas lugnt.

Ringer på hans dörr och håller för titthålet. Hör en tv som skrålar sport och hans fotsteg som kommer närmare dörren. Jag trycker på ringklockan igen.

”Jajaja, ta det lugnt för fan”, säger han roat och jag undrar om han väntar besök. Kanske en granne eller vän.

När han öppnar tar jag tag i hans ansikte och går in samtidigt. ”Var är hon?” frågar jag hårt, men vet redan att det inte är han. Fast man vet aldrig. Han är ju psykopat.

”Du?! Vad fan gör du här?”

Jag tar tag i hans nacke och går runt med honom i lägenheten. Han har blivit äldre, och smalare. När han åkte in hade han ölmage och var ganska bastant, men nu, efter tolv år i fängelse, ser han helt annorlunda ut.

”Var är Linn?”

”Vilken jävla Linn?” Han ler när han säger det och min knytnäve reagerar instinktivt. Slår en gång till bara för att han ler.

Han skrattar när han ligger på sidan. Låter tungan känna efter om han förlorat en tand eller inte. ”Jag har väntat på dig, snutjävel. På att svinga en bägare.”