Det var tio år sedan Naturpodden startade på museet Biotopia i Uppsala och drygt ett år sedan den flyttade över till Natursidan. I det här avsnittet gör Emil en djupdykning i poddens historia med Daniel Schrire och Maria Brant på Biotopia, Johanna Sköld som varit programledare tidigare och Erik Hansson som är redaktör för Natursidan.

Det är en kylig novemberdag i Uppsala och mörkret har försökt lägga sig över staden. Men det pågår en ljusfestival med olika ljusbaserade konstverk som håller emot. Inne på Biotopia – det mysiga lilla biologimuseumet som fungerar lite som ett naturum mitt i staden – är det fullt med aktivitet som vanligt. Just den här kvällen ska det firas att det var här, i en ”dammig källarlokal med äggkartonger på väggarna” som Naturpodden startade för tio år sedan.

Då, precis som nu, är det Emil V Nilsson som är motorn i projektet, men han hade god hjälp av Daniel Schrire, Johanna Sköld och Maria Brandt på Biotopia under poddens första 86 avsnitt. Under fyra års tid åkte de runt och upplevde naturen, framför allt i Uppland, men ibland även längre avstickare ut i landet. Därefter blev det fyra års paus för Emil V Nilsson innan Naturpodden återuppstod på Natursidan. Nu har det blivit över 50 avsnitt på drygt ett år.

<figure class="BodyImage BodyImage--landscape BodyImage--standard">

<source height="1012" media="(min-width: 1300px)" width="1800" />
<source height="1095" media="(min-width: 600px)" width="1780" />

<figcaption class="BodyImage-caption">

Det första avsnittet av Naturpodden spelades in vid Bredforsen i Norduppland och då togs den här bilden.

</figcaption>
</figure>

Det första, minnesvärda avsnittet

Men tillbaka i Biotopia denna novemberkväll spelades det in en livesänd podd inför publik för att fira dessa tio år med Naturpodden. På den lilla scenen fanns förutom Emil även Daniel, Johanna, Maria och så jag, som nu har lyxen att få ha en av landets främsta podcasts om naturen på Natursidan.

Kvällen började med en återblick till poddens första avsnitt 2015 om fisken harr i Bredforsen, där Emil och Daniel med vadarbyxor och parabolmikrofoner följde Upplandsstiftelsens elfiske i Dalälven (lyssna här). Fortum hade byggt ett kraftverk där och sänkt vattenflödet och då ville Upplandsstiftelsen ta reda på om fisken harr finns kvar, minns Daniel Schrire.

– Vi letade och letade först efter er på Upplandsstiftelsen, men er hittade vi till slut. Sen letade vi harr, men det hittade vi inte den dagen. Men vi fick ju en bild dagen efter. Så det löste sig till slut.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

<button class="EmbedPlaceholder-playButton" title="Ja, visa mig innehållet" type="button">

<svg class="Icon EmbedPlaceholder-playButtonIcon" height="24" width="24" xmlns="http://www.w3.org/2000/svg">
<use xlink:href="https://www.natursidan.se/app/themes/hopp/assets/icons/arto.7c5b00b5.svg#play" xmlns:xlink="http://www.w3.org/1999/xlink"></use>
</svg>

Ja, visa mig innehållet
</button>

Källa: youtu.be

Skogens drakar och sillgrisslors rop

Johanna Sköld delade med sig av ett starkt minne från poddens tidiga dagar: När hon kröp in i ett tält på en noga utvald plats och fick höra hur tjädrarna kom inflygande på kvällen (lyssna här).
– Det var magiskt! Inflyget är det jag minns starkast. De låter som drakar som välter träd när de flyger in. Och sen ligger man där i gömslet och sover i några timmar, och sen börjar spelet i den ljusa vårmorgonen. Det är som att tjädrarna svävar när de fajtas. Det ser nästan magnetiskt ut. Det är som att de sitter ihop, fast ändå inte på något sätt. Det är ett jättestarkt minne.

Maria Brant jobbade som guide på Stora Karlsö och berättade om ett särskilt minne med ett speciellt ljudlandskap – när sillgrisslornas ungar försöker hitta sina föräldrar (lyssna här).
– Varje år kring midsommar ungefär så är det en väldigt speciell ljudupplevelse där. Det är en rätt öronbedövande kör av de här fåglarna som ropar på varandra. Det är nämligen så att föräldrarna kallar på sina ungar från vattnet. Och de här små ungarna, som inte kan flyga ens, de står uppe på klipphyllorna. Det kan vara 20 meter upp och så ska de bara hoppa ner och landa på sin fettkudde på magen, som en airbag. Jag tycker det där är oerhört fascinerande att de kan hitta varann i den röran av röster. Så småningom kommer ungen hitta sin pappa och simma iväg med honom.

Återuppstod efter fyra år

Efter 86 avsnitt under Biotopias flagg gick Emil vidare till nya uppgifter i livet och Naturpodden lades ned. Men hösten 2024 hörde han av sig till mig och undrade om inte Naturpodden kunde återuppstå på Natursidan. Det var ju ett fantastiskt erbjudande och sedan dess har han spottat ur sig nästan ett avsnitt i veckan (förutom en halvt påtvingad semester i somras).

På scen passade jag på att fråga Emil varför han bestämde sig för att återuppta Naturpodden.

– En viktig grej som jag har tänkt på, det är valet 2026. Det känns väldigt viktigt att försöka föra upp naturen. För om jag ska vara ärlig så tycker jag att riksdagspolitikerna har stoppat den i en osynlighetssäck, som Erik Westholm kallade det. Vi vet ju att skogsbruk och jordbruk är skit för den biologiska mångfalden, men vi pratar inte om det tillräckligt.

Under det här dryga året har du gjort många intressanta intervjuer och kunnat gå riktigt på djupet i olika ämnen. Är